Under våren genomför konstnärskollektivet coyote en serie utställningar och tillfälliga gestaltningar i anknytning till den stora ombyggnationen vid Slussen som pågått de senaste fem åren. Inbjudan kommer från Stockholm stad, och jag får en lustig flashback till 1990-talet, som bågnade av projekt där konstnärer bjöds in att ’aktivera och undersöka’ en plats.
Den formen av projekt kom att tappa något av sin glans efter en växande kritik av hur de i slutändan blev kidnappade av en gigantisk brandingapparat, pådriven av en flåsig vilja från olika städer att utmärka sig i en global utveckling mot arkitektonisk och finansiell likriktning. Men de bidrog i slutändan ofta till intressanta debatter om huruvida projekten kom eller inte kom att förstärka de gentrifierings- och segregeringsprocesser som de medverkande konstnärerna, arkitekterna, koreograferna, formgivarna, teoretikerna, osv, ville kritisera.
Jag vet inte vilka syften Stockholm stad har haft i det här fallet, men man kan konstatera att den plats som coyote blivit till delad – den trånga tillfälliga gatstump som leder in till ett hotell – är lite ovanlig för ett offentligt konstuppdrag, eftersom det inte finns så mycket plats. Kanske har staden hoppats på lite hjälp att synliggöra det informationscenter som ligger en bit in, som en väl gömd hemlighet mellan byggropar och högtrafikerade cykelbanor.
Första delen av gruppens «föränderliga gestaltning» bestod bland annat av ett filmprogram och en upplyst skylt med texten Hometown vid en av ingångarna till byggarbetsplatsen. Till och med 10 april pågår nu den andra delen av projektet i form av en grupputställning som letat sig in på restaurangerna och hotellet strax intill. Titeln Storyteller, world maker är hämtad från en film av Asta Lynge och Jakob Ohrt, som visades på hotellet Hilton en lördag i mars.
Filmen är en komisk och rätt skicklig parodi på den form av entreprenörer som gräver guld i det Klondyke som en stadsomvandlingsprocess utgör. Utklädd till cowboy guidar huvudpersonen genom en nybyggd stadsdel och bräker på om sin vilja att bygga för de boendes bästa, ett absurt skådespel med tydligt verkliga drag. Samtidigt riktar själva visningssituationen blicken mot mig som besökare och konsument: vi fick se filmen sittande vid ett långt konferensbord i lyxigt sköna stolar på det skinande marmorbeklädda hotellet. Det fanns också en väl vald mineralvattenflaska och ett paket minttabletter vid varje plats. Jag gnager faktiskt just på den sista minttabletten, och smaken påminner mig om den obekväma känslan i rummet, långt ifrån konstlivets vanliga trygga och coola slackerfamn.
Utställningen visar delar av flera verkligt bra konstprojekt, som Calla Henkels och Max Pitegoffs Paradise, en pågående produktion av en tv-serie som rör sig mellan fiktion och verklighet på ett komplext och intressant sätt. Två episoder kan ses på en tv-monitor, inträngd längst in på bardisken på restaurang Vinvalvet. Det är en medveten undercover-gestaltning – verket ska smälta in i miljön. Men här framträder hur svårt det kan vara att behålla komplexiteten i ett verk som bygger på en pågående process, och samtidigt kunna ge publiken en möjlighet att förstå vad det handlar om.
Jag tycker mycket om den hållning som genomsyrar hela projektet. De olika delarna kan absolut betraktas som undersökningar av en stadsdel i förändring, med blickar bakåt i historien och framåt i tiden genom liknande omvandlingar. Men det som imponerar är de finstilta sätt på vilka Coyote förhåller sig till vad det betyder att ’aktivera’ en plats; från hur glödlamporna i den trashiga neonskylten erinrar om en Las Vegas-liknande trappavsats inne på hotellet, till en särskild lekfull och approprierande ton som präglar helheten.
Det kanske finaste och enklaste tillägget är den modell av Slussenprojektet som visas inne i informationscentret, Slussenrumet. Intill den vanliga idealiserade modellen av den framtida platsen har de gjort en modell av Slussen som den ser ut idag, här och nu. Här finns ingen riktning framåt, inget som utlovas, inget att berätta. Det är otroligt skönt och rogivande.
