Putte i blåbærskogen – Jeff Koons og den kontroversielle kapitalismen

Innkjøpet av Michael Jackson-multippelen er hjørnesteinen i denne retrospektive utstillingen og skinner som 53 millioner. Koons tidlige verk fra 80-tallet genererer fortsatt en fascinerende usikkerhet, mens Made in Heaven har falmet. De nye arbeidene er i beste fall sekundære.

Varför? Det är den första frågan som gör sig gällande, och så kanske det alltid är, men stående på Astrup Fearnley framför Michael Jackson and Bubbles tillsammans med en till hysteriskt vansinne uttråkad skolklass håglösa femtonåringar vet jag instinktivt att det finns ett definitivt svar någonstans. Ändå leder detta inledande varför? bara vidare till oändliga räckor av påföljande varför? tills jag står till halsen i dom. En del har jag svaret på momentant, andra fortsätter att glida undan. Innerst inne har jag lust att avfärda hela spektaklet som spekulativt nonsens som tiden tack och lov har sprungit ifrån – möjligen relevant för nyrika vulgofreaks och små fåglar – men det låter sig inte göras. I alla fall inte så där utan vidare. För den demoleringslusta som väcks i mig har egentligen ingenting med Jeff Koons att göra; hell no, jag gillar Jeff Koons, så jag misstänker att det är andra faktorer som utlöser min motvilja. Ja. Vi kan lika gärna ta det först som sist; Varför 53 000 000 spänn för en multipel som inte ens med god vilja kan anses vara speciellt relevant på den här sidan 90-talet? Vad är det för ondskefull logik som ligger bakom det inköpet?

Varför en retrospektiv med Jeff Koons i Oslo 2004? Man kan misstänka att det är intimt förbundet med ovan nämnda inköp. Michael Jackson and Bubbles utgör också utställningens mittpunkt. Den verkliga ikonen – Rabbit – står lite undanskymd tillsammans med en samling mindre lyckade stålskulpturer – åter igen; varför?

Och varför sitter jag och skriver om dom här i sammanhanget egentligen helt irrelevanta sakerna när jag egentligen borde koncentrera mig på själva utställningen? Därför att alla referenspunkter jag har, all tillgänglig info, allt jag vet om Jeff Koons ofrånkomligen blir en del av det jag genomgår på Astrup Fearnley – och det gäller också den påtagliga, för att inte säga påträngande, vakthållningen. Det är inte många hörn där det inte står en vakt; och jag blir ögonblickligen förföljd när jag kommer in. Under hela besöket ser jag mig stadigt över axeln och möter en hård blick och bister min. Och det centralt placerade huvudverket; själva investeringsobjektet, befinner sig i en monter av vad jag antar är skottsäkert pansarglas.

Det värsta är att det här antagligen inte bottnar så mycket i en paranoid vrångföreställning som i vad man uppfattar som en högst reéll hotbild – jag känner personligen folk som på fullt allvar luftat planer om att slå sönder fanskapet med en hammare. Jag vill understryka att jag inte nödvändigtvis sympatiserar med den sortens aktioner, men den överhängande känslan inne på museet kan inte definieras som något annat än ett nervöst inväntande av en kommande katastrof. Det är relativt lätt att se varför.

Pengar
För Jeff Koons är fortfarande en kontroversiell konstnär; även om anledningarna till det har skiftat. I dag handlar det inte så mycket om vad han faktiskt gör – vilken leksaksbutik som helst är mer upprörande – som den misstänksamhet som oundvikligen är en effekt av stora summor pengar i offentlighetens ljus. Stora summor pengar bör inte nämnas högt, för det har en förödande inverkan på hur fattiga stackare som jag uppfattar saker och ting. Den strategiska marknadsföring som drog till sig uppmärksamhet och ansågs spekulativ i slutet av 80-talet får bredvid den här enmansversionen av global kapitalism något nästan oskyldigt över sig. Det kontroversiella verkar i dag kunna lokaliseras mer i det ekonomiska maskineriet runt Jeff Koons än i det faktiska arbetet, för ska något vara mer kontroversiellt än 53 miljoner måste det nästan vara 54 miljoner.

En annan sak är att det väpnade rånet mot Munchmuséet gör stämningen vid alla museér lätt spänd, hur osannolikt ett sånt scenario än är på Astrup Fearnley. (Bara försök att föreställa dig väpnade rånare i finlandsluvor som baxar Michael Jackson and Bubbles uppför trappen medan dom håller vapnen redo – ett scenario som verkar härstamma från Bröderna Marx – kan man överhuvudtaget tänka sig något mer absurt?)

Men varför fungerar dom flesta av dom här verken fortfarande? Och varför överraskar det mig inte?

Personligen har jag ett närmast nostalgiskt förhållande till flera av dom; det känns fint och välbekant att se basketbollarna ligga i sin vattentank (Three Ball Total Equilibrium Tank), jag blir onekligen på gott humör av den blanka stål-kaninen (Rabbit), och utforskandet av reklamspråket för sprit och cigaretter från tidigt 80-tal verkar inte vara 20 år gammal. Det kan vara att jag generellt har en preferens för sprit och cigaretter, men det är dom här allra tidigaste exkurserna som har min största sympati. Teapot från 1979 är den stora kicken, mest för att jag inte sett den tidigare. Min smak för pornografi, däremot, är vanligtvis lite mer avancerad, för att inte säga smalare, än vad Jeff Koons åstadkom tillsammans med Cicciolina 10 år senare, även om också detta återseénde först och främst utmärks av igenkännandets glädje. Men det är tryggt, alldeles för tryggt. Detta är något jag redan vet och inte får ut något nytt av att återse.

Made in Heaven
Just Made in Heaven får i och med det något mer musealt över sig än resten här; ändå är det just där han antagligen gick längst – han gifte sig med henne för Guds skull, dom har ett barn tillsammans. Det slutade förutsägbart nog illa för alla, som det gärna gör när en konstnär suddar så länge på linjen mellan fiktion och verklighet att fiktionen tar över helt.

Men ärligt talat; who am I to be critical? Mindre väderbitna existenser än undertecknad kanske fortfarande kan få ut något viktigt av att se det här och nu. Men min högst subjektiva upplevelse är att dom här bilderna verkar ha bleknat nu. Det kan vara fel, men dom känns blekare i färgen, liksom. Det är väl som det ska vara. Jag kan inte förstå annat än att Jeff Koons vill lägga det bak sig; men i en retrospektiv värd namnet måste dom ändå vara med, trots att kraften verkar ha gått ur dom.

Tiden har inte varit snäll mot det här projektet, och ändå är det ett av konstnärskapets obestridliga höjdpunkter. Kanske bara för oss som är gamla nog att minnas den tid och kontext det blev till i, men ändå. Det rör sig faktiskt om konstnärskapets obestridliga klimax, och han har heller aldrig helt återhämtat sig efter det. Märkligt, jag tyckte alltid att det var något föredömligt med det här projektet; det var något helgon-likt över den nakne Jeff Koons – oftast med blicken rätt in i kameran – Cicciolina nästan alltid med slutna ögon. Båda med dom bästa avsikter. Som jag minns det uppfattade jag det då som en ovanligt lyckad cross-over från två håll; men som bara inte kunde sluta lyckligt. Koons siktade på ett paradisiskt tillstånd, med sig själv och Cicciolina som medielandskapets Adam och Eva, och då ligger fördrivandet från Eden i korten – det måste med nödvändighet gå illa. Om det inte hade gjort det hade det fort blivit löjligt.

I konstnärlig praxis av det här slaget – där verket sipprar in i livet i så hög grad att det snart dominerar alla aspekter av vardagen och är det enda överordnade uppstår förr eller senare en punkt där konstnären inte längre har kontroll över sitt arbete – tvärtom kontrollerar arbetet konstnären. Det leder så gott som alltid till intressanta resultat, men priset är ett svåröverskådligt personligt kaos och jag har intryck av att Koons inte är ett undantag från den regeln. Made in Heaven blev också med tiden helt konkret till Made in Hell.

Det är ändå inte att komma ifrån att i dag lämnar det mig tämligen likgiltig. Varför? För att verken står kvar som reliker över ett extatiskt tillstånd som ligger minst tio år tillbaka i tid – en trög post-coital tristess vilar över hela projektet. Det reduceras till dokument över ett för sin tid märkvärdigt kreativt utbrott som införlivade en vild förälskelse och sexuell explosion och uppenbarligen brände ut sina huvudpersoner fullständigt. Så här efteråt blir det torftigt att förhålla sig till dom pornografiska standardpositurer som utgör ramarna för arbetet – det fungerade som event, eller; det fungerade så länge som Jeff och Ilona fungerade. ver nu. Paradise lost.

Koons genererar osäkerhet
Det som fungerar bäst på Astrup Fearnley är stort sett från 80-talet – det är nästan mystiskt, men kan ha något att göra med att minsta antydan till ironi i 2004 leder till en outsäglig leda och generell trötthet. Och i det här fallet utgör 90-talsproduktionen väsentligt mer än en lätt antydan. Trots att konstnären i fråga hellre skulle hugga av sig en arm än att omtala sig själv som ironisk är det svårt att föreställa sig att han skulle haft en så hög grad av framgång under en annan tid än det hyper-ironiska skiftet mellan 80 och 90-tal.

Att Jeff Koons överhuvudtaget har överlevt som konstnär och blivit allmän egendom – även hemma hos folk som inte är ett piss intresserade av konst finner man ofta coffetable-böcker med utvalda verk av Koons – har inte så mycket med hans insisterande på en demokratisk inkluderande medelklassestetik, (eller, okay då, kitsch), eller ens smart marknadsföring att göra. Sanningen är att han fortfarande genererar samma osäkerhet som för 20 år sedan. Mannen har som alla konstnärer som varit någorlunda framgångsrika under årens lopp anklagats för allt möjligt – cynism är en vanlig beskyllning – men svarar alltid med en kusligt naiv uppriktighet och uppsynen till en kristen 10-åring; «Jag försöker bara göra något alla kan tycka om».

Warhol
Jeff Koons finns på riktigt; det är och förblir problemet. Många har svårt att tackla att ett så konsekvent konstnärskap åtföljs av en lika konsekvent persona – som du aldrig helt vet i vilken grad den är kalkylerad, men den verkar alltid för bra för att vara sann – ändå är det just det den antagligen är. Den elektricitet som uppstår i motsättningen mellan vad som är och vad det sägs vara; vad som kritiseras och hyllas om vartannat – och det här gäller i lika hög grad vilket som helst av hans verk – är vad som gör det värt besväret. Och eftersom världen saknar Andy Warhol – som det är svårt att styra undan här; han är närmast att betrakta som andlig fader, både i metod och framtoning – är det nästan inte att komma ifrån lukten av framgång.

Är det en tillfällighet att Warhol´s död sammanfaller med Koon´s genombrott? Det ser ut som en tanke, gör det inte? Jeff Koons fyller det specifika tomrum Warhol lämnade efter sig, både som konstnär och mediafigur. För all del radikalt annorlunda i en hel del aspekter. Där Warhol insisterade på att allt bara var yta, erbjuder Koons betydelser du normalt aldrig skulle tillägna uppblåsbara leksaker. I bägge fallen grundläggs en misstanke att upphovsmannen döljer något. I bägge fallen blir upphovsmannen tidigt omöjlig att bortse från i förhållande till verket; i Warhols fall det tankspridda nonchalanta manifesterandet av disträ som en livsstil – i Koons tillfälle ett prepubertalt filosoferande.

Andrasortering
Men det känns som om jag börjar bli osaklig; det står en retrospektiv utställning på Astrup Fearnley; det är ju själva huvudsaken – och den är egentligen inte speciellt stor. Dom nyare arbeten som presenteras lägger sig tätt intill 60-talets popart – James Rosenquist och Claes Oldenburg är nästan FR uppenbara referenspunkter – och har mindre av det motsägelsefulla och tvetydiga som utmärkt tidigare aktiviteter. Höjdpunkterna är få. Det mesta verkar vara andrasortering. Som om man dragit in dom nyare verk som för ögonblicket varit tillgängliga utan att dom har någon annan funktion än att bristfälligt försöka understryka att mannen fortfarande är aktiv – att inte allt imploderade med Cicciolina för tio år sedan.

Relevant eller irrelevant?
Är Jeff Koons en viktig konstnär? Eller har han varit? Svaret blir hängande på en försiktig konstatering; Jeff Koons VAR en viktig konstnär, det råder det inga tvivel om – och någon VILL väldigt gärna att han ska vara viktig i dag; i skrivande stund den 11:fte September 2004. Varför?

Jag kan tänka mig 53 000 000 anledningar till det, men bortsett från det är han precis så relevant som var och en väljer att han ska vara; varken mer eller mindre. Jeff Koons är en del av ett kollektivt kulturellt bagage, hur man än väljer att se det har han lyckats med det han föresatte sig. Han är per i dag känd långt utanför konstvärlden, närmast att räkna som vår tids Picasso – någon alla känner till. Han är i en position där det inte längre spelar någon roll vem som kritiserar vad. Men det är jag med, så jag kan gott säga vad jag menar; i sin helhet är det faktiskt intressant, oftast, och ibland tycker jag t o m om det. Men utställningen är som sagt med nöd och näppe täckande. Det är, som retrospektiv betraktat, ganska få verk här. Den kunde gott ha varit fylligare, och presentationen av olika faser av konstnärskapet verkar närmast pliktskyldig – allt pekar faktiskt på Michael Jackson and Bubbles.
Varför?