För närvarande är Helsingfors centrum en byggarbetsplats för Amos Rex, ett storskaligt museum för samtidskonst som öppnar i augusti 2018. Under tiden har det tidigare museet Amos Andersson upplåtit sina storslagna lokaler åt Kuvan Kevät, examensutställningen för masterstudenterna i fri konst vid Bildkonstakademin. Likt varje examensutställning presenteras här ett brett urval konstnärer som skiljer sig åt vad gäller stil och skicklighet. Utöver Amos Anderssons konstmuseum äger Kuvan Kevät även rum i Bildkonstakademins två officiella utställningsrum: det stora utställningslaboratoriet och i skolans mindre galleri.
Bildkonstakademin är Finlands äldsta högskoleutbildning i fri konst och är idag en internationell skola med studenter av olika härkomst. Medan många av studenterna är yngre, i tidiga tjugoårsåldern, är några redan etablerade bildkonstnärer. För flera av studenterna är Kuvan Kevät inte desto mindre det första stora utställningstillfället. Förväntningarna är högt ställda och utställningen har följts noga i finsk media, som tidigare år har publicerat listor på «framstående studenter» och spekulerat över vilka som är «värda att hålla ett öga på» i framtiden. Som tur är gjordes inga sådana förutsägelser i år. Det behöver knappast sägas att Kuvan Kevät endast är ett steg mot att etablera sig som konstnär och det är svårt att dra några avgörande slutsatser om de unga konstnärerna på basis av deras examensarbeten.
LEVANDE MÅLERI
I år presenteras 36 konstnärer från 11 länder. Helhetsintrycket är förvånansvärt sammanhållet. Med några få undantag består utställningen av måleri, vilket annars inte har varit lika tongivande på senare år. Inte heller har det ställts ut på ett så traditionellt sätt. Förra året visades till exempel måleriet ofta ut på olika innovativa sätt istället för att hängas på väggen. I utställningslabbet kan vi se en traditionell men skicklig hantering av mediet i Johanna Laakkonens (f. 1988, Vanda, Finland) verk, som undersöker olika former och texturer i vikta textilier. I olja på duk lyckas hon i målningen Folds på ett levande sätt att spegla hur olika material beter sig.
På Amos Andersson rör sig Ann-Sofie Claesson (f. 1992, Håcksvik, Sverige) genom måleriet mot ett annat medium. I en serie bestående av åtta verk imiterar Claesson estetiken i det tidiga 1900-talets fotografi. I dessa imitationer av slitna fotografier studeras nostalgi såväl som förfluten tid. Claesson spelar även på representationens omöjlighet genom att addera lager på målningarnas yta. Till exempel får en tunn slöja som hängts på duken antyda verkets undandragande från det betraktande subjektets blick.
Intill Claesson visas Christian Langenskiöld (f. 1978, Seattle, USA) vars verk är en serie fotografier i vanitasgenren. De elva verken närmar sig temat via olika proteser som skickligt arrangerats tillsammans med klassiska symboler som frukt, blommor och musikinstrument. Genom dessa föremål närmar sig temat frågan om cyborger och artificiellt liv. Dessutom förefaller de protetiska lemmarna ersätta en av de klassiska vanitassymbolerna, dödskallen, och framstår som ett livshöjande element snarare än ett dödstecken. Serien förstärks av ett porträtt av den finska serietecknaren Kaisa Leka, som tidigare har utforskat sin erfarenhet av att bära protetiska ben.
FRÅN EKOKRITITK TILL MIGRATIONSPOLITIK
Ekokritik, posthumanism och nymaterialism är återkommande inslag på dagens finska konstscen. Dessa teman kan anas i utställningslaboratoriets projektrum. Harriina Räihä (f. 1989, Kemi, Finland) tar sig an djurens värde i en tillvaro där ramarna sätts av människan. Nyligen har flera konstnärer tagit upp liknande teman, exempelvis Perttu Saksa, en fotograf som nominerats till årets Ars Fennica-pris. Räihä utforskar djurlivet med ett tredelat verk bestående av en installation och två videoverk. Serien, som har titeln Hunted, visar en konstnär som krossar djurben med en hammare, en grupp jägare som jagar vilda djur i en finsk skog och en glasskulptur i form av en gravsten med ett ingraverat citat av Jacques Derrida. Det mest slående med Hunted är ljudet av en skalle som krossas. Benbitarna samlas i små plastpåsar som märks och noggrant ordnas i en låda.
Ett annan angelägen tematik idag, diasporan, diskuteras i en serie målningar av Mirza Cizmic (f. 1985, Banja Luka, Bosnien och Herzegovina). Exodus Part III, “Walk, laugh, and prosper” består av ett flertal mindre målningar och teckningar. Cizmics Exodus-serie lyckas förena form och innehåll på ett övertygande sätt. Konstnärens val att arbeta med olika ytor ger intrycket att bilderna har målats på dukar som han funnit «längs vägen». Likt flera andra konstnärer i Kuvan Kuvät tenderar Cizmic att lösa upp gränserna mellan olika medier; hans verk behandlar måleriet både som en resedagbok och ett offentligt vittnesmål på ett sätt som fångar läget i samtidspolitiken.
