Det finns drag av gammal hederlig husockupation i årets upplaga av HDK-Valands mastersutställning i fri konst. A Necessary Other har förlagts till femte våningen i «Kinesiska muren», en byggnad från 1915 på Skeppsbron som håller på att renoveras. Göteborgs konsthall, där Valands masterstudenter brukar ställa ut, håller på att flytta från Götaplatsen till nya lokaler och är därför stängd under minst ett år.
När jag går ur hissen följer en korridor av kontorsrum med eluttagspaneler och grå plastmatta. I det första rummet jag kliver in i står det skrivet på väggen: «Tomma hus är allas hus». K Kent Grundbergs Department For Rest (2025) är inrett som en prydlig klubblokal för en queer aktivistgrupp. Konstnären har ordnat aktiviteter här innan utställningen öppnade och det framstår som ett trevligt rum redo att tas i bruk. Som enbart betraktare letar jag istället efter minnesvärda detaljer. Genom det vita fältet i palestinaflaggan som hänger i fönstret ser jag konturerna av Karlatornet på andra sidan Göta älv, vilket betonar det som främst uttrycks här: en atmosfär av att befinna sig i prime real estate på nåder.
Aktivisttemat tas vidare av Rikke Bogetoft, vars installation Riot Magic (2025) i rummet bredvid innehåller kravallstaket, gravljus och tegelstenar. I en film visar en person iklädd linne, trosor och balaklava hur man gör en Molotovcocktail. Rösten är behagligt tutorial-aktig. Mittemot visas en film av två personer som kysser varandra, lite som ett romantiskt fotografi som fått liv. Liksom hos Grundberg finns en mjuk grundton men här adderas de välproducerade filmernas aura av skarp kompetens.
Vid flera tillfällen undrar jag hur utställningen skulle sett ut om den visats på konsthallen. Flera av konstnärerna verkar jobba med att avgränsa en egen sfär snarare än att anpassa sig till ett färdigställt rum med andras verk. Till denna kategori hör Jakob Niedziela, vars arbete bottnar i att konstnären som barn ofta blev kallad «Duracellkanin» på grund av sin ADHD. Den plottriga installationen är ett resultat av att försöka omfamna heller än att kuva det. Rummet är fullt av små objekt, tomburkar, kaninmasker, familjefoton, och fler kaninmotiv. Det omedelbara intrycket är kaos, men installationer inlemmar också uttryck av tid och noggrannhet. På golvet står svagt djurliknande skulpturer av tidningspapper rullade till cigarettformer och en gåtfull målning med saltkar och ett pojkansikte får mig att vilja se mer av den här konstnären.
I rummet bredvid visas Marie Bergqvists video Singing to the Dead (2025), en dokumentation av ett framträdande på Göteborgs naturhistoriska museum: en kör, där samtliga medlemmar är adopterade, sjunger för en uppstoppad valunge som dödades i vattnen utanför Göteborg för över hundra år sedan. Den spekulativa kopplingen mellan adoption och taxidermi känns inte självklar, inte minst för att det senare inte alltid handlar om förflyttning, men den är generativ. Det är ett vackert verk, från sångrader som «inga gudar känner mina proportioner / de förändras här i sjön» ner till de utförliga sluttexterna där konstnären riktar innerliga tack till alla som bidragit.
Det självbiografiska behandlas även av Vanja Qvarfordt, vars installation How Would You Like Your bulimic Film Served (2025) består av ett bord dukat för tre med hörlurar på tallrikarna. Via en knappsats på bordet väljer man bland tre olika ljudspår, som sätts till samma super8-film, där man får se konstnären i olika vardagssituationer. Ljudspåren behandlar kampen mot bulimi: monologer om självhat, släktens historia med sjukdomen, och steg till tillfrisknande.
Installationen är lite omständlig, ett glas välter i mörkret när jag famlar efter knapparna, men att para samma bildmaterial med olika berättelser förtätar verket och gör mig stegvis mer medveten om dess olika komponenter, nästan som ett trick för att kontrollera att jag verkligen tittar.
Maria Antchougovas Rehersals of Refusal (2025) består av ett bord med vit duk med olika urnor på, en altarliknande keramikrelief på en av väggarna och två filmer, en där konstnären knådar ihop svensk lera med ingredienser från Svarta havet och en lite skärm med en vy av havet sett från en strand på Krimhalvön. Den sistnämnda filmen skiftar från generiskt till elegeiskt när man läser om hur svårt den var att få tag på. Konstnärens personliga erfarenhet av exil berättas bäst i katalogen, men några av de mer excentriskt formade urnorna, en påminner om en val, tycks staka ut en formmässig väg framåt.
Flera av installationerna pekar bakåt i tiden – protestestetik, äldre bildteknologi, uppstoppade djur– men Irma Beširevićs Thank you for watching me, I’m watching you too <3 (2025) fångar mer av nuet. Vid ingången hänger ett draperi med användarvillkor, som man godkänner genom att gå igenom det. I det ena rummet finns en kamera och andra sensorer som mäter min närvaro på olika sätt och en telefonskärmsformad projektion där jag ser mig själv filmad bakifrån. I det andra rummet finns skärmar där vit text flimrar över svart bakgrund, någon slags kartläggning av min närvaro. Jag förstår inte vad som är på riktigt och vad som är simulakrum, vilket är i linje med verkets överföring av vår uppkopplade tillvaros diffusa känsla av övervakning till en rumslig upplevelse.
De enda konstnärerna som delar rum är Ioulia Florentzis och Kinga Molińska, som på olika sätt behandlar vänskap och samtal. Florentzis vill med sina stora broderade banderoller lyfta fram kvinnlig vänskap som en motvikt till kärleksförhållanden med män. Uttrycksmässigt knyter hon an till protestestetiken men ämnet är svåröversättligt till slagord. Bättre är hennes snyggt formgivna artist book (hjärtformad, genomborrad av en kniv) How You Did Not Expect Romance To Be (2025) med vittnesmål om kvinnors relationer med män insamlade på instagram.
Kinga Molińskas Gossips (2025) består av plywoodlådor i taket med högtalare där skvaller berättas. Det blir ett skvalande bakgrundsljud när jag går omkring bland hängande metallskulpturer som kopplats till ljudlådorna med tuber i plast. Konstnären kopplar skvaller till omsorg och kontroll och jag börjar tänka på det som ett nödvändigt kitt. Skulpturernas egensinniga former påminner om blodpåsar eller artificiella lungor. Det känns som om något hålls vid liv och jag imponeras över hur idégodset fått denna kropp. Molińska visar även fina träreliefer och textilverk, men för betraktaren är de svåra att separera från skvallerverket.
Även Michael Laundrys verk hade gynnats av mer plats. Hans färgglada skulpturer är placerade i två rum i vardera änden av lokalen. Färgerna och de mjuka formerna känns väldigt samtida, som om de är något på spåren, och konstnärens intresse för privatiseringen av simbassänger låter fascinerande i katalogen. Men här är det svårt att riktigt få syn på dem, installationen påminner för mycket om förvaring. Verket som är placerat utomhus, över gatan vid vattnet, utan skylt, känns som en lycklig rymling.
Utställningens övervikt mot personliga erfarenheter gör att konsten framstår mer som en frizon än ett estetiskt verktyg. Men avsaknaden av det tillrättalagda, av beräknande marknadsmässighet, ger relevans även åt de mindre minnesvärda verken. Som slutredovisning betraktat tycks studenterna rustade för att gå ut i en framtid präglad av självorganisering och motstånd, vilket nog är precis vad som väntar dem.
