I onsdags förra veckan samlades 300 demonstranter utanför G-Studion i Gustavsberg för att protestera mot Värmdö kommuns förslag att sälja ateljéföreningens lokaler till en privat fastighetsägare. G-Studion är en av Stockholms största ateljéföreningar, med omkring 100 konstnärer och formgivare som är inhysta Gustavsbergs gamla porslinsfabrik. Engagemanget för G-Studion har varit stort, och ett protestbrev med 6700 namnunderskrifter lämnades förra veckan in till Värmdö kommun.
Protesterna tycks ha fått gehör. Efter tre timmars överläggning under onsdagen beslutade kommunfullmäktige att ärendet skulle gå på återremiss. G-Studions framtid är fortfarande osäker, men frågan nu ska utredas ytterligare innan ett slutgiltigt beslut fattas senare i vår.
ATELJÉDÖDEN BREDER UT SIG
G-studion är emellertid bara en i raden av ateljéhus i Stockholmsområdet som hotas av vad Konstnärernas Riksorganisation (KRO) beskriver som en «ateljédöd». En liknande situation råder i Göteborg och Malmö. Andra ateljéhus som på senare tid hotats av försäljning eller rivning är WIP: Sthlm, som inhyser ett nittiotal konstnärer i Årsta, produktionshuset för dans och performance SITE bredvid Konstfack vid Telefonplan samt Konstnärernas Kollektivverkstad (KKV) som sedan 1969 varit inhyst i Nacka.
SITE och KKV flyttar under våren in i ett gemensamt ateljékomplex i söderorten Farsta, efter en lösning som tagits fram i samarbete med Stockholm Stad och Stockholms Läns Landsting. Däremot är det fortfarande ingen som har kommit åt det långsiktiga problemet med det ökande antalet konstnärer i storstäderna samt det minskande antalet ateljéer till rimligt pris. Det krävs åtgärder om situationen inte ska förvärras under de närmaste åren.
SATSAR PÅ PRESTIGEBYGGEN
Ateljéfrågan i Sverige kan kokas ned till tre huvudproblem: ständiga hyreshöjningar som inte matchas av motsvarande arvodeshöjningar för konstnärerna, konstnärernas marginaliserade position i samhället samt bristen på nybyggnad av förenings- och ateljélokaler. De två första punkterna är systemiska och svåra att åtgärda, även om försök till hyressubventioner, ateljéstödsstipendier och förbättrade arvoden och villkor för konstnärer är något som flera intresseorganisationer och myndigheter arbetar för. Det är den tredje och sista frågan som många ser en realistisk möjlighet att åtgärda.
Hittills har det emellertid sett mörkt ut. Kommunpolitikerna i Värmdö motiverar försäljningen av G-studion med att pengarna ska användas till ett nytt kulturhus. Detta är i linje med den utveckling som vi har sett i Sverige under de senaste decennierna. I en genomgång från 2010 visade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att det har byggts över 200 nya byggnader för kultur i landet – konsthallar, museer, kulturhus och konserthus – hittills under 2000-talet. Men enligt rapporten hade inga nya ateljéhus tillkommit under samma period, och frågan inställer sig: var ska alla konstnärer arbeta?
Problemet är att makthavare inom det offentliga och det privata tenderar att satsa på konserthus, konsthallar och andra prestigebyggen. Själva förutsättningen för en levande kultur, nämligen arbetslokaler där konsten kan produceras, lämnas däremot åt de kapitalsvaga konstnärerna själva att organisera och finansiera. Saken blir inte bättre av att ateljéfrågan är en av de mest förbisedda i svensk kulturpolitik. Finansiering och förstärkning av en mängd kulturpolitiska områden har diskuterats febrilt det senaste decenniet. Men i den 863 sidor långa Kulturutredningen från 2009 nämns ordet ateljé endast två gånger. Och då i förbifarten.
KONSTNÄRERNA ÄR INTE KOMMERSIELLA AKTÖRER
En svårighet med själva ateljébegreppet är dess kulturhistoriska associationer till en tid då konstnärer arbetade strikt kommersiellt, som hantverkare. Men konstnärer är idag inte enbart kommersiella aktörer i samhället, de är något annat. Deras arbete är ofta transdisciplinärt och mångtydigt, vilket gör att banklån och andra samhällsfunktioner blir svårnavigerade för den enskilde utövaren. Här krävs insatser av både stat, näringsliv och intresseorganisationer dels vad gäller en bredare förståelse för konstnärers arbetsförhållanden, och dels vad gäller åtgärder av lagar, trygghetssystem och byggnadspolitik där konstnärer inkluderas.
En annan bromskloss är att vi inte alltid har ett realistiskt samtal om konstens effekter på staden och samhället. I en jämförelse från 2013 av Washington Post kostade en lägenhet i New York 887 % mer än motsvarande i Berlin, medan en ateljé i Berlin kostade enbart 10% av en motsvarighet i New York. Men få skulle beskriva New York som en kulturellt utarmad stad, och Berlin har inte nödvändigtvis blivit Europas kulturella kärna, trots den konstnärliga myllan som vuxit där i minst 20 år med billigt boende och kostnadssnåla ateljéer. Däremot finns en stor skillnad i mångfalden av konstnärskap mellan städerna, och det är något som är värt att värna om
INFÖR EN 1,5 %-REGEL FÖR ATT bygga NYA ATELJÉER
Det viktiga är att ateljéfrågan inte reduceras till att handla om social polish för en stad. Frågan är mer fundamental än så, och gäller konstnärernas möjlighet att utöva sitt yrke. Att samhället säkrar ett stöd för att kunna etablera den kanske enda fasta punkten för många konstnärer – arbetsplatsen – borde ses som en viktig trygghetsfråga, i paritet med professionella arvoden för utfört arbete. Alla som stöder konsten med offentliga medel bör dra öronen åt sig. Att ösa pengar över kortsiktiga projekt och nya utställningsplatser, samtidigt som man river eller säljer ut ateljébyggnader duger inte. Samhället måste ta också ansvar för att konstnärerna har lokaler att arbeta i.
Ett sätt att föra upp ateljéfrågan på den kulturpolitiska dagordningen är att formulera konkreta förslag. Ett sådant förslag vore att utvidga 1 %-regeln till att också gälla konstnärsateljéer. När stat, kommun eller landsting bygger nytt, eller bygger om, så avsätts en procent av budgeten åt konstnärlig gestaltning. Med en utvidgad 1,5 %-regel kunde man säkra att nybyggen också bidrar till att husera konstnärliga arbetsplatser med 0,5% av byggkostnaden. På 1960-talet gick Stockholm i bräschen för 1 %-regeln som idag tillämpas i en majoritet av landets kommuner. Det är också i Stockholmsområdet som ateljébristen idag är mest akut. Samtidigt byggs det en hel del i staden. Kanske skulle ett förslag om en 1,5 %-regel uppmuntra politikerna att finna ekonomiska medel för att bevara G-studion och andra nedläggningshotade ateljéhus?
