Sedan Moderna Museets Hilma af Klint-utställning 2013 har den «abstrakta pionjären» blivit utgångspunkt för en mindre industri med ständigt nya utställningar, böcker, filmer och projekt. Nyligen gick Lasse Hallströms biopic Hilma upp på biograferna, på Moderna Museet i Stockholm visas just nu ytterligare en i raden av af Klint-utställningar och under konstmässan Paris+ par Art Basel, som gick av stapeln förra veckan, så visades det senaste tillskottet i af Klints märkliga liv efter döden: den 12 minuter långa virtual reality-skapelsen Hilma af Klint: The Temple.
Visningen, som ägde rum på Centre Culturel Suédoise, föregicks av en premiär på Frieze Art Fair veckan innan i samband med releasen för den sjunde och sista volymen av Bokförlaget Stolpes engelskspråkiga Hilma af Klint: Catalogue Raisonné på svenska ambassadörens residens i London. Hilma af Klint har gått från särling till exportprodukt. Samtidigt beskrivs Hilma af Klint: The Temple som ett experimentellt «förverkligande» av konstnärens vision om ett tempel. Vad gör den här typen av företeelser egentligen med konstnärens verk och eftermäle?
Den virtuella verkligheten börjar i ett blått mörker. Över oss sänks den gyllene spiralen från Urkaos nr. 16 (1906–1907) ner som en solliknande hätta. Vid horisonten samlas något som liknar ett stjärnfall (om man är poetisk) eller en svärm av spermier (för att vara mer prosaisk). Snart flyger vi över ett solrosfält medan triangeln från den ikoniska Altarbild nr. 1 (1915) glöder vid horisonten. Och så leds vi genom en blågul rörspiral in i templets centrala sal. Här färdas vi uppåt medan spiralarkitekturen – som påminner om Guggenheimmuseet – håller upp af Klints målningar som om de vore små spelkort. Målningarnas komponenter rör sig: cirklarna från serien Sjustjärnan rullar runt i sina tillhörande geometriska figurer medan delarna av Ynglingaåldern nr. 4 (1907) närmar sig oss. Ovanför svävar svanarna från serien med samma namn (1914–1915). Vi är tillbaka i ett mörkt intet med solen som en vit brinnande yta. När vi störtar in i den är det slut.
Innan vi klev in i salen på Centre Culturel Suédoise fick vi en kort introduktion till vad vi skulle uppleva: det är ett experiment utifrån af Klints vision om ett spirituellt, immateriellt, tempel och en tempelliknande byggnad för hennes konst. Vi fick också en reseinstruktion: «stäng av hjärnan, tänkt inte, försök att bara flyta med». Avgörande men svårt.
Efter upplevelsen var jag till min förvåning mindre skeptisk än jag var innan jag drog på mig headsetet. Det finns delar av detta virtuella universum som är otroligt kitschiga, tekniskt och moraliskt tveksamma, men det kan också öppna upp konstnärskapet för vissa betraktare. Visningsvärdarna berättar om människor som fallit i gråt, dansat, blivit rörda och sett nya dimensioner i ett konstnärskap de älskar och noga följer. I min grupp tycktes ingen tillhöra den kategorin men några gav uttryck för vördnad och sinnesrörelse. Själv hade jag svårt att stänga av hjärnan, inte tänka, bara vara närvarande.
Det intressanta med VR-tekniken är hur man sänks ner i en upplevelse. Det yttre stängs ute och relationen mellan tittare och verk blir oförborgad. Upplevelsen har beröringspunkter med den psykedeliska erfarenheten: du omsluts av en på samma gång främmande och bekant visuell värld som kommer ta slut. För att en sådan upplevelse ska bli bra krävs set och setting, alltså god en mental inställning och en trygg rumslig och social kontext, samt ett slags leap of faith. Om du inte tror på och accepterar vad du ser riskerar du definitivt en dålig tripp. Så för den som lyckas suspendera sitt estetiska och etiska omdöme – stänga av hjärnan, så att säga, och inte fokusera på representationens pixlar eller tillkomst – för att istället flyta med i Hilma af Klints mystiska bildvärld med stöd av den virtuella verkligheten så finns det säkert något att hämta i VR-tekniken.
Samtidigt är det svårt att inte tänka på de val och avgöranden som utgör af Klints konstverk. När den bakåtlutade svarta hunden från Evolutionen nr. 5 (1908) plötsligt sitter med rakare rygg, vrider på huvudet och fladdrar med öronen på ett vidsträckt fält utan de strålar som strömmat ur dess tryne de senaste 113 åren så har något hänt. Af Klint placerade hunden som hon gjorde och lät den titta som den gör med strålar ur trynet av skäl som bara är hennes och som bör respekteras.
Målningar ska såklart kunna avbildas men till skillnad från ett fotografi så har en datorgenererad animation en betydligt friare relation till sitt original och framställningsprocessen är mer opak. Hilma af Klint: The Temple är på så vis en hybrid mellan en representation och ett verk i egen rätt; den erbjuder en upplevelse som kan få betraktaren att närma sig konstnärens universum på nytt. Men den manipulerar också af Klints arbete genom att göra hennes konstnärliga val ogjorda och för oss därmed längre ifrån hennes verk.
Hilma af Klint: The Temple är producerad av Acute Art, ett produktionsbolag inom VR- och AR-konst, beställd av Bokförlaget Stolpe och finansierad av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, alla med nära band till Stiftelsen Hilma af Klints verk. Ett antal av af Klints målningar finns också tillgängliga i AR-appen Acute Art där de kan placeras ut i rummet med hjälp av mobiltelefonens kamera och skärm. I vissa fall ingår samma animationer som i VR-verket. Genom att ladda ner och aktivera Acute Arts app kan man alltså se hunden från Evolutionen nr. 5 (1908) dingla med tungan precis när och var man vill.
Att konst reproduceras och exploateras är inget ovanligt, men här legitimeras det genom hänvisningar till af Klints spirituella sida: att hon själv ville skapa ett tempel för att hennes målningar skulle bli kända och kunna sprida sina mystiska budskap. Men eftersom de inte visades för stor publik under hennes livstid så finns det inte någon precedens, inte några konsthistoriska ramar för hur hon vill att de ska ses. Det tycks, på så sätt, vara fritt fram att förverkliga hennes vision.
Af Klint är paradoxalt nog både en lättillgänglig och svårtydd konstnär. Hennes verk sprider förundran och glädje samtidigt som hennes avsikter, mystiska läror och dagboksanteckningar kräver försiktig dechiffrering. Det är stiftelsen Hilma af Klints verks ansvar att vårda af Klints eftermäle och främja hennes minne. Att tillgängliggöra hennes verk är en viktig del av detta, men att kasta henne handlöst ut i virtuella verkligheter är att offra hennes estetiska integritet. Kanske ska detta digitala experiment rentav betraktas som ett PR-trick? Men vi vet att af Klint såg sina verk som heliga, ämnade för eftertanke och spirituella upplevelser. Allt annat än teknologistinna festligheter. De bär – som all konst – med sig något sakralt som ska spridas – inte förvanskas.
