När Duchamp kom till Sverige

För den som är intresserad av Marcel Duchamp finns det all anledning att ta sig till Stockholm just nu. Inte bara på grund av Moderna Museets publikfriande «konfrontation» Picasso/Duchamp, som är ett utmärkt tillfälle att återse museets stora Duchampsamling, utan i än högre grad för de två mindre utställningar som samtidigt visas, vilka båda har valt en mycket välkommen receptionshistorisk ingång och bidrar till att teckna bakgrunden till det tidiga svenska Duchampintresset. I anslutning till huvudutställningen visar Moderna Museet även Marcel Duchamp via Pontus Hultén (i Hulténs visningsmagasin), som presenterar dokument och brev ur Hulténs privatarkiv vilka rör Duchamps kontakter med Sverige under 1950- och 60-talen. Samtidigt visar också Galerie Bel’Art påpassligt Marcel Duchamp och Sverige, en utställning som sätter fokus på och i viss mån problematiserar det inflytande Duchamp kom att utöva på ett antal svenska konstnärer under 1950-talet.

Kanske är det förra höstens stora Duchamputställning på Konstakademien, som sammanfattade Ulf Lindes halvsekellånga undersökningar av dennes verk, som gjort att tiden nu börjat bli mogen för att andra trådar inom svensk Duchampreception ska kunna lyftas fram ur glömskan och undersökas mer grundligt. För Marcel Duchamp och Sverige på Bel’Art är en utställning som vågar gå sitt objekt till mötes med en alternativ optik än den invanda och istället vill betona den allra första reception som skedde av Duchamp i Sverige, alltså den som inföll decenniet innan Ulf Lindes mer omfattande engagemang i Duchamp under 1960-talet med både utställningar och kritiska texter. Ämnet är intressant och viktigt, inte minst eftersom denna första reception i så hög grad kom att bli en av de avgörande katalysatorerna i svensk efterkrigskonst och utgjorde en långtgående influens på några av decenniets mest tongivande konstnärer, kritiker och utställningskommissarier. Linde själv ingick givetvis i denna grupp, men är också den vars gärning har kommit att överskugga stora delar av det som kom innan honom, vilket har bidragit till att denna periods «experimentfält» (Fahlström) av hybridiska praktiker och samarbeten över genregränserna fortfarande är bristfälligt utforskade.

Det är ett etablerat faktum att Duchamp redan under första halvan av 1950-talet kom att utöva en stark påverkan på några av decenniets unga konstnärer och kritiker, som Pontus Hultén, C.F. Reuterswärd, Öyvind Fahlström, P.O. Ultvedt och Hans Nordenström, och i växande grad kom att omtalas, presenteras och översättas (t.ex. i tidskrifterna Kasark, Odyssé, Salamander, Paletten, Konstrevy). Samtidigt har Hultén sedan länge dominerat bilden vad gäller Duchampreceptionen under 1950-talet, på samma sätt som Ulf Linde gör det från och med 1960-talet, och det är därför tilltalande att Marcel Duchamp och Sverige vinnlägger sig om att åter framhålla i hur hög grad andra, som Reuterswärd och Ilmar Laaban, också hade en stark dragning till Duchamp under denna tid.

Om man å andra sidan ser till de faktiska verk som presenteras på Bel’Art så är det här en något brokig utställning. Trots en (utifrån förutsättningarna) rätt imponerande samling verk av Duchamp, Fahlström, Olivier Herdiés, Pontus Hultén, Laaban, Reuterswärd och Ultvedt brister det bitvis i både presentation och i urval. Det är som om själva grundfrågan – vilka konstnärer verksamma på 1950-talet tog stort intryck av Duchamp? – har kommit att överskugga vad som också borde ha varit utställningens primära målsättning: att visa hur detta inflytande tog sig uttryck. Utställningen hade kunnat göra detta exempelvis genom att uppmärksamma de medverkande konstnärernas bruk av grepp som vi vanligen förknippar med Duchamp: avfetischiseringen av både konstverk och konstnär, intresse för massproduktion, dragningen till teckenmåleri, associativt arbete med till synes disparata bildelement, skapandet av privata spelregler för tecknen i verken, faiblessen för spel- och slumpbaserade praktiker, problematisering av relationen betraktare/konstnär, och ett inte sällan ironiskt förhållningssätt till åskådarens benägenhet att försöka tolka bildelementen, osv.

Aspekter som dessa är förvisso påvisbara i många verk från tiden av t.ex. Fahlström, Reuterswärd och Ultvedt, men inte i tillräckligt stor utsträckning i det urval som visas här på Bel’Art. De tre representeras förvisso av ett flertal mycket bra och sällan sedda verk: Reuterswärd av en grupp starkt Duchampinfluerade arbeten i blandade media, Fahlström bl.a. av några teckningar och ett collage som rör sig i en fascinerande hybridisk teckenvärld, och P.O. Ultvedt av en grupp utmärkta och alldeles för sällsynta kinetisk-optiska verk. Men som utställning betraktat är konstellationen av verk och dess relation till Duchamp en smula otillräcklig och sporadisk. Verken av Herdiés relaterar t.ex. i ytterst blygsam grad till Duchamp och förefaller ha tagits med mer för att betona den förstnämndes koppling till Fahlström; ett enstaka brev från Duchamp till Vilhelm Bjerke-Petersen är förvisso intressant, men framstår en smula apart i sin ensamhet.

Väldigt mycket saknas förstås också här, som t.ex. fler verk av Hultén och Nordenström, eller en mer genomgripande presentation av det urval trycksaker som visas. Trycksaksmontern innehåller här bl.a. några nummer av Kasark, Odyssé, Salamander och Blandaren, liksom Laabans och Fahlströms mycket läckra men sällsynta artists’ book Rrosi Selaviste (1957), men en klar begränsning är att dessa publikationer inte exponeras tillräckligt för åskådaren, utan ligger slutna och hopträngda i en alltför liten vitrin.

Men de begränsade förutsättningarna och ovanstående reservationerna åsido, lyckas Galerie Bel’Art ändå bra i att trigga besökarens intresse för dess grundfråga om Duchamps inflytande på delar av den svenska konstscenen under 1950-talet, innan Linde och Hultén överskuggade den svenska Duchampreceptionen. Den stora behållningen är uppmärksammandet av ett antal viktiga moment i framväxten av en «öppenhet» inom ett utvidgat fält av intermediala praktiker, även vad gäller inbördes till synes motstridiga konstnärskap. Och det råder inget tvivel om att Marcel Duchamp och Sverige behandlar en fascinerande episod i svenskt konstliv, som ännu väntar på att få full belysning. Må utforskningarna av dessa samband fortsätta och generera fler och fylligare exposéer.