I sitt Sommar i P1-program här om året berättade Cajsa von Zeipel att hennes publik består av «unga tjejer och queers». Jag är själv varken tjej eller queer, men slås ändå av den enorma energin i hennes utställning Futuristic Lesbian på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Borta är de stiliserade, stora, vita, perfekta klubbkidsen i gips som hon blivit känd för. De fyra skulpturerna avbildar istället något äldre kvinnor, och är framställda i en mängd olika material och färger. Två av kvinnorna har väldigt expressiva poser, men det är oklart om de festar och dansar eller helt enkelt flippar ur: bara energin blir manifest, inte vad den uttrycker. Den här intensiteten gör utställningen väldigt öppen, om inte för alla så åtminstone för vem som helst. Samtidigt är det en skillnad mellan att läsa av verken i detalj – här finns många detaljer – och att påverkas av den som en enhet. Som enhet är den öppen, som aggregat av tecken kanske mer för invigda. Det känns rätt välkomnande.
Men även som representation känns utställningen kluven, som om den rymmer en energi som har brutits loss från sitt ursprungliga sammanhang. Detta sammanhang tycks gestaltas av de peppiga textsnuttar som täcker väggarna. Det känns väldigt mycket nutid, som en miljard kindpussar: «minimize confrontational situations», «satisfaction of all parties», «girlfriend», «confident dyke» osv. Allt i olika och väl valda typsnitt som för tankarna till varumärken. Liknande texter återkommer på två av skulpturerna som har en massa pins på sig, likt souvenirer från miljöer som de har tagit sig igenom. Omgivningen har liksom klibbat sig fast på dem, utan att de nödvändigtvis identifierar sig med den. Skulpturerna verkar inte representera någonting, de är inte fångade i en identitet, utan tycks befinna sig i ett prekärt ögonblick som hela tiden måste upprättas på nytt.
Att de inte längre helt tillhör det som väggarna representerar – det förflutna som de kommer från men nu har lämnat – antyds på olika sätt. Ett av «slagorden», «Everything organic!», står i kontrast till kvinnornas kroppar vars teknologiska inslag nästan är mer framträdande än de organiska. Överallt proteser: en av kvinnorna har en stövel som det sticker ut en liten manskropp från, en annan en dildo bakom huvudet. En tredje har händer som i ett annat sammanhang skulle se ut som naturliga deformationer, men som lika gärna skulle kunna vara resultatet av design. Effekten blir ett ifrågasättande av det «organiska».
Något annat som gör att skulpturerna ser ut att ha slagit sig lösa från det förflutna är att två av dem är avmålade på väggarna. Där framträder de som fiktiva hjältefigurer, som miljöns representanter. På golvet är deras åldrande mer distinkt; de ser slitna och ensamma ut. Det paradoxala är att de känns distinkta, men ändå så obestämda. Ett genomgående drag av tillfällighet dominerar dem. De är inte, utom möjligtvis på väg bort från och eventuellt till något; de representerar inte, hävdar inte en identitet. I en artikel som galleriet har lagt fram beskriver curatorn Rózsa Zita Farkas det som att von Zeipels skulpturer är inbegripna i «ett deleuziskt tillstånd av blivande» genom stökiga subjektiviteter.
Jag hittar inte något passande ord för den känsla som de förmedlar, eller det intryck de gör på mig. Panik finns där, men även en glad energi, förtvivlan, viljan till glömska och framtid. Gestalterna bryter in i min värld på ett väldigt respektingivande sätt. Utställningen är till stilen underbart kitschig (en del av energin kommer därifrån), och som genre kanske den skulle kunna räknas som camp eller queer. De två egenskaperna får en att tänka att den är ute efter någonting, möjligtvis en massa saker, som inte kan förmedlas genom den seriositet som offentligheten kräver. Problemet med seriositeten är att den tenderar att slå vakt om det etablerade och är en stämning som i den meningen fungerar konservativt. Och om Susan Sontag beskrev camp som en kritik av seriositeten, så framhäver Farkas någonting besläktat hos queerness, som sägs handla om «ett förkastande av ett här och nu och ett insisterande på potentialitet eller på en konkret möjlighet av en annan värld». Kraften i det här förkastandet upplever jag i relationen mellan texterna och skulpturerna. Samtidigt skiftar det skrivna på väggarna funktion, från identitetsbekräftande yttranden till något slags protestankar, till medel att tänka på andra sätt. Kanske är de där textbitarna flimmerhår i ett nytt tankeorgan. Allt i utställningen börjar nu röra på sig.
Men var skulle den där «konkreta möjligheten» av en annan värld finnas? I proteserna? Är det inte tvärtom en återvändsgränd, en omöjlighet, som von Zeipels figurer stöter på och måste komma förbi för att ta sig till framtiden? De vill säga: är det inte omöjligheten att leva som man vill utan proteser, snarare än möjligheten att göra något nytt med proteser som ligger till grund för frenesin i utställningen?
Vid de frågorna lämnar jag detaljerna och representationen, och låter mig istället svepas med av energin. Det som slår mig då är främst en desperation över hur människor idag försöker ta tillbaka livet genom att tänka: «det är mitt liv!». Det tycks mig vara just den hållningen, som i Simone de Beauvoirs roman Andras blod (1945) beskrivs som en medicin mot alienation och nihilism, som kommer till uttryck här. Men von Zeipel får mig att inse att den tanken kanske är ett fundamentalt misstag, besläktat med den liberala politiska filosofin som gör all frihet till en följd av ägande. Den känsla av panik och desperation som utställningen ger mig skulle alltså komma av att de får mig att inse hur jag tänker på mitt liv och min kropp som ägodelar. Jag frågar mig: vad jag ska göra med dem, när jag nu kan göra vad jag vill och teknologin dessutom kan komma till min hjälp.
Det är ägarperspektivet på tillvaron som gör att vi tänker i termer av möjligheter, snarare än i termer av vad som är värdefullt eller viktigt. Hela värdet ligger nu i ägandet, som ger frihet, och det är också tanken om ägande som gör tillvaron till en fråga om identitet. Dvs. allt det som kropparna i utställningen inte sägs vara; det förflutna som de förkastar. Möjlighetstänkandet leder till en helt öppen framtid av likvärdiga alternativ (i brist på något viktigt) att skapa sig själv genom ett urval. Men framtiden behöver kanske en bestämning, som «lesbian» i titeln, för att kunna bli ett värde.
Jag vill betona att det här kom till mig som en perception, en känsla. Det var vad jag såg någonstans i dynamiken mellan gemenskapen på väggarna, ensamheten i rummet och i skillnaden mellan kropparnas obestämdhet och ansiktenas tillfälliga identitet: insikten att koncentrationen på «det är mitt liv och min kropp och jag kan göra vad jag vill med dem» aldrig kommer att kunna besvara frågan «varför leva?». Möjligtvis var det den frågan som jag uppfattade som en förtvivlan, eftersom den helt enkelt är obesvarbar inom ägarparadigmet. Jag hade inte väntat mig det, men egentligen är det kanske inte förvånande att det behövdes kitsch, camp och queerness för att väcka den insikten.
