Från och med höstterminen 2011 är medborgare från länder utanför EU och EEA tvungna att betala ansöknings- och studieavgifter för att studera vid svenska högskolor. Beslutet följer på propositionen «Konkurrera med kvalitet» som presenterades av regeringen i februari 2010. Enligt regeringens hemsida syftar ändringen till att «svenska högskolor [ska] konkurrera internationellt med kvalitet, inte med avgiftsfri utbildning». Man noterar generöst att «Utländska studenter är en tillgång för svensk högre utbildning», men konstaterar också att «Kostnaderna för dessa har […] ökat» och att «Svenska skattemedel […] i första hand [bör] täcka behovet av utbildning för svenska medborgare.» Att regeringen här blandar en nationell och europeisk retorik ändrar inte sakens kärna.
Propositionen möttes när den presenterades omgående av starka reaktioner. Kritiker, studenter, lärare och politiker protesterade med möten, evenemang, petitioner och debattartiklar och visade till att åtgärden med största sannolikhet kommer att leda till en kraftig nedgång i antalet sökande från utomeuropeiska länder (vilket visade sig stämma). Detta kommer i sin tur att reducera mångfalden och försämra förutsättningarna för mångkulturell öppenhet, utbyte och dialog på svenska universitet och högskolor, argumenterade kritikerna. Inkomsterna från de höjda avgifterna kommer dessutom att vara ytterst marginella, eftersom bemedlade studenter rimligen kommer att söka sig till andra länders mer prestigefyllda lärosäten. De ekonomiska effekterna av åtgärden för högskolorna kommer därmed att vara ensidigt negativa, eftersom statliga anslag kommer att minskas successivt när avgifterna införs. Trots kritiken antogs propositionen av riksdagen i juni 2010.
Beslutet hör samman med den våg av nyliberala och kulturkonservativa reformer som förändrar de strukturella villkoren för högre utbildning och kulturliv i Norden (exempelvis införde Danmark liknande avgifter 2006) och Europa som helhet. Det är inte svårt att föreställa sig att de humanistiska och konstnärliga utbildningarna kommer att drabbas hårdast. Dels saknar dessa utbildningar den infrastruktur för privata investeringar, stipendier och donationer som gör exempelvis ekonomi- eller läkarutbildningar mindre sårbara för «marknadsanpassningens» effekter. Dels beräknas studieavgifterna efter utbildningens faktiska kostnader, vilket i konsthögskolornas fall leder till extrema resultat. En kandidatutbildning i fri konst på någon av de stora högskolorna kostar för «tredjelandsstudenter» (studenter från länder utanför EU och EEA) 285 000 sek per akademiskt år. En «tredjelandsstudent» på en humanistisk fakultet behöver «bara» räkna med att betala omkring 100 000 sek per akademiskt år.
Man kan konstatera att dessa prisnivåer är jämförbara med avgifterna på topprankade amerikanska universitet som Harvard och Columbia. Å ena sidan är det glädjande – om än något förbryllande – att regeringen har så stort förtroende för den svenska universitetsutbildningen och dess internationella konkurrenskraft. Å andra sidan är statistiken entydig: antalet sökande till masterprogram och internationella kurser har minskat med i genomsnitt 73%; antalet inresande «tredjelandsstudenter» var läsåret 2009-10 16600, antalet «tredjelandsstudenter» som har betalt studieavgifter för den termin som startar i dagarna är 1280.
Länkar:
Konkurrera med kvalitet – studieavgifter för utländska studenter
Statistik från VHS – Verket för högskoleservice
Statistisk analys av Högskoleverket
ASAP: tredjelandsstudenternas protestorganisation på Konstfack
«Tusentals ungdomar stängs ute från studier i Sverige», DN Debatt
Tragiskt, och jag tror att detta är ett led av det som Alana Lentin och Gavan Titley refererar till som ”the backlash of multiculturalism”, i boken The Crises of Multiculturalism: racism in a neoliberal age (2011), som jag varmt kan rekommendera. Läsningen känns extra aktuell efter dåden den 22 Juli.