Erik Berglins utställning G.A.C.G.A.S består av en serier digitala utskrifter på tulpaner, porträtt och landskap. Varje serie presenterar nya sätt att göra bilder genom att använda digitala reproduktionsteknologier och program på fel sätt. Detta är ett sätt att befria bildens utseende från både människans och teknikens kontroll. En kontroll som konstnären sedan återtar under urvalet och presentationen av färdiga bilder i galleriet. Om Berglins konst överhuvudtaget kan kallas kritisk, så har den lämnat representationskritiken bakom sig, för att i stället helt och fullt bekräfta vad vi kunde kalla en praktikkritik.
Utställning på Galleri Thomassen i Göteborg är det bästa jag sett av Berglin sedan genombrottet Iconoclashes (2013), som bestod av 40 bilder gjorda tillsammans med Clement Valla och ett automatiserat skript som slumpvis skapade förföriska mashups av bilder ur Metropolitan Museums web-arkiv taggade med «God» eller «Religion». Användandet av konsthistorien som ett material återkommer i de nya verk som utgår från klassiskt porträttmåleri, där bilderna är hämtade från nätet och slumpvis uppstyckade med photoshopverktyget Feather. En direkt och uttalad överföring av Lucio Fontana snittade dukar till en digital bildvärld.
En vanlig läsning av den historiska sekvens som inleddes med andra världskrigets slut och avkoloniseringen av de europeiska imperierna, är att den bar med sig en generell konstnärsroll som inte längre var bunden till de traditionella konstarterna. Denna process instiftar uppgiften och ramverket som avgörande konstnärliga frågor, och vad Berglin gör är att konservera denna tradition i den digitala reproduktionsåldern. Därav den uppfriskande, neokonservativa atmosfär som vilar över utställningens upptagenhet vid att skapa nya framställningspraktiker genom vår tids bildmaskiner. Det handlar om att uppfinna sätt att reproducera den relativa frihet som den konceptuella konstens genombrott gav vid handen.
Titeln G.A.C.G.A.S är en akronym för Picassos oneliner, «Good artist copy great artist steal», som kan tyckas passande för copyleft-generationen. Men i ljuset av Berglins konst så är det snarare bevarandet av ordet «konstnär» som är det bärande. Berglin håller fast vid idén att konstnärer kan göra något nytt, något som inte är uträknat på förhand, och det genom att bejaka teknologins och ramverkens begränsningar, och använda dem på oväntade sätt.
I en pedagogisk videofilm presenterar Berglin själv bakgrunden till verken, men filmen är gjord med så lätt hand att det blir oklart om vi ska lita på hans ord eller inte. Vad innebär det egentligen att «komma på» ett nytt sätt att göra bilder? I filmen berättas om hur Berglins dator kraschar, men hur han fortsätter arbeta fast bilderna börjar bete sig konstigt. Han låter programmen som åstadkommer krascherna köra i bakgrunden, medan han fortsätter att arbeta med bildbehandlingen. En «kostsam process» där det till slut bara är fyra bilder som «blir bra».
Detta utgör en ursprungshistoria till de olika bildserier som utgör projektet Total System_Failure. I en av dess serier samarbetar Berglin med drivrutinerna till en Epson-skrivare. Genom att dra ut en USB-sticka under utskriften skapas unika printar av blommor, en metod som Berglin själv liknar vi action painting, men som lika mycket blir en metafor för vad som händer när en drar sig ur vilket system som helst. The art of plugging out, helt enkelt.
Total_System_Failure bejakar upptagenheten vid glitches i samtida konst som förhåller sig till den aspekt av mänskligt liv som möjliggörs av digitala mjukvaror, program och protokoll. Men vad som gör Berglins verk viktiga är hur han kopplar samman glitch-estetiken med äldre konstnärliga praktiker. Effekten blir att vi tvingas läsa om den äldre konsten från den digitala reproduktionsålderns förutsättningar.
