Ida Idaidas installation på konstnärsdrivna Konsthall har karaktären av hemmabygge, men förhåller sig lite avigt till utställningsrummet i ett gammalt packhus i Stockholmsförorten Årstaberg. Det som fångas upp är nämligen inte de kvarlämnade spåren av industri, utan det övergivna och tomma i lokalerna. Dessutom har hon virat röda filter över lysrörsarmaturerna i taket, och det röda ljuset får rummet att framstå som om det inte är sig självt. Som om man klev in i en fiktion eller bild.
I korridoren står två bänkar av järn med säte av presenning. De är inga miniatyrer, men ändå lite för låga, lite för korta för att ligga på, vilket förstärker känslan av fiktion. Något som påminner om spännremmar hänger under dem. Mentalsjukhus, tukthus, sex, späkelse? Jag får en idé om att någonting ska förändras, kanske en person eller en handling. Möjligen är det titeln som ger mig tankar om övergångar: Trasa (From flesh to meat from meat to flesh).Kroppen blir kött när den trasas sönder och torkas upp med en trasa. Men kan det där åter bli en levande kropp?
I det stora verket, med samma titel som utställningen, sker liknande övergångar. Pinnar och trasor ovanpå en järnbur bildar en antropomorf gestalt, med pinnarmar utsträckta åt sidorna. Det ger känslan av att titta upp på ett krucifix. Men även trasorna som hänger ner skulle kunna vara armar, och då ser figuren mer ut att vara någon som tvättar eller skurar. Figuren hänger från en motor som då och då sätter den i rörelse. Vatten väller ut ur ansiktet och ner över trasorna. Känslan av hemmiljö och tröstlöst slabbande. Jag minns min tid som småbarnsförälder – en inte helt privat association visar det sig eftersom trasorna är gamla tygblöjor. Men ju längre jag tittar desto andligare blir det, och reningen blir av annan art. Det röda ljuset börjar anta en innebörd av Kristi blod utgjutet för våra synder. Som om utställningen, märkligt nog, ville förlösa oss från synden?
Insidan av järnburen är täckt av vattenresistent dammduk som håller vattnet på insidan. Den svarta färgen fångar också upp det svarta i korridoren: två smala färgfält, från tak till golv. Idaida har tidigare gjort en utställning titulerad efter Simone Weils bok Tyngden och nåden (1947), och även det här verket skulle kunna förstås utifrån Weil och hennes idé att ”det tomma är det som gör människan förmögen att synda.” Det som är inspärrat är kanske syndens villkor, tomheten, medan korsfästelsen ovanför, hushållsarbetets tröstlöshet, sker ovanför det som håller synden i schack.
Den konstnärliga utmaningen i Weils tänkande ligger i tanken att detta tomma också står att finna i en ”sensibilitet som leder ut över sensibiliteten”. Lite på samma sätt som det röda ljuset får perceptionen att lämna sitt registrerande av här och nu för att förmedla en bild av något som inte är riktigt verkligt. Det är en sinnlighet som varken har med njutning eller tröst att göra, och vars objekt inte är resultatet av en ansträngning. Vad skulle ett sådant begär rikta sig mot? Bara mot det tomma i objekten och människorna. Det tomma i sinnligheten kan då förena sig med det tomma i mig utan att fylla ut det. För synden, påstår Weil, är att försöka fylla ut det tomma.
Jag undrar om det är så man ska kontemplera de till ytan största delarna av den här installationen, dvs. det som har lämnats tomt, oförändrat i lokalen, men som ändå är insvept i det röda ljuset. Det kan inte vara gjort för att i någon platsspecifik akademism lyfta fram byggnadens historia – det vore ju att synda, att fylla igen tomheten, vägra att se. Här och där finns luckor i väggen, för högt upp för att man ska kunna titta in. Det förefaller vara tomt där, rummen tas inte längre i anspråk av någonting. Det ger en känsla av att det på ett underbart sätt är över, att vi kanske är befriade från det tröstlösa arbetet, att vi har funnit en fristad från meningslösheten. Det tomma är det fria.
