Har idén om det nordiska kritisk relevans på biennalens område? Efter att själv ha curerat två biennaler med nordisk anknytning vill jag gärna tro det. Men när jag sitter på Akademin Valand och Göteborgsbiennalens seminarium om «framtidens biennal» blir jag tveksam. Relationen mellan det globala och regionala, frågor om vad som kan göras på ett annat sätt när man bor och verkar i det här området eller vad som skulle kunna känneteckna en nordisk biennal kommer knappt på tal trots seminariets uttalade fokus på det nordiska. Vad är då drivkraften bakom frågeställningen? Varför räcker det inte med att se biennalen som en plats för konst? Varför var det endast den inbjudna huvudtalaren Maria Lind och Bergen Assembly som presenterade curatoriska idéer och exemplifierade med konstnärliga projekt?
Till viss del beror det säkert på att det var biennalorganisatörerna som berättade för varandra om sina organisationer och förutsättningar snarare än om sina utställningar. Under dagen gjordes presentationer av Göteborg International Biennial for Contemporary Art (GIBCA), Lofoten International Art Festival (LIAF), Momentum, Bergen Assembly, Reykjavik Art Festival och Helsingfors fotografers förbund. Ingen dansk representant medverkade under konferensen. Seminariet skedde efter ett två dagar långt slutet sammanträde med syftet att bilda ett nordiskt nätverk med biennaler i regionen. Stina Edblom från GIBCA menade i sin introduktion att ett sådant nätverk skulle kunna bidra till en ökad utväxling mellan den globala samtidskonsten och den lokala scenen. Jag tror att hon har en poäng. I det nordiska sammanhanget menade Edblom att biennalerna i regionen tjänar på att samarbeta, men det var oklart vad detta samarbete ska bestå i utöver utbytet av erfarenheter på administrativ nivå.
Seminariet färgades av moderatorn Andrea Phillips, professor och forskningsansvarig vid Akademi Valand, som i sitt inledningsanförande menade att det finns intima kopplingar mellan konstmässor och biennaler, att det inom ett mycket kort tidsspann från att en ny biennal dyker upp någonstans i världen uppstår en konstmässa. Hon exemplifierade med vad hon kallar «moderskeppen», Venedigbiennalen och Documenta, och hur dessa idag är så beroende av konstmarknaden att de organiserar sina kalendarium i relation till de stora mässorna. Detta är dock en finansieringsmodell som står inför en kris betonade Philips, både ekonomiskt och socialt. Vi har nu, menade hon, en lång period av terapi framför oss där vi behöver omprogrammera hur vi tänker kring konst och omförhandla biennalens värdeskapande processer. Istället för konkurrens – samarbete. Istället för en biennal som både konstnärerna och lokalbefolkningen protesterar mot bör vi sikta på en som försvaras. Men detta kommer enligt Philips vara som att «vända en liten båt i en stark ström». Det är ett ansvar som inte kan lämnas till tillfälliga curatorer och direktörer utan är något som hela organisationen måste bistå med, betonade hon.
Huvudtalaren, chefen för Tensta konsthall, Maria Lind valde att tala om biennalens framtidsutsikter genom att söka sig till historien. Efter en medryckande historielektion presenterade Lind några biennaler som har arbetat på innovativa sätt (som The Perific Biennal i Iasi på 00-talet) och några mer nyliga exempel som har förändrat sättet att tänka kring biennaler (Sao Paulo 2008, Istanbul 2009, Mercosul 2013). Lind påminde om hur den första Venedigbiennalen 1895 var ett exempel på oblyg politisk propaganda initierad av Venedigs kommunfullmäktige: en tvåårig utställning för att fira kung Umberto och drottning Margherita av Savojens silverjubileum. Venedigs borgmästare blev sedermera ordförande innan kontrollen 1930 övergick till Mussolinis regering. Från denna historiska horisont framstod Phillips tanke om den nordiska finansieringsmodellen som ett bålverk mot marknaden som både lättrogen och kortsiktig.
Med exemplet Gwangju, som Lind själv arbetat med, och den senaste Sharjah biennalen där curatorn Christine Tohme distribuerat halva budgeten till lokala aktörer, menade hon att biennalen kan vara både ett storskaligt evenemang och samtidigt bidra till det lokala konstlivet, såväl konstnärligt som ekonomiskt. Men hur väl en curator än lyckas förankra sin biennal i det lokala konstlivet är frågan hur det som blir kvar ska förvaltas när cirkusen rullar vidare. Utifrån Deleuze & Guattaris idé om en mindre litteratur ställde Lind frågan hur det är möjligt att anamma en politisk position som ligger närmare det att göra konst. Hur kan vi arbeta i olika skalor, och erkänna biennalens plats i den lokala konstekologin genom att lyfta fram lokala konstnärer, vara nyfiken och legitimera det som redan finns på plats?
Ett annat sätt att vara «mindre» kan vara att dra ut biennalen i tid. En sådan metod presenterades under seminariet av Bergen Assembly. Efter konferensen To biennal or not to biennal i Bergen 2009 bestämde sig Bergen för att anordna en triennal. Genom att tona ner biennalen som ett «event» vill de istället se sig själva som en plats att sakta ner och ta det lugnt. Tanken är att det småskaliga och lokala därmed kan bli en del av helheten genom att få ta tid. Istället för curatorer har man valt att bjuda in värdar, «conveners», som under en treårsperiod arbetar långsiktigt med ett fåtal konstnärer. Institutionen blir på så vis en stödstruktur vars ansvar, enligt Bergen Assemblys direktör Haakon Thuestad, är «att förenkla, och om möjligt, vara snäll.» Kanske är detta ett sätt att skapa den plats där konstnären och den konstnärliga processen åter hamnar i centrum.
Med så många powerpoint-presentationer på kort tid kom sammanfattningen av sig på grund av tidsbrist. Det innebar att det varken blev någon avslutande diskussion eller klarhet i hur nätverket kommer arbeta i framtiden. Lind, Phillips och Bergen Assembly lyfte på olika sätt fram biennalens inverkan på det lokala konstlivet och klart är att dessa arrangemang har stort inflytande i synnerhet när de sker på perifera eller mindre orter. Detta är också fallet i Norden där de starkaste biennalerna äger rum utanför huvudstäderna.
På såväl nationell som internationell nivå ser vi tendenser där konstnärlig frihet sätts ifråga. Kanske kan den upprätthållas genom andra strukturer. Vi har under de senaste åren sett hur allt fler biennaler har börjat samarbeta av olika anledningar. I år samarbetar exempelvis Istanbulbiennalen med de mindre grannarna Çanakkale och Sinopale, och den kommande Lahorebiennalen söker samarbeten över nationsgränserna. Även om seminariet i Göteborg inte gav upphov till så många konkreta förslag, så föreställer jag mig att ett nordiskt nätverk av biennaler kan vara ett sätt att motverka tendenser där regionalt självstyre och växande politisk populism i Norden påverkar konstnärerna och curatorernas möjlighet att experimentera.