Damien Hirsts gjennombruddsverk Mother and child divided fra 1993 blir referansepunktet som alt annet på denne utstillingen må sees i forhold til.
Så finner man sig själv plötsligt stående mellan två halvor av en ko med pannan i djupa veck, grubblande över vad det egentligen är som gör en ikon till en ikon. Och varför en ko är så jävla ful inuti. Och om det i det här fallet kanske egentligen ska läsas som i kon. Och om jag kanske i själva verket spårade ur redan där och borde börja om? Ok, jag försöker igen.
Så finner man sig själv plötsligt stående mellan två halvor av en ko med pannan i djupa veck, grubblande över om det är tillfälligheter som avgör vad som blir stående som signifikativa verk. Mother and child divided är avgjort ett av 90-talets viktigaste arbeten, ett av dom första man tänker på i förbindelse med det passerade årtiondet. Men varför? Jag inbillar mig att svaret ligger just här någonstans, mellan halvorna. Så här tio år efter har det naturligtvis förlorat lite av den slagkraft det en gång hade; det varken chockerar eller förför längre, och det är bara till verkets fördel, för nu kan man ju faktiskt – kanske – göra sina reflektioner med klar blick. En sak, som kanske är ovidkommande för somliga, men som jag nu inte kan låta bli att stå och spekulera i, där jag står, är faktiskt det rent hantverksmässiga; den mängden praktiskt arbete som ligger bakom. Att klyva en ko på längden måste trots allt med all nödvändighet vara en ganska messy business. Hur gick det egentligen till? Och vad vill det säga att vara Damien Hirst? Att ha gjort sitt viktigaste arbete för tio år sedan? För trots medecinskåp, operationsbord och döda flugor – komponenter man faktiskt inte kan misslyckas med, och som Hirst med den äran behandlar närmast virtoust – så kvarstår ett stort problem; hur fan toppar man ett mästerverk? Vart ska man gå efter något sådant? Och varför tar jag det tabulagda ordet mästerverk i min mun? Därför att det faktiskt är ett jävla mästerverk.
På Astrup Fearnley kan man se flera försök att finna en väg ut ur dilemmat; en del mindre lyckade – Jättestort askfat, hallo? Claes Oldenburg, kom tillbaka! – andra med en desperat underton (Låt oss kasta målarfärg på en roterande skiva så får vi se vad som händer!), och det är så fullt förståeligt att man nästan känner sympati. Det är lätt att föreställa sig traumat som ligger i att försöka göra något annat än att sänka ned djur i formalin när man i ett slag gjort raketkarriär just genom det. Och den här utställningen ger ingen anledning till att tro att han har kommit helt över det än. Det är möjligt att han skrattar hela vägen till banken, men det är lika troligt att tårarna sprutar förtvivlat i ateljén. Men han försöker, och han försöker bra.
Nyare verk, som Adam & Eve exposed, och den kryptiska From the cradle to the grave, är mer intrikata, och tydliga markeringar i vägen vidare. Det ligger en form av logik i att dom känns mer angelägna än mycket annat här; det är dom nyaste verken, och därför också dom som ligger längst ifrån formalintankarna i tid räknat. Adam and Eve exposed – en manskropp och en kvinnokropp på varsitt operationsbord, täckta av ett blått lakan med fikonlövsformade öppningar för genitalierna – skulle antagligen hypas till förbannelse om det var en annan konstnär som låg bakom det. Det skulle få enormt med uppmärksamhet, om det bara inte var för att det var mannen med formalinet som gjort det. Det är lätt att konstatera, för det spelar ingen roll hur bra eller dåligt det är; jag återvänder lik förbannat till det trånga utrymmet mellan två halvor av en ko. Det är just där emellan som Damien Hirsts latenta våld, lite för smarta engelska distans, och utpräglade perversion står i zenith och transcenderar sig själv; blir något annat, något jag inte har ord för. Helt enkelt något magiskt. Och så länge Mother and child divided står i en utställning kommer jag att vara lite likgiltig för resten. För det går inte att komma ifrån; det är en förbannat bra piece; både förtrollande och förkrossande. Närmast naturlyrisk i sin drömska, flytande kvalitet, och hjärtlöst brutal i sin uppriktiga ton. Och helt igenom pervers. Den blir bara bättre med åren. Fast det blir i ärlighetens namn Hirst också, och det är fullt möjligt att han förr eller senare klarar av att passera sig själv. Men tills vidare respekterar jag honom för att han försöker, och att han försöker såpass bra som han ändå gör. Dom minst intressanta sakerna här är ändå så vassa att det finns folk som skulle ge sin högra arm för att kunna prestera något i närheten av det. Men så länge kon och kalven står i samma lokal kommer dom att slå ihjäl allt annat; och här ligger en läxa för alla kuratorer; det kan faktiskt hända att ett arbete är FR bra, och i det här fallet raderar det nästan allt annat. It´s the curse of the cow; moo-moo!!!
Nein! Donnerwetter! Cows must die death!!! Kill evil cow now!!!
kuer er ålreigte dyr..
Unnskyld, kunst student 1995, uppriktigt; jag har varit sur sedan Brann spöade Rosenborg och upplever alltför¨många pseudonymer i den här sfären – fick bara den där ekle følelsen av å bli anklagad för något jag inte gjort mig skyldig till, du vet…shit happens; jag brukar inte slå ned på sånt vanligtvis, men jag var väl lite übershithead i går kväll – återigen, beklager; jag skriver ju svorsk, så jag har ju ingenting jag skulle sagt uansett…
Du har misforstått! Jeg har ikke angrepet deg.Du har slett ikke påstått noe feil i din utmerket velskrevne kritikk som jeg hadde stor glede av å lese.
Jeg mente bare å komme med en opplysning som kunne ha betydingt for den debatten som fulgte etter din kritikk.
Jeg syns forøvrig at det er usaklig å henge seg opp i stave fei på dette forumet. Jeg er faktisk dyslektigker og det koster meg noe å i det heletet skrive et slikt innlegg.
At jeg ikke staver riktig har ikke noe med saken å gjøre.
Filmen så jeg på Kunstskolen i Robaland da jeg var elev der. Jeg vil foreslå deg å ta kontakt med Tate eller Chanel 4.
Beklager hvis det er noen skrivefeil i dette innlegget.
Tsk, tsk, det är väl ingen som har påstått att han inte gjort det själv heller; i alla fall inte jag, och Melby spekulerar ju bara. Kan ju så sett vara lurt att checka vad mannen och verket faktiskt heter innan man skriver om det också – han heter ju inte Demian, och divided stavas divided. Men vet du var man kan få tag på filmen?
For opplysnings skyld; Det finnes en dokumentar-film av Demian Hirst’s prosjekt/verk “Mother and Child devided”, som viser Hirst i arbeid med kuen i formalinbadet. Selv om verket er konseptuelt, kan prosessen være en del av verket. Det håndtverksmessige er ikke nødvendigvis uvesentlig.
Kanskje lurt å sjekke fakta før man påstår at kunstneren ikke har gjort jobben selv.
För att inte tala om det kaos som uppstått inom kritiken, men ur kaos föds ordning, etc, etc. Givetvis vore det festligt om alla förstaårsstudenter på akademierna – i den mån det fortfarande existerar något akademi i landet – lärde sig det praktiska hantverket i att partera ett eller annat djur, men det är så klart inte relevant för alla, och mycket riktigt en individuell sak vilka hantverksmässiga kunskaper som är nödvändiga för den enskilde att tillägna sig. Min reflektion ovan grundar sig i att det var en aspekt av verket jag fram till nu faktiskt helt bortsett från, och ska inte läsas som att jag kräver något som helst av någon – men att kunna dela en ko är definitivt mer relevant än att kunna teckna en hand, men det är å andra sidan nästan vad som helst.
För övrigt vore det helt genialt om Grethe Melby skrev om Bjarne Melgaards två år gamla festspillutstilling nu; det är en sjukdom det här att allt ska vara färskt och högaktuellt. Vissa ting klarnar som bekant över tid – ska man liksom inte kunna förmedla det då? Ramarna vi förhåller oss till är ju i vilket fall som helst uppenbart på väg att ge vika; allt som behövs är ett aldrig så litet dytt.
Svaret mitt er tillit. Det interessante ligger ikke i å navngi “kunstnerrollen” som “arkitekten”, “snekkeren” eller “gründeren”. “Kunstnerrollen” i dag kan inkludere alle eller ingen av disse titlene. Det interessante, etter min mening, er kunstsystemet som institusjon og den troverdighet og tilliten den er avhengig av – fra publikum, kritikerne, kunstnerne selv, bevilgende myndigheter osv.
I tilfellet Hirst med “ko” er selve kunstopplevelsen fundert på kritikerens tillit til at Hirst anses som profesjonell kunstner (gjennom utdanning og kunstnerisk ry), at verket oppleves i et galleri hvis historie garanterer at det som vises er profesjonell kunst og i dette tilfellet annen faglig troverdig litteratur/kilder om “koen”.
Egenskapene du etterlyser hos mennesker som skal kalle seg kunstnere blir med andre ord umulig (eller i det minste komplisert) å konkretisere, annet enn å påstå at kunstsystemet som institusjon på et moralsk nivå (i den grad man kan tildele institusjoner egenskaper som moral) garanterer for at kunstneren har noe visuelt interessant å uttrykke.
Likefullt er Olssons funderinger rundt “koens” tilblivelse interessant og relevant i hans opplevelse av det – men da må vi som kunstpublikum ha tillit til at dette er kunstnerisk interessant, at Olsson har noe å fare med, og Hirst likeså.
Og konsekvensene av et slikt kunstsyn; at institusjonen gir moralsk garanti for det betydelige i kunsten som vises, er at kunstneren i dag er hundre prosent avhengig av institusjonen. Et avhengighetsforhold som burde bringe, og allerede har bragt, kaos inn på kunstscenen.
Gode “den andre studenten”.
Tusen takk for at du svarer. Jeg er veldig enig med deg i at det er relevant å tenke som Olsson, nemlig å la seg imponere over håndtverket. Og vi er begge enige om at slakt eller kirurgi ikke er Hirst sine “skills”, og heller ikke skal være det.
Jeg spør jo heller ikke hvem som har utført håndtverket. Det jeg spør etter er hva slags “håndverk” en da kan forvente av en kunstner – nettopp i kjølvannet av flere tiår med konseptuell kunst. Med andre ord: Hva har den konseptuelle kunsten gjort med kunstnerrollen. Og her gir du meg ett svar: Nemlig at det det er “ideen” som er kunsten – ikke utførelsen. Dette er etter min meninget interessant svar jeg gjerne hører deg utdype. Derfor spør jeg videre: Hvilke egenskaper må et menneske ha for å produsere slike “ideer”. Mener du med dette at kunstnerrollen i dag er nærmere “gründeren” heller enn den gründeren ansetter for å gjøre jobben, nærmere “arkitekten” heller enn “snekkeren”? Eller mener du at jeg her tenker feil?
Men hvorfor er det viktig å vite, hvem som har utført sele delingen, når vi i flere tiår har hatt “konseptuell kunst”? “Konseptuell kunst” bør vel bety at kunstneren har konseptet – hvem som utfører det i praksis er irrelevant. Men likefullt er det relevant i selve opplevelsen av verket, å tenke på hvordan dette foregikk i praksis, slik Olsson gjør?
For er det ikke slik at i dag er det “ideen” som er kunsten, og utførelsen som er håndverket – en del av prosessen som sjelden/aldri er navngitt. Som det var i middelalderen, hvor håndverkere malte altertavler på oppdrag fra kirka som institusjon, etter mønster fra “ekte” kunstnere.
Gode “student”. Dette har du naturligvis rett i, og du misforstår meg dersom du tror jeg mener noe annet. Det er ikke dette jeg spør etter. La meg omformulere meg: Ingen mener at arkitekten må ha mesterbrev i snekkeryrket. Ingen mener Hirst her skulle hatt mesterbrev i kirurgi – eller slakting. Men hva skulle han da ha (eventuelt: hva har han) mesterbrev i?
Dette er et spørsmål som strengt tatt også kunne stilles under Lars Vilks kommentar “Livet etter Akademiet. Avgangsutstillinger og nye kunstere: Umeå”. Så vi kan godt flytte oss dit om du vil, slik at de som eventuelt vil si noe annet om Tommy Olssons tekst kan få plass her.
nå har det vel seg slik at; noe kan være håndtværksmessig imponerende selv om det ikke er kunstneren selv som har brukt et helt liv på å tilegne seg en kirurgisk håndtverksmessig presisjon.
Det jeg først og fremst liker med denne teksten er at Tommy Olsson tillater seg å trekke frem det verket “alle” kjenner og så tar til å hegne om det, selv om det er det mest kjente – i stedet for å forsøke å oppfylle et slags krav til å si noe nytt om en “ny” utstilling.
For når man hele tiden skal anmelde nye kunstutstillinger, gir kunstkritikkens rammebetingelser lite rom for å vende tilbake til en gammel utstilling som kanskje ikke traff de rette strenger der og da, men som over tid vender tilbake. Selv skulle jeg gjerne vende tilbake til Bjarne Melgaards festspillutstilling for to år siden. Jeg kunne ikke fordra den, selv om jeg definitivt forsto den på et vis. I dag er det ikke så nøye om jeg likte den eller ikke, men at den sa noe som har blitt viktig for meg i senere tid.
Deretter kunne jeg tenke meg å gripe tak i Olssons fundering på det håndverksmessige ved kua. Det er vel ikke slik at det er Hirst selv som har delt denne kua på tvers, eller senket den i formalin, – han har vel bestilt jobben et sted. Kravet om at man skal kunne “male en hånd” kan med andre ord ikke erstattes med at en kunstner skal kunne “dele ei ku” – men kravet er kanskje definitivt at man skal kunne vite hvor man skal henvende seg for å få sine ideer satt ut i livet. Så hva er egentlig det “håndverksmessige” arbeidet Hirst har utført med denne kua, – at han er god til å gjøre snodige bestillinger? Flink til å sørge for finansieringen? God til å gjøre promoteringen i etterkant?
Sånn sett kunne man jo diskutert Hirst som rollemodell for dagens kunststudenter – i lys av kunstakademidebattene.