black hole sun
wont you come
and wash away the rain
Soundgarden
Egentligen skulle jag ha sett den här utställningen i när den var i Trondheim för ett par tre månader sedan, men irriterande nog anlände jag tre dagar för sent. När den nu är i Oslo blir jag märkligt nog förhindrad från att gå till Blomqvist vid dom första två försöken och kommer dit först på tredje dagen. Jag ska försöka att inte lägga för mycket i det – för det är fort gjort att börja surra om mystiska sammanträffanden och heliga treenigheter, och att hjälplöst försöka koppla det upp mot den kapell-estetik som Bjertnæs mer än antyder i sin vitt omfamnande black light-installation i första etagen. Men här finns – tack och lov – inget som understryker siffran 3. Åtta skivspelare, försedda med varsin vit vinylskiva, 1 neonskylt, ett flertal bilder. Ändå är det just den sortens vardags-okultism som ligger närmast till hands att gripa efter, för jag förblir osäker på vad som egentligen föregår i den här installationen, eller vad intentionen bottnar i.
Det är så klart lite speciellt att komma in i det här rummet direkt från gatan; en hel sal som badar i black light, där välkända ikoner från 1900-talet (ett undantag; Edgar Allan Poe) pryder väggarna. (Skivspelarna står på golvet tillsammans med ljusrören och brummar entonigt.) Det rör sig om dom allra vanligaste porträttbilderna, fotografier man sett så många gånger att det nästan handlar om en kliché; en gråtande Bas Jan Ader, en rufsig Jack Kerouac i rutig flanellskjorta, William S Burroughs i sin evil-granddad-positur, Francis Bacon lätt bakfull, Jackson Pollock in action med färgpyts på golvet, och så vidare. gonblickligen börjar bakhuvudet famla efter en minsta gemensamma nämnare – något mer och viktigare än det uppenbara faktum att dom alla är män och döda, och att jag personligen har eller har haft en svag punkt för alla. Ledtråden är så uppenbar att jag faktiskt länge helt överser den. Jag minns en gång på toaletten på Justisen att dom hade skiftat från blått ljus till en kraftig black light som lade hela toaletten i kompakt mörker bortsett från dom starka färgerna. Allt för att göra det ytterligare kinkigt för vilsna junkies att använda sig av faciliteterna som shooting gallery. En komisk effekt var att min piss-stråle var självlysande gulgrön i det här ljuset, och mina piercingsmycken skimrade i intensivt rosa-lila. Av någon anledning bytte dom tillbaka till blått ljus efteråt. Antagligen blev något geni frestad att pissa sitt namn på väggen under dom omständigheterna. Svårt att hitta ut var det också.
Men när Bjertnæs använder sig av black light i det här sammanhanget verkar det inte handla så mycket om en missbruksproblematik som om en generellt självförbrännande attityd som konsekvens – ja, om inte också förutsättning – för en viss sorts visionär kreativ verksamhet. Intrycket förstärks en trappa upp, där regnbågen bakom den korsfäste Jesus korresponderar till det mångfärgade grid-mönstret som lagts över pressbilden av den döde Kurt Cobain. Också här rör det sig om den mest publicerade bilden; det vill säga Cobains ben, fotograferat genom ett fönster – ryggen på en polis tar upp större delen av orginalfotot. Här finns också en herrtoalett som badar i blått, och den syra-infekterade serien Back to Boogie street, som väl kanske kan låta sig beskrivas som något i stil med «Gerhard Richter var i Las Vegas och tog tre piller trots att alla sa att det var farligt att ta mer än två och att det räcker gott med en enda».
verhuvudtaget verkar man kunna spåra just Richter i den här genomgående lätt defokuserade fotorealismen – men också en 80-tals-psycho som David Salle, även om en jämförelse skulle falla ut till Bjertnæs’ fördel; det som visas här känns mer angeläget, trots att utställningen som helhet faktiskt blir oväntat lam och ofarlig och verkar bli stående med ouppfyllda löften. Jag vet inte helt varför, men jag ska göra vad jag kan för att reda ut det. Det förblir till exempel oklart vad Pollock, Kippenberger, Kerouac, etc egentligen har för funktion här – och om det handlar om något bakom rusmedlen och den kreativa processen, och i så fall vad – om Bjertnæs har viktig information att förmedla som vi inte redan vet.
Here´s the catch; jag tror han har det, men han förmedlar den inte och kanske den är otillgänglig också för honom själv, och kanske det i själva verket handlar om något helt annat – men dom arbeten som faller utanför den här drogade ikonografin – och alltså därmed ytterligare förvirrar utställningen, är faktiskt dom mest intressanta. Torleifs portrett, Egomania, och den överjävligt suggestiva Eva´s delirium vibrerar alla av en närvaro och förstahandserfarenhet som nödvändigtvis måste saknas i portättfoton av sedan länge avdöda författare och bildkonstnärer, hur stor fan av dom man än är. Särskilt Egomania med sina överdrivet dämpade toner och brutala vanitasunderstrykning är svår att värja sig mot och övertygar i högre grad än något annat i utställningen.
Tekniskt virtoust är det hela vägen, och det är väl kanske också en förutsättning för den här sortens fotorealistiskt måleri. Att se en i taget är förkrossande – men att se allt i sammanhang detroniserar potentialet här – om det så är aldrig så många cross references mellan bilderna (till exempel understryks Bas Jan Aders´ öde en trappa upp med den stora målningen av ett öppet hav – In search of the miraculous – samma titel som Aders sista, fatala verk, men det når aldrig bortom idoliseringen). Det blir aldrig så fascinerande som jag innerst inne önskar att det ska vara – och som jag är helt övertygad om att det kunde ha varit. Eller kanske kan bli. För det är något som ligger här och bara antyds; ett löfte om något ändå mörkare, något det inte går att argumentera emot. Men som det står nu är det bara snyggt. Inte tillräckligt hardcore i förhållande till dom personer som befolkar det svarta ljuset. Och heller inte till publiken; jag förväntar mig att bli, om inte visuellt, så i alla fall intellektuellt överkörd när jag ser dom här ansiktena. Det sker aldrig.
Och det luktar 80-tal här. En god och stark lukt, det medges, men kanske den borde luftas ut för att det här konstnärskapet ska komma helt till sin rätt. Inkognito snirkligt skrivet i röd neon verkar malplacerat i både tid och rum, och med en fatal inverkan på resten av arbetet. Man ska vara försiktig med ord. Man ska vara försiktig med ord, skrev jag.
