Carnegie Art Award, Kunstnernes Hus, Oslo
18 Mars 23 Mai, 2004
I Tommy Olssons anmeldelse av Carnegie Art Award møter vi ingen malerier. I stedet møter vi Tommy som en slags Francis Bacon på nattlig tokt mellom åpninger, prisutdelinger og mørke barer til han til slutt ender med å forsøke å ta seg ut gjennom garderobeskapet etter et sent nachspiel.
«Det var Paul McCartney som skrev Helter Skelter!»
Pål Norheim spänner ögonen i mig med en blick som antyder att jag kan välja själv om jag har lust att säga emot honom; övertygelsen lyser med uppenbarelsens fulla styrka bakom glasögonen. Vi släppte tråden där sist vi sågs, för ungefär ett halvår sedan, med att jag insisterade långt in på småtimmarna på att John Lennon hade skrivit Helter Skelter. Ja, så till de grader att jag var beredd att gå ut och slåss om saken om det skulle vara nödvändigt. Det är ju i grunden fullkomligt logiskt. Paul McCartney kan bara inte ha skrivit den. «When I´m 64», till exempel, är mer vad man förknippar honom med. Men problemet är så klart att Pål faktiskt har rätt, så jag har ingen lust att ta upp tråden igen. Jag hatar att ha fel. Särskilt när jag redan vet det på förhand. Men jag har NÄSTAN rätt i alla fall; John Lennon BORDE ha skrivit Helter Skelter. Men det är ju ingenting att sitta och hetsa upp sig över, egentligen. Pål är för övrigt något av en expert på Paul McCartney, långt över nerdgränsen och med full översikt; ingenting lämnas åt slumpen; att säga emot honom är bara dumt. Det tar för lång tid.
«Jag vet», svarar jag därför kort, och fortsätter med mitt idoga arbete med att driva hem två teser till Morten Strøksnes, som sitter på andra sidan. Dom lyder i korthet så här; a) Du är Nordens bästa skribent, Morten, och b) Det kom inget bra band efter the Pixies. Morten börjar se besvärad ut, för jag har bara upprepat dom här teserna typ 40 gånger, mer och mer osäker på om jag verkligen kommunicerar. Så jag tar i från knäna en sista gång och gör det till en enda oemotsäglig tes; «Morten, du är bättre än the Pixies» försöker jag säga, men ur min mun kommer det bara ett tragiskt sluddrande innan bordet på Lorry far upp och slår mig i ansiktet.
Det har då gått cirka 10 timmar sedan jag släntrade in på Kunstnernes Hus med en tanke om att pallra mig därifrån så fort det bara var möjligt. Ja, just det, men jag trodde faktiskt på det själv till att börja med. Det var en i det närmaste perfekt vårdag där ute, och öppningen var trots allt klockan 17:00 men jag är nu en gång för alla lite oberäknelig, även för mig själv ja, i synnerhet för mig själv.
Det är inget speciellt uppsiktsväckande med att ett besök på Lorry följer som en konsekvens av en öppning på Kunstnernes Hus. Det är rätt förutsägbart. Det mystiska är att jag både varit en sväng på Blå och en tur hem till Grønland emellan. Uppriktigt sagt har jag ingen aning om hur eller varför jag egentligen är på Lorry. Jag förstår inte ens varför bordet smäller till mig och varför alla i min närhet börjar bli irriterade. Så här efteråt framstår ju allt det här som rena självklarheter; Morten Strøksnes är ju Nordens bästa skribent, och the Pixies är faktiskt världens bästa band. Man kan fortsätta med att säga att Norge är ett dyrt land, efter Lördag kommer Söndag och en del av oss dricker på tok för mycket. Att påven har en lustig mössa. Eller för all del, att det var Paul McCartney som skrev Helter Skelter, Ingenting man egentligen behöver sitta och insistera på, med andra ord. Men det gör jag alltså innan det svartnar helt, och med stor sannolikhet är jag skitjobbig. Inte bra, inte alls bra, nej.
Men alternativet är värre. Vid ett par tillfällen under kvällen har jag drabbats av någon slags märkliga attacker; som en korsning mellan panikångest och Parkinsons sjukdom. Dessa attacker har utmärkts av en bottenlös ickeverbal förtvivlan och i huvudet har det rådit kompakt mörker. Tillfälligt avbrott. Kortslutning. Det kanske inte nödvändigtvis har med omständigheterna att göra, men vernisagevinet kommer väl till pass vid såna tillfällen. Det dröjer så klart inte länge innan jag börjar bli stor i käften och morrar hotfullt mot folk jag inte känner. Inte bra, nej.
Eftersom min invitation ger mig lov att ta med mig någon ägnar jag dagen åt att hitta passande sällskap. Jag lägger faktiskt ned löjligt mycket tid på det. Den första tanken är att släpa med mig någon från den delen av bekantskapskretsen som aldrig går på utställning, och bara undantagsvis rör sig så långt västerut som Kunstnernes Hus, om dom överhuvudtaget tar sig ut från Cacadou. Absolut ingen svarar i telefon. Antagligen har dom inte vaknat; jag har egentligen aldrig sett någon av dom i dagsljus när jag tänker efter. I stället bestämmer jag mig för att dra med mig en snygg brud. Jag skrockar gott åt denna listiga idé till att börja med; men ärligt talat; hur många kvinnor är snygga klockan 17:00? Innan man har druckit? Dessutom stöter jag på fler svårigheter; en jobbar, en är bortrest, minst två är på väg för att hämta barn på dagis jag gitter inte ens ringa eftersom jag vet svaret på förhand. Den enda jag hör av mig till via sms sitter i en taxi med urinvägsinfektion på väg till legevakten för att få antibiotika. Det leder till en reflektion över hur fint och intrikat allt hänger ihop här i världen jag avslutade nämligen nyss en antibiotikarunda själv för en liknande åkomma. Det började med en liten oansenlig hårsäck på pungen, alldeles i skarven mot ljumsken, som jag av någon anledning klämde lite på en morgon, och i loppet av ett par dagar var jag tvungen att stappla fram i joggingbyxor med testiklar som verkade väga hundra kilo och en illaluktande gröngul trögflytande sörja rinnande ur alla öppningar.
Så kan det gå.
Det är inte utan att jag känner av det lite när jag strategiskt ställer mig i närheten av vinet och biter ihop för att ta mig igenom så mycket som tre tal och musikalisk underhållning innan utställningen öppnar. Men vinet fixar det värsta. «Det här är den finaste och bästa konsten» är det någon som säger. Jaja, tänker jag bitter och avundsjuk och påven tycker antagligen att katolicismen är den allra finaste och bästa religionen, och själv är jag den allra bästa skribenten nej, vänta ett tag, Morten Strøksnes är bättre. Det är då det svartnar för mig första gången. Det går över ganska fort, men leder till en osäkerhet som jag inte helt klarar att skaka av mig förrän jag är på Lorry och lever fan. Men då har jag sedan länge passerat anständighetens gräns och har upparbetat ett onödigt stort självförtroende.
Carnegie Art Award har blivit större. Dubbelt så stort faktiskt. Första pris är en miljon svenska kronor. Jag skulle önska jag inte visste det. Allt jag ser, säger och gör under hela kvällen filtreras genom den vetskapen. En miljon kronor. För att ge en antydan om hur mycket pengar det faktiskt är kan jag nämna att jag måste skriva runt 400 såna här texter för att tjäna det, eller runt tusen A4. Problemet är såklart att det inte finns någon i helvete som vill ha 400 såna här texter. Jag tvivlar någonstans på att någon ens vill ha den här, eller om jag innerst inne har någon som helst lust att skriva den. Annars är tanken att lämna tusen A4 till kunstkritikk.no och fakturera dom på en miljon spänn ganska lockande, men jag hinner inte; jag har en deadline här med tonvikt på dead. Närmar mig i skrivande stund smärtgränsen och har i stort sett inte sovit sedan jag vaknade och inte alls var hemma, som jag först trodde, utan någon helt annanstans, varvid en komisk effekt uppstod när jag försökte gå ut genom en garderob.
En miljon. Har tanken väl satt sig är det lögn att bortse från den. En etta och 6 nollor. Det är något obscent med den summan. Tankarna går ögonblickligen till statliga lotterier och tv3-underhållning. Det är den sortens pengar som förändrar livet till folk. Hur förhåller man sig till det? Hur förhåller till exempel jag mig till det? Där jag nu sitter i mörkret och försöker reda ut begreppen och vad som egentligen förde mig till Lorry? Inte så bra, faktiskt. Pengar och pornografi har alltid satt min moral i konkurs, och jag är inte unik på den punkten; jag känner åtskilliga som skulle ge sin högra arm för betydligt mindre summor. Men om det är kinkigt nu var det ändå helt omöjligt igår.
Långt innan det tredje talet är över har jag sålunda kollapsat fullständigt i frågan om vad jag egentligen ska tycka om det. Och då har ändå alla talare sympatiskt nog hållit sig kort. Det kanske är frågan om en knapp halvtimme. Det är väl bra att det finns en stor pris, tänker jag, där jag står och svajar; det finns väl ingen anledning till att vara så negativ? Förresten angår det mig ju inte; jag varken ger eller får dom pengarna, och har inga problem med att acceptera det som en del av mitt öde. Men den interna konflikten är ändå igång för fullt, jag kommer inte undan. Varför, säger den onda lilla inre rösten. Varför har det här priset blivit till? För att dom vill vara snälla? Är det inte i själva verket en kapitalistisk neokonservativ konspiration som ligger bakom, vars syfte är att premiera och framhålla icke-kontroversiella och oproblematiska konstnärskap? Som på liv och död ska geninföra 1800-talssalongen och hamra fast måleriet så hårt i väggen att det blir sittande i hundra år?
Och på det viset håller det på, och även om jag inte direkt tror på något av det jag tänker så är det förödande på sikt. Börjar så smått inse att det var en dålig strategi att stå vid vinet; utgången hade varit lämpligare, tänker jag, eller toaletten. Eller var som helst, bara inte vid vinet.
Magne Furuholmen tar över efter Åsmund Thorkildsen. Trots att det gått undan ganska fort börjar det bli lite otåligt. Det är trångt och bökigt. Men så är det plötsligt ganska behagligt att stå där. Solen skiner in genom fönstret. Furuholmen drar tre låtar. Till att börja med vrider han på en gammal radio inställd på mellanvåg, och det får mig att i flera sekunder alltså innan jag ser den akustiska gitarren tro att det ska bli noisemusic och powerfeedback för hela slanten; en tanke som verkar så orimlig, för att inte säga opassande, att den ögonblickligen gör mig på gott humör. I stället blir det väldigt akustiskt och sparsamt, en lätt touch av countryrock. Ljudet är bra, framförandet opretentiöst och helt ok; lagom laidback på ett sätt som går fint ihop med både situationen och solen utanför. Det är ett gott tillfälle för mig att försöka dämpa det som nu hotar att utveckla sig till en oöverskådlig väv av rena tvångstankar. Vid det här laget har jag t o m börjat lokalisera en del människor jag känner i trängseln.
Och så öppnar utställningen och alla ska upp för trappen. Av erfarfenhet dröjer jag mig kvar nede en stund, tänder en rök, hämtar mer vin. Försöker få delarna att falla på plats. Det har visst redan hänt en incident. Någon har betett sig illa. Någon har varit barnslig. Och någon har aldrig tidigare setts på så dåligt humör. Det har gått mig helt förbi, upptagen av mina inre stridigheter som jag är.
Varför är jag så ambivalent? Och så agressiv? Vad är egentligen problemet? Varför kan jag inte bara ta det för vad det är? Kanske för att jag faktiskt inte är helt säker på vad det är. En närmare titt på själva utställningen hjälper inte heller. Det är stort sett måleri det handlar om, måleri som handlar om måleri. Ett par videos, en del foto, som handlar om javisst måleri. Som större mönstring av Nordisk samtidskonst blir det faktiskt ganska smalt. Det är lite som att stå i en hip kaffebar på Grünerløkka där det uteslutande serveras cappucino och inget annat. Här är det inte mycket politisk orientering, eller något genuint kontroversiellt, inte minsta antydan till subversiv verksamhet. Konspirationstanken får så klart näring och tar ny fart, givetvis, innan jag slår tillbaka den med det faktum att det faktiskt är en fullt kompetent jury som står bak. Så varför är det så… så beige? Det är som om alla färger får en extra ljusbrun ton av sammanhanget. Lite som…ja, cappucino, faktiskt.
Inget ont om dom nominerade. Flera av dom utställda verken gör isolerat sett ett omedelbart sympatiskt intryck, och jag är absolut inte ute efter att skaffa mig fler fiender här. Å andra sidan är jag inte nödvändigtvis på jakt efter fler vänner heller. «Det är inte så många konstnärer som är inviterade till öppningen i år» är det någon som upplyser mig om. Åter blir det svart för mig. «Dom har väl lärt sig vad det leder till» muttrar jag och går för att hälla upp mer vin.
En gammal tanke som alltid gör sig gällande i såna här sammanhang är frågan om inte konstvärlden är mer intressant än konsten. Om inte poängen med vernisager är att pimpla så mycket gratis vin man kan och ge fullständigt fan i vad som hänger på väggarna. Det är i grunden en ganska slapp halvpubertal hållning, och jag är på tok för gammal för att förfäkta såna infantila idéer. Ändå går det inte att komma ifrån att jag i ögonblicket förkroppsligar fenomenet. Patetisk och packad. Otillräcklig och ondskefull. Extremt självupptagen, till och med mitt förakt är ytterst förbehållet mig själv och ingen annan. Jag hatar mig själv och vill bara dö. I ett iskallt ögonblick känns det som om jag är den enda i lokalen som inte är miljonär och att alla kan se det på mig.
Så avbryts min nedåtgående spiral av att någon ska presentera mig för någon social interaktivitet är en icke oväsentlig del av lyckade öppningar och kommer snett ut på en gång när jag omnämns som videokonstnär, ja, rent ut av Norges bästa videokonstnär. Det är väl kanske möjligt, med tanke på att jag bara sitter och skriver sånt här; det borde sannerligen fler videokonstnärer göra. Min hatkärlek till mediet är lika intensiv som alltid, men faktum är att jag inte har gjort en vettig video på tio år, och jag har slutat försöka. Det blir lite som att bli presenterad som Kerstins pojkvän, trots att man gjorde slut med Kerstin för flera år sedan. En medfödd oförmåga att tackla beröm gör sitt för att hetsa upp mig ytterligare. «Det är ett dött medium» snörvlar jag fram och stjälper i mig vinet, «Jag är bara här i egenskap av kritiker!». Antagligen gör det inte så väldigt gott intryck. Min charm har liksom försvunnit dom senaste timmarna. I allt väsentligt beter jag mig som en reptil. Det är uppenbart att min självkontroll är på väg att ge vika, så jag håller mig runt Terje en stund. Han är fullare än jag, något som ger mig en känsla av trygghet och kollegialt samförstånd. Liksom i ett ljussken inser jag att prisen faktiskt är ganska viktig, även om kanske inte själva utställningen är det. Ett av problemen är just att den ger sig ut för att vara mer representativ än den är. Det blir lite som att påstå att Melodi Grand Prix utgörs av den allra bästa samtida popmusiken. Men än sen? Det är väl inget att bråka om? Och egentligen är det ju ganska trevligt här, en strålande buffet, gratis vin, anständiga människor. Men efter ljus kommer mörker; jag blir gradvis alltmer folkilsken. «Hoppas du är jävligt nöjd med dig själv» fräser jag till en av dom nominerade och hytter med näven efter henne. Det är ett skämt, men allvaret lyser igenom. Det är helt tydligt att jag har ett problem; jag håller helt enkelt på att kuka ur totalt.
Så jag drar hem. Det börjar ändå bli lite glest där inne; dom flesta har gått. Men först måste jag göra upp om en obetald öl. Det är inte det lättaste. Det är tvärtom ganska komplicerat. Det hade varit mycket enklare att bara ge fan i det, men jag har parasiterat nog på situationen, jag måste trots allt orka leva med mig själv också. «Kan du säga åt din kompis där borta att han kommer och betalar också?» säger bartendern, uppenbart osäker på fler betalningar än min. Självklart borde jag svara «Javisst, det ska jag göra» och sen gå, men jag har nu en gång för alla begåvats med en närmast total oförmåga till att göra det lätt för mig, så jag säger att jag fan inte har några kompisar. Efter en stunds förvirring från båda sidor inser jag att det måste vara Terje han menar, och återigen borde jag säga att jag givetvis ska säga ifrån till honom, men istället säger jag som det är; Terje har gått, och förresten betalade jag hans sista öl också. «Då har du faktiskt tre obetalda öl här!» utbrister bartendern. «Jag tvivlar på det», säger jag, «Det var bara den sista jag inte betalade för». «Ja, du TROR det!» fräser han, med en anklagande blick som antyder att det faktiskt är mitt jobb att hålla reda på vem som dricker ölen som ingen orkar ta betalt för. Det svartnar helt för mig. Det är sekunder från att jag kastar mig efter halsen på honom för att säga vad jag egentligen tror. «Lugn och fin, lugn och fin» upprepar jag för mig själv, «Inte vara våldsam, inte vara elak i onödan, inte fråga honom om det är kul att jobba här. Lugn och fin, lugn och fin…».
«Det ordnar sig säkert» säger jag och går, jag har ju trots allt fått min växel för längesen. Herregud.
Väl hemma drabbas jag momentant av rastlöshet, och går på Blå. Där har Espen Stueland just mottagit De Norske Bokklubbers lyrikkpris. Det är inte precis en miljon. Han måste faktiskt få prisen närmare 30 gånger för att komma upp i den summan. Det är samma dilemma som att skriva kritiker i Dostojevskij-format. Det låter sig bara inte göras. Dostojevskij fick förresten inte någon miljon heller. Om jag inte minns fel var det knappt han fick behålla livet.
Men nu får det vara nog med det här gnället om pengar; jag står inte ut med mig själv längre. Det är fint att det delas ut priser. Det ger lite spänning åt tillvaron, och det är en god grund till att gå ut och sammanstråla med alla dom där människorna man kanske inte skulle vilja ha hemma, men som man har ett helt ok utbyte av i det givna sammanhang som ramen av en utställning eller prisutdelning utgör. Sen får grönt vara en grundfärg och missunnelse en naturlig ofrånkomlig del av det inre landskapet, det kan inte hjälpas. Det är i vilket fall som helst enklare att slappna av på Blå. Det är fatalt. Ett bedrägligt lugn som lägger sig över mig innan det spårar ur helt. Små, små glas med Gammeldansk som går i golvet. Och så, plötsligt och oväntat; Lorry. Sinnesförvirring. Fanatism. Vansinne. Paranoia. Vad är det egentligen som får mig att tänka på the Pixies i allt det här kaoset? Är det så jävla viktigt vem som har skrivit Helter Skelter förresten?
Donnerwetter, det hvar Ringo som skrev Helter Gimme Shelter Skelter – men uten Charles (Marilyns storesøster) ville ingen brydd seg!
Ja, drit i meg – jeg skriver som en juksemaker, men det gjør jo allesammen
Har ikke lest mye av Morten Strøksnes, men det jeg har lest har vært velskrevet og godt poengtert. Drit i Omar Jenssen.
Hej Tommy, minns du mig? Vi var på kollo i Västerhaninge sommaren ’72. Det var jag som pinkade i sängen, och du tröstade mig när jag grät. Jag känner mig väldigt tacksam och tycker inte att du ska ta sån skit från folk som befinner sig i periferin av den konstnärliga diskursen, slutar ni inte tracka ner på Tommy som är en schysst kille kommer jag dänga er! Hajjar ni?! Dänga er!!!
Morten Strøksnes er bare full av seg selv, og han skriver som en seksåring. Drit i ham.
I thing head of artist slightly bigger then head of other artist, no? Pleese show more artists heads for us to see. I very much like picture of gay man with beard. Maybe we can exchange pictures, good for us all, no?
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
INHABILITET I DEN KUNSTANTROPOLOGISKE BIOTOP
‘Inhabil’ kan på norsk bety to ting:
1) Ugild
2) Inkompetent
Hva med “en kunstantropologi”? – Ja, takk! Det forslaget støtter jeg.
La oss få skallemålinger av kunstnere, kritikere og kuratorer. Så slipper vi en like lang drøfting av hvem som er ‘inhabil’ i betydning 2).
Jag navigerar ta mig fan rätt ut i havet snart. Konstkritik är i sig själv en konstnärlig verksamhet, och jag har inga problem med att se det som en integrerad del av mitt konstnärskap – det är när man börjar fragmentera sig som problemen uppstår; det finns en klinisk diagnos för det.
Med andre ord så navigerer vi alle videre til diskusjonstråden. Capice?
Ja, grunnen til at jeg la mine svar inn på Solhjell-tråden, var selvsagt at jeg mener debatten hører hjemme der, og ikke under din tekst, Tommy. Men for meg er det interessant å få luftet ut ulike synspunkter om kunstner/kritiker-posisjonen, fordi jeg stiller meg selv slike spørsmål nesten hver gang jeg skriver – og det blir faktisk ikke lettere med tia.
Les Richard Hell“s omtale av Lester Bangs:
http://www.villagevoice.com/issues/0333/hell.php
Ja, det är väl där den här debatten hör hemma? Problemet, som jag uppfattar det, verkar vara om skribenten visar minsta antydan till att vara en flercellig livsform. För mig är och förblir det ointressant, och jag kan inte se att det skulle vara relevant i förhållande till min text om Carnegie Art Award. Som jag upplever det är det inte MIN trovärdighet som står på spel här.
Vem fan är Lester Bangs?
Neida Tommy Olsson, jeg har forsøkt å formulere meg på diskusjonstråden som pussig nok heter “Dag Solhjell”. Litt synd at diskusjonen foregår på to forskjellige tråder. Dette er en interessant og viktig diskusjon som i alle fall jeg lærer av. Jeg synes Solhjell peker på et essensielt problem, riktignok foreslår han en løsning jeg ikke er enig i, men dette er et problem som jeg forholder meg til nesten hver dag, både faglig, sosialt, og jeg hadde nær sagt eksistensielt.
Har ikke lyst til å tilføre noe som helst til diskusjonen over, men bare en liten tanke. Tommy Olsson gir antagelivis fæn i Carnegieprisen – og om man ønsker en edruelig vurdering av utstillingen burde man invitere en annen person å skrive den – men dette er kanskje ikke poenget i det hele tatt. Og habilitet har ingenting med det å gjøre. For å forstå hvordan Tommy skriver, hvorfor han skriver sånn han skriver, lese noe av Lester Bangs. Det holder. I massevis.
Jeremy Welsh
“Det finns ingen lösning, för det finns inget problem” – Marcel Duchamp
“Kick out the jams, motherfuckers!” – MC 5
Ni tar ta mig fan livet av mig. Men innan jag ger mig kanske det kan vara på sin plats med ett par påpekanden om min påstådda inhabilitet och den aktuella texten om Carnegie Art Award. Det var naturligtvis aldrig min avsikt att skriva en vanlig kritik av utställningen. Det rör sig om 24 konstnärer som är nominerade till ett pris. Åtskilliga har varit nominerade tidigare; för ett par stycken är det den tredje gången. Att ge en ordinär kritik vore i det här sammanhanget som att gå på hundutställning och spekulera på om rätt pudel vann. Jag har inte lust att utsätta vare sig dom nominerade, mig själv eller läsarna för den förnedringen. Däremot har jag försökt belysa det problematiska vid att multinationella företag premierar bildkonstnärer, utan att nödvändigtvis säga mig vara för eller emot; situationen är ett faktum och vad jag måtte anse om det är inte ens marginellt. Det går heller inte att komma ifrån att utvalet av konstnärskap måste karaktäriseras som väldigt safe; det kan låta negativt, men jag har också försökt påpeka att det inte är meningen att stigmatisera enskilda – det är sammanhanget som detroniserar potentialet i dom utställda verken. Det är helt enkelt extremt middle-of-the-road i sin helhet. Sorry, men så är det. Utställningen är helt ointressant. Småborgerligt tillrättalagd för höginkomstagare på jakt efter ett själsliv. Det som är intressant är själva priset och inramningen runt det. Det har överhuvudtaget ingenting med min personliga smak eller habilitet att göra. Dag Solhjells utspel om att jag per definition är inhabil eftersom jag har förstahands erfarenhet av det jag skriver om är både mystiskt och ondskefullt. Jag har regelbundet lämnat texter till kunstkritikk.no sedan lanseringen utan att han kommenterat det tidigare, så varför nu? Är jag speciellt inhabil i det här fallet? Och i så fall; varför i hela fridens namn då?
Jag har, tro det eller ej, ett par regler jag strängt följer i det här fältet; jag skriver inte kritik om vänner, fiender eller tidigare sexpartners. Jag skriver inte kritik om konstnärer vars arbete har tydliga beröringspunkter med mitt eget konstnärskap. Oftast undgår jag att skriva om folk jag någonsin ens har träffat. Det är egentligen självklarheter, men det verkar som om jag måste göra det klart. Redaktionen kan intyga att jag vid ett flertal tillfällen avböjt att skriva om konstnärer som faller in under någon av ovanstående grupper. Vanligtvis är jag också av åsikten att kritikern aldrig är viktigare än det som kritiseras – en gyllene regel jag i det här tillfället brutit med en viss sadistisk förtjusning eftersom det lät sig göras just i det här sammanhanget. Jag skulle inte utsätta en enskild konstnär, eller en grupp, för den här sortens text. För övrigt visar en snabbcheck av skribenterna på kunstkritikk.no att ett fåtal har bakgrund som bildkonstnärer, jag fick det till sex-sju stycken sist jag kikade. Det skulle heller inte spela någon som helst roll. Själv läser jag gärna en bra text oberoende av om skribenten är kvinna, stortingsledamot eller har föräldrar med krulligt hår och en kusin i Polen. Jag läser både Arve och Kjetil med god behållning; att den ene är bildkonstnär ger jag fullständigt fan i så länge som han skriver bra. Det är väl ändå det primära? En god kritik ska enligt min mening inte så mycket väcka en lust att se utställningen som en lust att läsa färdigt själva kritiken.
Dag Solhjell har utvecklat ett slags specialintresse för inhabilitet som i grunden måste vara förödande för hur man läser en text. Det finns för all del all anledning att vara misstänksam mot alla skrivande människors motiv och agendor, även mina, men här har det fått eskalera ut i en närmast sjuklig besatthet vars mål verkar vara att odla fram en renrasig kritiker som inte har något som helst förhållande till vad han/hon skriver om. En okritisk kritiker. En amöba. Det är mot den bakgrunden svårt att ta hans beskyllning på allvar. Inhabilitet tolkas här så snävt att alla utom Solhjell själv faller in under begreppet. Hans aktion att registrera sig som bildkonstnär för att få bättre arbetsförhållanden – you´re in for a very bad surprise, I´m afraid – är också en helt meningslös handling som inte gagnar vare sig konsten eller kritiken av den. Det är som om en sportjournalist skulle insistera på att vara elitidrottare eftersom före detta fotbollsproffs ofta är bisittare vid tv-sända landskamper. (Men i det sammanhanget är förstås sorgligt nog Carnegies första pris att räkna som småpengar)
Det finns heller inga konkreta, avgörande faktorer att peka på i det här tillfället. Jag har rannsakat mig själv upprepade gånger för att finna en antydan till manipulativt egenintresse i att skriva texten ovan. Nada. Möjligen är det ett karriärmässigt självmord. Jag kan i vilket fall inte se att jag skulle ha något att vinna på det. För övrigt tråkar den här debatten ut mig, den är lika intressant som utställningen på Kunstnernes hus. Problemställningen har samma relevans som servicen på Archimboldo och Solhjell har redan tidigare skrivit om den ett hundratal gånger. Min text används här bara som ytterligare ett redskap för att insistera på vikten av något som ingen bryr sig om. Förfarandet – att beskylla namngivna personer utan tillstymmelse till bevis – verkar desperat och diskrediterar dessvärre hela hans projekt. Ett projekt som har som sitt uttalade mål att främja en tandlös neutral konstkritik. Det förtjänar egentligen bara att ignoreras, för ingenting gott kan komma ut av det.
Arve Rød; Dag Solhjell insinuerar att du är inhabil; You just gonna stand there and take this shit?
Anders Eiebakke; Du skulle ju inte kalla mig Tommyboy offentligt; det var ju vår lilla hemlighet!
Och nu får ni ursäkta mig; jag har en date och jag vill inte låta henne vänta.
Time shall vindicate me. Helter Skelter is coming down fast.
Tommy Olsson, bildkonstnär, skribent, kurator, kritiker, poet, tvåbarnsfar, musiker, komponist, sadomasochist, missbrukare, typograf, sjukvårdsbiträde, föreläsare, punkrockare, ideolog och RBK-supporter. Fuck you very much.
Ja, selvfølgelig. Beklager. Rotete av meg.
Det ble mange innlegg å svare. Jeg skal prøve å gjøre det kort, og kommenterer i samme rekkefølge som innleggene.
Anders: Krohg var inhabil da han (og Halvdan Strøm) som formann i BKS ansatte seg selv som professor ved Kunstakademiet, samt en rekke andre ganger. Det finnes selvsagt grader av inhabilitet, det er derfor inhabilitet er vanskelig å bedømme. Vedrørende kuratorskap slutter jeg meg helt til Jon-Ove Steihaug når i i katalogen til “Normal Kunst” skriver at kuratoren må “gjøre rede for sine interesser slik at en reell meningsutveksling kan finne sted” (s. 20). Det burde også kritikere gjøre.
Inhabilitet reduserer tekstens troverdighet, og troverdighet er enhver redaktør opptatt av. Noe avhengig av kunstnerkritikerens egen kunstneriske posisjon, er jeg skeptisk til kunstkritikk av kunstnere. Hvor troverdig er en kritikk fra Per Ung av Karl Erik Harr? For meg er Tommy Olssons kritikk av Carnegi Art Award lite troverdig som kritikk, fordi omstendighetene rundt hans arbeid, skal man tro ham selv, ga lite rom for å vise respekt for de utstillende kunstnerne og deres arbeider, noe jeg mener er en betingelse for kritikerens arbeid. Jeg får også en følelse av at denne kritikken er skrevet av en kunstner som tar avstand fra den kunstformen som presenteres. Denne følelsen kan være galt fundert, men den reduserer, for meg, kritikkens troverdighiet.
Christer: Kritikken har ikke bare en funksjon eller oppgave – det avhenger av mediet den publiseres i, dvs. de lesere mediet har. Kunstkritikk.no er et smalt medium med kunstreflekterende lesere, med store krav til teoretisk og institusjonell innsikt – noe Olsson benytter seg av. For meg er ikke kritikk og formidling det samme – kritikken bør også kritisere formidlingen og formidleren, noe som synes å være Olssons hovedanliggende i denne kritikken.
Jon: Jeg er ikke enig i at enhver kritiker er kunstner, og jeg er ikke enig i at man skal oppgi skillet mellom kunstner og kommentator. Resonnementet lar seg kanskje forsvare teoretisk, men ikke i en estetisk praksis.
Kjetil: Selvsagt trengs det inhabile, og det er jo der til overmål – hvilken formidler/kurator/konservator/gallerist etc. er det som ikke taler vel både om sine utstillinger, sine kunstnere og sin egen evne til å finne frem til god kunst og gode kunstnere? Det er som motvekt mot alt det inhabile, både den åpenbare og den skjulte, at vi trenger den uavhengige kritikken.
Jan Chr.: Dette innlegget angår vel en annen diskusjon?
Jon-Ove: Jeg er uenig i dine to premissser. Når det er plass til 3-4000 billedkunstnere og kunsthåndverkere i landet, og det holdes 2-3000 utstillinger årlig i 4-500 gallerier, og dette i stor grad er direkte eller indirekte offentlig finansiert, burde det være plass til et større antall profesjonelle, uavhengige kritikere enn i dag. Det er i norske forhold et kunstpolitisk spørsmål. Den norske situasjonen er ute av balanse i forholdet mellom kunstnerisk produksjon og kritisk resepsjon. Det siste gjelder ikke bare kritikken, det gjelder også nivået på det kuratorskap som utøves rundt omkring.
Jeg har i et tidligere innlegg sagt at spørsmålet om inhabilitet (som noen synes å forveksle med evne eller dyktighet) er et spørsmål om de interesser man representerer. Det er derfor ikke et spørsmål om stilling, yrke eller utdanning. Det er fint at Ustvedt skriver om Whitney-biennalen (han var i sin tid en god kritiker), men det hadde vært enda bedre om norske kunstkritikere hadde økonomi til å reise litt rundt i verden og sende hjem kritikker. Nå har ikke (kunst)kritikerlaget råd til ha styremedlemmer som ikke kan ta trikken til møtene.
Kritikerlagets manglende suksess i å bedre kritikkens vilkår i Norge mener jeg kan ha noe av sin bakgrunn i (kunst)kritikerlagets hybride karakter av klubb for kunsthistorikere. Jeg mener at kunstkritikken i Norge, som institusjon, ville ha vært mer tjent med et rendyrket lag av kritikere, med klare kunstpolitiske interesser, og at det ville ha resultert i økt rekruttering til kritikeryrket, og dermed også til kritikerlaget. Men jeg har ikke fått lagets medlemmer med meg i det, og det må jeg respektere. Jeg har vel også fått frem at jeg synes at Kunstkritikk.no i større grad burde gi oppdrag til det jeg kaller uavhengige kritikere, og i mindre grad til kunstnere/kuratorer. Er ikke det et greit standpunkt?
Selvsagt kan jeg ikke belegge at Olsson har hatt en skjult agenda i sin publiserte kritikk, og det er ikke i skjulte agendaer at det inhabile primært ligger for meg,. men i troverdighet. Det jeg kan belegge er at hans kritikk i mine øyne har begrenset troverdighet, av grunner som dels fremgår av hans egen kritikk og dels i hans (så vidt jeg vet) primære bakgrunn som kunstner og kurator). Det finnes forøvrig en annen interesse enn de du nevner, som også gjør en inhabil, og det er de interesser som ligger i det å forsvare egen posisjon. Det kan være kunstnerisk posisjon, og for forskere er det faglige posisjoner. Når en kunstner opptrer både som kritiker og kurator, må det tåles at det stilles spørsmål ved troverdigheten, både som kurator og kritiker. Det er forøvrig enhver redaksjons ansvar å passe på at en journalist eller kritiker ikke har kryssende interesser. Jeg skjønner derfor at du tar min kritikk ille opp, fordi den indirekte også rammer deg som redaktør.
La meg derfor gi denne innrømmelse: Mitt utbrudd mot Olsson var mer rettet mot det generelle sammenblanderi som jeg mener skader både kritikere og kuratorer enn mot ham personlig. Han kom bare så beleilig som skyteskive, og det kan godt være at mitt treff var en bom. Inntil jeg eventuelt får mer å fare med, tilbyr jeg derfor både deg og ham min beklagelse.
Til gjengjeld ønsker jeg at du og andre redaktører og kritikere påpeker de overtramp du mener skjer og når de skjer – jeg kan ikke huske at inhabilitet er blitt påpekt offentlig noen gang.
Til slutt til alle: mitt ærend, min agenda, er å bidra til at norsk kunstliv får plass til flere økonomisk og faglig uavhengige kunstkritikere, gjerne med de sammen virkemidler som gjør at norsk kunstpolitikk gir mulighet for at vi har uavhengige kunstnere.
Dag Solhjell
Jeg har noen kommentarer til Dag Solhjell:
Punkt 1: Det er et faktum at det norske kunst- og for den saks skyld kulturfeltet er lite. Slik Norge er et land med en liten befolkning. Det er derfor relativt sett få folk som er faglig kvalifiserte til å skrive kritikk.
Punkt 2: Det er umulig å leve av å være frilans kunstkritiker som heltidsbeskjeftigelse. Man trenger derfor å leve av noe annet, ev. operere bredere som frilanser.
Dette er den “virkeligheten” jeg refererer til i mitt spørsmål til deg, som jeg mener du ikke forholder deg til. Hvilke konsekvenser skal vi trekke av dette?
Alt. 1: Man kan overlate kunstkritikk i Norge til de 2-3 personene som er fast ansatte i aviser, eller ev. frilansere som er formuende og ikke trenger annet inntekstbringende arbeid , eller som f.eks. lever av å være trikkekonduktør og forøvrig ikke har noe kontakt med kunstnere, museumsfolk, gallerister osv. overhodet. Alle vi andre vil pr. definisjon være inhabile fordi vi fra tid til annen også er kuratorer eller på annen måte er engasjert i kunstlivet. Den sparsomme kunstkritiske diskusjonen vi har i Norge ville da i praksis i stor grad måtte legges ned. Er det du ønsker Solhjell?
Alt. 2: man kan operere med et begrep om inhabilitet som forholder seg til denne problematikken fra sak til sak. Det er det vi gjør på kunstkritikk.no. F.eks. skriver Øystein Ustvedt som er avtroppende direktør på Stenersen-museet, en anmeldelse av Whitney-biennalen i New York for oss. Etter min vurdering er det ikke noen interessekonflikt mellom rollen som kritiker og som norsk museumsmann i denne saken. Eivind Furnesvik i Fotogalleriet har på lignende vis skrevet saker for oss fra utenlandsk kunstliv (fortrinnsvis ikke om fotokunst), noe jeg på samme måte finner uproblematisk. Vi gjør løpende vurderinger, hvis ikke hadde det ikke vært noen overhodet som kunne skrive på f.eks. kunstkritikk.no. Hovedsaken er at det ikke må være for tette forbindelser mellom kritikeren og det man skriver om, som gjør det rimelig å stille spørsmål om vedkommendes agende for å skrive.
Selvsagt mener jeg at folk som er fast ansatte på museer, i gallerier eller som har økonomiske interesser knyttet til kunsthandel osv. er inhabile i mer generell forstand (med unntak av tilfeller som ovennevnte).
Kritikerlaget har gjort en nødvendig opprydding der allerede. Jeg og de fleste andre i Kritikerlaget har vært helt på linje med deg i at det var nødvendig å ha en slik diskusjon og bli mer bevisste mht. habilitet og det å ha mange roller – nettopp fordi vi er et lite land. Det det store flertallet i Kritikerlaget derimot ikke støttet deg på, var at det ikke ville være noen spesielt smart strategi å operere med et habilitetsbegrep (knyttet til medlemsskap i Laget) som i realiteten ville innebære at man ville ende opp med 10-15 “rene” medlemmer. Disse argumentene har ikke gjort noe synderlig inntrykk på deg. Din forståelse av habilitet er rett og slett for livsfjern og ensporet, og minner etterhvert om en fiks idé.
Når du offentlig anklager Tommy Olsson for å være inhabil i forbindelse med hans anmeldelse av Carnegie-utstillingen er det en alvorlig anklage. Det å være inhabil innebærer i min forståelse at man har en skjult agenda, at man har personlige, familiære, vennskapelige, økonomiske eller andre typer interesser knyttet til det man skriver om, og at ens kritiske vurderinger derfor er styrt av andre interesser enn de kunstkritiske. Kan du belegge din påstand om at Olsson har en slik skjult agenda i dette tilfellet?
Jeg tror at de fleste som seriøst skriver kritikk, vil avstå fra å skrive om noe som de føler seg ufrie i forhold til pga. bindinger de måtte ha og interessekonflikter. F.eks. anmelder du ikke utstillinger til nære venner, familie eller andre hvor du føler at du ikke kan si hva du faktisk mener fordi det er andre interesser, former for avhengighet osv. som ligger under. Det er ihvertfall den policy jeg driver kunstkritikk.no ut fra mht. habilitet. Samtidig vet vi at det skjer overtramp. Det at norsk kunstliv er såpass lite har imidlertid den positive effekt at slike forsøk relativt lett kan gjennomskues og bli påpekt.
Igjen Dag, du har kommet med en alvorlig beskyldning overfor Tommy Olsson. Enten bør du beklage det, eller konkret belegge at han faktisk har operert med en skjult agenda i sin tekst om Carnegie!
Siden du også har trukket Arve Rød inn, bør du også i forhold til ham påpeke i hvilke anmeldelser han har vært inhabil etter din mening, eller gi ham en beklagelse!
Én ting er å drive prinsipiell debatt, noe annet er å stemple konkrete personer etter innfallsmetoden! Inhabilitet er ikke et ord man bør slenge rundt seg med i tide og utide.
Jon-Ove Steihaug
Ønsker Styret ved UKS å ansette en kurator for å arbeide frem en kunstnerisk profil over lenger tid?
Kunne man eventuelt inngått kontrakt med en kurator for å lage flere utstillinger i løpet av et år uten at hun/han nødvendigvis behøver å være fast ansatt? Kanskje man kan inngå kontrakter med flere kuratorer om å gjøre utstillinger gjennom hele året slik at alle utstillingsperioder blir benyttet til en eller annen form for kuratert prosjekt? På denne måten vil man jo, som Anders Eiebakke poengterte, ikke måtte gjøre grunnleggende forandringer i regelverket ettersom det allerede er åpent for dette. Det hadde jo vært enkelt.
Dessuten burde en god kurator ønske å kunne jobbe fritt. Det vil jo også være prestisje for UKS dersom interessante kuratorer gjør noe for galleriet i Oslo samtidig som hun/han gjør andre prosjekter.
Det er ellers forståelig at UKS kan ønske seg en ansvarlig person som tar hånd om selve utstillingene (fast ansatt eller frilans). Men derimot kan jo kanskje styret evnt. velge ut selve kuratorer som er ansvarlige for de aktuelle utstillingsperiodene? Jeg kan ganske lett forestille meg problemene Tone Hansen beskriver når det gjelder et styre som ikke kan ta tak i detaljer ved de arrangerte utstillingene
så det burde man jo overlate til kuratorer som nettopp ØNSKER å jobbe med dette.
Spørsmålet om kortere tekster på hjemmesiden er jo ikke interessant. W-h-y? Det burde ikke være
regler for slikt… En god tekst er en god tekst uansett om den er kort eller lang, og motsatt. Keep it
coming. FLERE tekster OFTERE hadde vært bra. 400 nye tekster av Tommy Olsson? Publiseringer av
transkriberte foredrag? Billedkunst inngår samarbeid og legger ut all tekst fra tidligere nummer i en egen underliggende side med søke-funksjon? 10 kritikere i Norge (les: Oslo) lister sine top ti utstillinger hver måned? F***, hjemmesiden hadde blitt en skattekammer for research og debatt.
Hva med en slags “hva som skjer”/nOtis kolonne på hjemmesiden? (Sjekk ut http://www.konsten.net
i Stockholm – den siten har ofte nye publiseringer og i tillegg en slik notis kolonne, men den mangler
dette diskusjonsforumet som kunstkritikk.no har.)
Eventuell inhabilitet hos aktører i kunstlivet er jo ganske klart for de fleste som er litt over
gjennomsnitt interessert, og de som ikke er klar over det tar uansett ingen skade av å ikke vite om
det ettersom de tydeligvis uansett ikke er spesielt interessert.
Rettelse til slutten av innlegget ovenfor: “purismen og frykten for det inhabile burde vi ha lagt bak oss. Men går gjerne lenger: de inhabile trengs!”
En liten kommentar til: hvis leseren gir opp etter to avsnitt, kan da virkelig ikke forfatteren eller kunstkritikk.no. lastes for dette? Det jeg lurer på da er vel snarere om leseren virkelig ønsker å lese teksten i utgangspunktet …
I henhold til samtalen ovenfor: jeg oppfatter meg ikke som kunstner selv om jeg gjorde et forsøk i den retning, hvilket Refsdal Moe påpeker i sitt innlegg. Likevel er det kanskje slik: engang kunstner (en utstilling, etc.) – alltid kunstner? Denne tendensen ser vi ihvertfall innenfor litteraturen. Selv om man ga ut en bok for 30 år siden er man likefullt forfatter idag. Dette i seg selv er jo et interessant område. Når opphører man å være det ene (f.eks. kunstner) og bli det andre (f.eks. litteraturviter el. forfatter)? Si det. Og med dette er jeg allerede inne i det samtalen ovenfor dreier seg om: kan man virkelig knytte seg i så sterk grad til ett felt som det hevdes her? Enten-eller? Etter min mening: nei. Selvfølgelig må en kompetanse og et refleksjonsnivå være tilstede, men bastarder trengs. Folk som er både-og eller hverken-eller. Kall oss nomader. Dessuten har jeg lyst til å føye til at en viss “dumhet” eller mangel på innsikt i en aktuell diskurs faktisk kan være produktiv – som kjent styres jo enhver diskurs av diverse koder og (utsagte/uutsagte) “regler” for hvordan kunst skal leses eller produseres (eller da litteratur leses/skrives for den saks skyld). Mao tror jeg at en viss mangel på innsikt i, eller beherskelse av, hva som er comme il faut kan føkke opp kodene i den diskursen man “ikke tilhører” – man kan, ihvertfall potensielt, få frem perspektiver som de veloppdragne diskursnavigatørene innenfor det respektive felt ikke ser —- Jeg tenderer derfor til å være enig med Moe: det inhabile burde vi ha lagt bak oss. Men går gjerne lenger: det inhabile trengs!
Kjetil Røed er faktisk kunstner: han deltok med et lengre tekstarbeid i gruppeutstillingen “I am ready now I am coming out” på G9 i 1998. Når det er sagt vil jeg bare tilføye at enhver kritiker er kunstner: autonom meningsprodusent på det estetiske felt, slik enhver kunstner også er kritiker: kommentator til samtidskunstdiskursen. Forskjellen er mediet. Med andre ord er vi alle inhabile, om vi følger en streng purismeretorikk – en oppsplitting mellom kunstner og kommentator, estetisk praksis og estetisk teori som vi burde ha lagt bak oss nå.
Kritisk idealistisk eller instrumentell sosiologi
Dagens situasjon i det meningsproduserende kunstfeltet, «avdeling kunstkritikk» åpner for innspill fra en kritiske idealister. Det er det Solhjell synes å uttale seg som i hans rolle som kunstsosiolog. Riktignok er kanskje ikke denne rollen heller «ren»?
Hans påpekning av at det finnes en rekke hatter og problematiske dobbelt-roller på ett hode, også navngitte, er for såvidt velkomne betraktninger. Men for hver gjentagelse av dette mantra, blir, for min del, savnet av denne kritiske idealismens motstykket stadig sterkere.
Hvis kunstsosiologien en liten stund kunne la seg erstatte av en kunstantropologi der forskeren fortsatt plasserer seg midt i miljøet hun observerer, men uten disse innstendige formaninger, så kunne kanskje det vært vel så fruktbar?
Hvilken rolle har kunstkritikk i dag, i lys av sosiologien? Hvilken rolle bør den ha?
Å stadig terpe på det siste spørsmålet, uten også å beskrive det første, blir i lengden litt underlig.
Solhjells anliggende er Krogh, Olsson og andre som ikke har «rene» roller, men både er meningsprodusenter på idé- og teorisiden samtidig som de er det på objektsiden.*
Min påstand vil være at det per i dag, med mindre man kan sette fingeren på hva forskjellen består i, er kanskje det ikke så interessant som problematisering.
*(Jeg fremsetter her bevisst (kunst)verket som en idé-størrelse, for det er dette som betones sterkest i kontemporær kunstproduksjon, såvel som i teoretisk behandling av den. I en tradisjon av å tolke verk som koder for mening synes også brorparten av den kritiske produksjonen å være innskrevet.)
Hva skal kritikkens oppgave være? Å sette merkelappene «god» eller «dårlig» etter kriterier som best forvaltes av teoretisk skolerte kunstvitere? Eller er kritikkens primære funksjon «folkeopplysning», altså en form for formidling og veiledning i kunstens mange praksiser?
Vil ikke en med en praktisk kunstutdannelsen – som har mye felles pensum med den teoretiske – kunne ha like mye å tilføre kritikken når kunstkritikk og formidling faller sammen som to sider av samme sak?
Til sosioloigens oppgave, om den skal være funksjonell, må vel også forventes mer enn en kritisk idealistisk refleksjon, som Anders Eiebakke etterspør:«hva galt har f a k t i s k skjedd?»
Å etterspørre Solhjells kunstsyn er kanskje forkjært, for sosiologien betrakter kan hende ikke slikt som dens anliggende. Men spørsmålet er ikke uvedkommende, for hvorvidt sosiologien greier å holde stand og – ikke- berøre dem, er vel et spørsmål om hvor jordnært sosiologien er forankret. Å navngi skribenter i samme slengen som man fremstiller et prinsipielt standpunkt kan nok oppfattes som temmelig eksplisitt og tilstedeværende. Det er kanskje ikke så store skrittet derfor også å uteske et kunstsyn på sosiologiens vegne.
Da fremstår heller ikke sosiologien lenger som en ren vitenskap, eller uhildet rolle.
Hvis sosiologien skal være relevant for og gi en potensiell korreks til feltet den studerer, bør det kanskje skapes en enda større grad av transparens. Har sosiologien, eller får den, bevisst eller ubevisst, en egen agenda i sin berøring med studieobjektet, kunstfeltet? Hvilken makt forsøker sosiologien å fremme gjennom et idealistisk kritisk mantra?
Selv om Solhjell er en habil debattant, er kan hende ikke sosiologien som fagfelt verken ideelt eller ikke-inhabilt i rollen av å utsi noe om virkeligheten på det feltet det mener seg å studere.
Jeg opplever til tider denne sosiologien som en domsavsiger som velmenende springer inn under kampens hete og retter på laginndelingen, i de seneste aktive rundene vektlegges røde kort og gyldige prinsipper for eksklusjon. Men mer enn å ta i mot et oversiktlig, «fair» spill basert på klare regler med åpne armer, frykter jeg for at det gi langt færre aktive spillere enn i dag, om da ikke rekrutteringen ihendetas parallelt. Uten nødvendig offensive teoretikere vil i sin tur tribunene* tømmes…
Jeg er selv involvert i kunstfeltet som kunstkritiker in spe, jeg ser meg som en meningsprodusent og om det enn er med teoretisk bakgrunn, så jeg er nok også inhabil i denne debatten. (Men meningsberettigelse har dog alle. Når vi skal slå hverandre i hodet til daglig, kan det være greit å ha hatter og skifte rundt på)
Bemerkning: Heller enn en fotballdommer, som jeg syns er et passende bilde for den pågående debatten, burde kanskje Kinasjakk – der er det jo mange fallgruver! – kunne være en god metafor på hva som utspiller seg i det meningsproduserende kunstfeltet.
Dag: Du har fortsatt ikke klart å overbevise meg om at Tommy Olsson er inhabil, en anklage som evt. kan oppleves hard når du retter den mot enkeltpersoner. Jeg mener det er din oppgave å påvise hvor og hvordan andres påståtte “inhabilitet” arter seg. Hva gjør denne “inhabiliteten” med tekstene? Hva gjør den med kunsten? Du ynder å snakke om “systemer”, men det er ærlig talt ikke systemer som skriver kritikk osv. Det er det individer som gjør. Det er problematisk å hevde at enkeltpersoner uten videre representerer “systemer” (og nåde det “systemet” som blir underholdt av Tommy Olsson, det må slite hardt i sammenføyningene…)
Det er et paradoks at du hevder “disse tekstene skulle aldri vært skrevet” uten å gå inn på tekstens innhold. Det kan umulig bidra til å øke nivået på norsk kunstkritikk.
Forøvrig er det faktum at mange toneangivende internasjonale kunstkritikere gjennom det 20. århundret var kunstnere, og ikke bare her i vårt “lite utviklede kunstmiljø”. Know your enemy… they“re all over!
Beklager, Arve Rød, forvekslingen, og den samme beklagelsen bør vel gå til Kjetil Røed. Til Jon-Ove:
Om noen er inhabile som kritikere, enten de er kunstnere eller ikke, bør bedømmes ut fra de interesser de representerer. Et system der kunstnere opptrer som kritikere overfor andre kunstnere, samtidig som de kan være kuratorer, sitte i stipendiekomiteer, galleristyrer, utsmykkingsutvalg etc. etc. er ikke bedre enn et system der kunsthistorikere som kuratorer, konservatorer, innkjøpere, gallerister, samlere etc. etc. også opptrer som kritikere. Vi har faktisk i Norge en ytterst trist tradisjon å se tilbake på, det har du aldeles rett i – med kunstnere som fremtredende kritikere, og museumsansatte som kritikere og ledere av kritikerlaget. “Virkeligheten” er ikke et naturfenomen, men et beklagelig resultat av slappe holdninger i et lite utviklet kunstmiljø, der inhabilitet er lett å unnskylde. Slik prolongeres en uønsket situasjon.
Den mest inhabile kunstner i norsk kunsthistorie var antagelig Christian Krogh som også nevnes som en stor kunstkritiker. Samtidig som var han professor ved Statens Kunstakademi (1909-1925) var han formann i Bildende Kunstneres styre (et styre som også var styre for akademiet og ansatte dets professorer på åremål, og som innstilte på alle typer stipendier for billedkunstnere), de fleste år medlem av juryen for Høstutstillingen, styremedlem i Kristiania Kunstforening (1906-1921), formann i kunstavdelingen ved jubileumsutstillingen i 1914, kommissær/jurymedlem for den norske deltakelsen ved utsitllingene i Roma (1911, Brighton 1913, København 1915) m.m.
Hvem skal påpeke inhabilitet hos kritikere, dersom inhabilitet er utbredt blant de som bør påpeke den? For å parafrasere deg selv, så har dette nettstedet en unik mulighet til å utvikle en ny kunstkritisk diskusjon om inhabilitet. Da må nettstedet selv har en kritisk holdning til fenomenet.
Dag S: Var Christian Krohg inhabil? Som kunstner, kritiker, forfatter, politisk aktivist, professor eller f.eks. som bohem? Rett og slett en skikkelig gangsta-daddy? Er det meningsfylt å hevde at Krohg var “inhabil” da han forsøkte å forklare Edvard Munchs ekspresjonisme for avislesere (Munch var så vidt jeg husker fra barneskolen tidligere elev av Krohg)? Ordet “Inhabil” brukes som regel om situasjoner der man i kraft av personlige bånd/egeninteresse må regnes som uegnet til å fatte en profesjonell, uhildet beslutning på vegne av andre. Det betyr at om du sitter i stipendjury og typen din søker stipend, så er det hadetpåbadet, punktum. Da melder man seg inhabil, eller så er man enten veldig dum eller uredelig. Eller begge deler. Men det finnes mange situasjoner der det er vanskelig å avgjøre om en faktisk er inhabil. Da kan det være klokt å gå utfra at en er inhabil. Det går nemlig ikke an å være “litt inhabil”.
Din påstand om at Tommyboy er inhabil forteller litt om din forståelse av kunst. Det forekommer meg at den sier en hel del om ditt sosiologiske ståsted også, men der melder jeg pass i respekt for sosiologien. Men tror du virkelig verden kun er styrt av egeninteresser og vikarierende motiver? Tror du ordet “kurator” er en naturgitt størrelse? At en får de samme praktiske implikasjonene, konstant og uansett, om en av og til, eller som fast jobb, er kurator? Mener du at Tommyboy, drita full og aggressiv i følge seg selv, har de samme karriereinteressene som “kurator” som f.eks. Karin Hellandsjø? Jomen sa jeg smack.
Et viktig poeng vedr. “inhabilitet” er at din egen troverdighet kan bli svekket når folk kan mistenke at du er “inhabil”, selvom det motsatte er tilfelle. Derfor er det helt avgjørende om en “kurator” jobber diskursivt og åpent, eller såkalt “objektivt” og lukket. Det skjønner selv junkiene på Plata.
Det du ikke skjønner, er at du faktisk sier at om en har meninger om kunst, så er man i praksis inhabil. Det er selve definisjonen på meningsløshet. Og et uttrykk for manglende respekt for kunstneriske prosesser. Dessuten er det dumt, for om alle er inhabile, so what?
Et spørsmål til Dag Solhjell: Mener du virkelig at man som billedkunstner automatisk er inhabil til å skrive kunstkritikk? I så fall, hvorfor? Da har vi i Norge en ytterst trist tradisjon å se tilbake på, hvor så mange kritikere, også blant de mest fremtredende har vært kunstnere. For litteraturfeltet ville det bety at kanskje 50% av anmelderne er inhabile. Samme spørsmål stiller jeg mht. frilanskuratorer… Jeg er enig i at man må unngå sammenblanding av roller og størst mulig ryddighet, men holdninger til habilitet må også forholde seg til virkeligheten.
Til Ane Hjort Guttu: Takk for konstruktiv kritikk. Det du tar opp er absolutt noe vi i redaksjonen bør tenke igjennom. Det er en balansegang her. Vi ønsker at de to ukentlige tekstene på nettstedet skal ha større substans enn det man vanligvis finner i f.eks. dagsavis-kritikken. Man skal ha et litt større armslag hos oss, for dermed også å kunne gå noe mer i dybden. Utfordringen er selvsagt å skrive tekster som forsvarer den lengden. Det må selvsagt ikke bli noe mål i seg selv at det er langt. Den grunnleggende utfordringen er å skrive gode tekster som er godt formulert, polemiske, kritiske og godt tenkt på samme tid. Alle som har forsøkt å skrive vet at det er krevende. Kunstkritikk.no er et forsøk på å utvikle kunstkritisk skrift som gjør dette, men det ikke alltid man får dette til.
Jeg vil oppfordre leserne til å gi tilbakemeldinger på de enkelte anmeldelsene! Da får vi en mindre monologisk situasjon, flere synspunkter kommer fram og skribentene stimuleres til å skjerpe seg og utvikle sin egen skriving. Vi ønsker oss aktive og kritiske lesere! Nettmedet gjør det mulig med en større dialog. Jeg oppfordrer derfor flere til å komme med innspill. Dette nettstedet er en unik mulighet til å utvikle en ny kunstkritiske diskusjon. Bruk sjansen mens den er der.
Jon-Ove Steihaug, ansv.red.
Kjetil Røed er litteraturviter. Jeg tipper du sikter til meg, Solhjell.
Som billedkunstner og kurator er Tommy Olsson inhabil som kritiker. Kjetil Røed er også kunstner. Når skal kunstkritikk.no prioritere det å fremme den uavhengige kunstkritikk og den uavhengige kritiker?
Redaksjonens linje i valg av kritikere bekrefter bare det berettigede i min påpekning av at kunstkritikere bør registrere seg som billedkunstnere for å få bedre arbeidsforhold.
Jeg synes forst og fremst at mange av tekstene paa kunstkritikk.no er altfor lange. Nesten ingen orker a sitte foran skjermen og lese alt dette. Se ogsa den evinnelige teksten om Hamburger Bahnhof. Etter to avsnitt er man utmattet. Hvor er redaktoren?
Hvor mange ganger må man lese om frustrerte, unge (?) menn på fylla . Jeg var på jakt etter innsikt om utstillingen – og du kunne jo faktisk bidra med noen gode momenter – (cappucino – og Melodi Grand Prix) men det druknet i all den selvopptatte teksten rundt.
I et intervju med Mike Hennesey i 1971 gikk Lennon gjennom sangene en for en, og fordelte credit mellom seg og McCartney. Der gir han Macca eneansvaret for Helter Skelter. Der sier han forøvrig også at bare en liten del av sangene til Beatles faktisk var et reelt samarbeid mellom dem. De aller fleste er skrevet av enten Lennon eller McCartney. Men dette er vel gammelt nytt.
Intervjuet ble forresten trykket igjen i Mojo #9, 2000.
En grei tommelfingerregel når det gjelder hvem som skrev hva i the Beatles er at Paul og John i de fleste tilfeller gjorde vokal på sine egne låter.
Kjempefin tekst fra Redaksjonen!