Det är något befriande och oförbindligt med Omid Delafrouzs utställning på Andréhn-Schiptjenko. Bukett för en Dag (sic) heter den, och målningarna är som små lärdomsbuketter avsedda, tror jag, att trigga småprataren och historieberättaren till små spirituella utläggningar. I Friede – Am Hang des Ettersberg (2021) står en dikt av Goethe textad i frakturstil ovanför en bild av poetens berömda ek i koncentrationslägret Buchenwald, placerad mellan en höjd arm från antikt grekiskt vasmåleri och vad som tydligen är Chamberleins hand när den visar upp fredsfördraget mellan England och Tyskland. Kompositionen fungerar som en liten social och mental prydnad, som en bukett snittblommor, friska och levande även om man vet att de kommer att ha vissnat redan imorgon. Verken ska enligt konstnären «samla upp något av det föregående århundradets sekundära arom». Hur ligger kompositionen i din mun, vilka berättelser kan du göra av den? Så uppfattar jag verkens tilltal.
Om inte annat är det en historiehantering som tilltalar genom att inte vara så trist akademisk. Den triggar intellektet lite på samma sätt som konspirationsteorier, där man hoppar mellan likheter och simultaniteter som väl ändå inte kan finnas där av en slump. Tankarna vandrar mellan verken också. I Union flagg (2021) har Ikaros har fallit bort från Matisses målning, som nu hänger kvar som något slags anamorf av EU-flaggan. Längre bort hänger den svarta målningen Mechanical Flag 1946 (2021) med en röd, något oval fläck, som tydligen är den porträtterade Ikaros hjärta, uppförstorat. Men den kan också porträttera en varningsflagga som användes i Formel 1-sammanhang efter krigsslutet.
Man får ju lust att skriva kritik i samma anda! Utställningen ger kanske en försmak av något nytt. Det är inte längre konst som skapande av nya kunskaper, det är heller inte en del av konstens «pedagogiska vändning» och de är inte vitsiga sådär som så kallad «one liner-verk» var för säg 10–15 år sedan. Istället associerar jag till den glada samtidskonstens alla middagstillställningar på 90- och 00-talet. Nu i efterhand kan deses ha förebådat den stora förvandlingen som någon litteratursociolog lade ut texten om nyligen, nämligen att den borgerliga bildningen förskjutits från att kretsa kring litteraturens och filmens klassiker till att handla om mat. Tänk om det är det som är konstens sociala roll, att skapa nya former för kultiverat umgänge i den borgerliga sfären? Då flaggar den här utställningen för att de kurser i «liberal arts»som svenska universitet ganska nyligen har börjat ge kan komma att växa i popularitet, och som jag föreställer mig lär folk att småprata och associera kring politik, konst och populärkultur på ledigt vis.
Det som skiljer Delafrouz utställning från sällskapsspelskonst i Öyvind Fahlströms efterföljd är att den inte inbjuder till rent lek-spel där man hittar på lösningar, utan att man här hänger sig åt informationsbaserade associationer. Men här finns nog också en förändring av själva konstens relation till intellektet. Immanuel Kant beskrev ju hur konstverk ger en mer att tänka på än vad de visar eftersom de uttrycker idéer, som, likt symboler, verkar i två eller flera till varandra irreducibla diskurser samtidigt. Delafrouzs verk fungerar nästan omvänt: de presenterar ofta abstraherade former, exempelvis en diagonal komposition, eller en cirkel, som flera olika innehåll kan knytas till utan annan gemensam nämnare än en associativ relation till formen. På så vis ger verken ett innehållstomt intryck, som en tom vas, och blir inte blir riktigt synliga förrän de fylls på med kunskapssnittblommor, anekdoter ur lärdomshistorien. Här bistår galleriet med det, annars hade jag aldrig tagit mig in i spelet som ska bedrivas kring verken, men man märker snabbt möjligheten att själv tillföra egna små fakta som kan ge andra stories. Verkens liv består i berättarens förmåga att gå från det ena innehållet till ett annat som om de hängde samman i en berättelse. De ger betraktaren chans att skina och folk att umgås i ett bildat samtal bortom debatt och krav på förklaringvärde.
Jamen, det är väl trevligt! För egen del tråkas jag ut av trevligt sällskap, och hänger hellre med någon som är rolig och jobbig, eller plump och intelligent, seg och hjärtlig. Jag tycker att det är någonting direkt nedslående över tanken att även konsten skulle börja vara trevlig.
