2016 öppnar den elfte versionen av Gwangjubiennalen. Maria Lind, chef för Tensta konsthall i Stockholm, har utsetts till huvudcurator för biennalen, som har funnits sedan 1995 och är Asiens äldsta. Tidigare har biennalen haft en inriktning på det sydkoreanska samhället, demokrati och dialog, och ambitionen att engagera med plats- och kontextspecifika projekt verkar gälla även för den kommande upplagan. På hemsidan står det att det finns förväntningar på att Lind som curator förmår «harmoniera» lokala och globala ambitioner, eller som det uttrycks: «lokal och global kultur».
– Mitt förslag handlar om att särskilt ta till vara konstens förmåga att säga något om framtiden. Intensiv förmedling står också i centrum och en vilja att ta utställningens rumsliga gestaltning i noga beaktande. Eftersom biennalens lokaler är stora och med flera våningar finns det möjligheter att ta sig an detta på olika sätt, framhåller Maria Lind för Kunstkritikk.
– I allmänhet tycker jag att vi inom konstfältet idag tenderar att lägga för mycket vikt vid det förgångna, som en del av vår tids fixering vid «commemorialism», vilket vårt projekt Tensta museum – Rapporter från nya Sverige tematiserar. Konsten kan göra saker mer komplexa och motsägelsefulla, vilket är viktigt för att kunna skapa nya idéer och handlingsformer och ge kropp åt fantasier, menar Lind.
Maria Lind har tidigare curaterat bland annat Manifesta 2 i Luxemburg 1998, tillsammans med Robert Fleck och Barbara Vanderlinden, och UKS-biennalen i Oslo 1998 tillsammans med Sössa Jörgensen. Tidigar i år var hon medcurator för biennalen i Wien, Ideas for Change, där hon ansvarade för delen Future Light som kretsade kring samtidskonstens dragning mot individuell rationalitet och framtidstro i upplysningsanda, men med en samtidig inriktning på fragmenterade identiteter och queerhet. Future Light bestod av en utställning med Pauline Boudry och Renate Lorenz, en större grupputställning med bland andra Ane Hjort Guttu, Claire Barclay och Doug Ashford , samt nybeställda verk av Marysia Lewandowska, Ayreen Anastas och Rene Gabri och STEALTH.unlimited.
– Future Light går delvis emot tanken på att konsten ska åstadkomma konkret förändring. Det är en alltför instrumentell syn som möjligtvis kan appliceras på arkitektur och design, men inte lika lätt på konst, säger Lind, som menar att konsten förvisso kan bidra till förändring, men att detta inte bör krävas eller förväntas ovanifrån.
– Det är allmänt känt att inte bara antalet biennaler har exploderat sedan början av 90-talet, utan att de även har rört sig mot olika former av marknadsföring, fortsätter Lind, och framhåller att biennaler har en tendens att suga upp både offentlig och privat finansiering på bekostnad av pågående verksamheter. Detta bidrar ofta till att konstens spektakulära och populistiska sidor får dominera, menar hon.
– Samtidigt är biennaler en möjlighet att göra något som är alltmer sällsynt i vardagligt curatorisk arbete – research – liksom att göra en utställning som är ett slagkraftigt statement. Biennaler kan fungera som förstärkare och i dagens läge är de intressanta i den mån de kan ge plats åt andra typer av konst och curatoriska förhållningssätt, i en konstvärld som blivit alltmer inriktad på underhållning. I förhållande till de stora biennalerna kan Gwangju i bästa fall vara «mindre», i Deleuzes and Guattaris mening, framhåller Lind.
Tensta konsthall har en tydlig inriktning på internationell samtidskonst, samtidigt som man har pedagogiska program med inriktning på Tenstas föreningsliv och skolor. Ibland har detta även synts i den konst som visas på konsthallen, som i Petra Bauers och Sofia Widbergs projekt Försök: åtta akter om lyssnandets politik som utfördes tillsammans med medlemmar i föreningen Tensta-Hjulsta kvinnocentrum, och som tog formen av en installation och ett antal dans- och performanceakter på konsthallen.
– Ambitionen på Tensta konsthall är att vara en «generös spets». Med andra ord att vara konst- och konstnärsfokuserad och att arbeta med den mest komplexa, avancerade, knepiga, förföriska, absurda och egenartade samtidskonsten, men samtidigt förmedla det på sätt som kan vara meningsfulla i Tensta, och även i vidare kretsar, menar Lind.
– En grundsats är att det inte finns någon inneboende motsättning mellan att arbeta med den här sortens konst och ha en påtaglig närvaro i vardagslivet på en plats som Tensta. Vilket inte betyder att det vi gör är friktionsfritt eller okomplicerat, säger Lind, och framhåller att arbetsmetoder från Tensta konsthall säkerligen kommer att ha ekon i hur saker och ting kommer att ske på Gwangjubiennalen.
Gwangjubiennalen grundades 1995 till minne av de demonstrationer mot en repressiv militärjunta som ägde rum i staden 1980. Gwangju-upproret var en gräsrotsledd motståndsrörelse som brutalt slogs ner av den USA-understödda militären kort efter att den genom en kupp tagit makten i Sydkorea 1979. 2000 människor beräknas ha omkommit under demonstrationerna.
– Något Gwangjuupproret kommer garanterat att beröras i biennalen. Särskilt intressant är att se det i ljuset av de senaste decenniernas folkliga resningar i olika delar av världen. Inklusive konstens och konstnärernas del i det hela, berättar Lind.
