«Stay in between», skriver Tarik Kiswanson i sin diktsamling The Window (2022). Raden, som är skriven «från mig själv till mig själv», antyder en poetik som är hermetisk, till och med mystisk. I likhet med flera av dikterna i boken så är den en meditation över författarens spegelbild. Men imperativet placerar också Kiswansons konstnärliga praktik mellan olika former, språk och kulturer.
Med Becoming följer den svensk-palestinska konstnären och poeten sitt eget råd och gestaltar det provisoriska tillståndet att befinna sig varken här eller där. Detta är Kiswansons första presentation för en större publik i Sverige, och hans utställning på Bonniers konsthall präglas av subtila rumsliga ingrepp och återhållsamma skulpturer som laddar de brutalistiska rummen med allvar och skärpa.
Nest (2020–2022) är en serie äggformade fiberglasskulpturer som svävar försiktigt i dörröppningar och på väggar och i tak. De antyder något om omvandlingsprocesser samtidigt som de väcker tankar om sårbara kroppar i behov av skydd: barn, till exempel, men även människor på flykt. Syskonverket Cradle (2022) klamrar sig, något mer olycksbådande, fast vid undersidan av den upphöjda installationen Cabinet (2019) – en steril institutionsmiljö med mattgrå arkivskåp – som en antites till Migrationsverket. Även om dessa verk tar sig an vissa skulpturala problem så är deras känslomässiga laddning inte främst rotad i rumsliga överväganden, utan bärs upp av språket. Detta understryks av att de laddade titlarna, näste och vagga, i engelskan är både substantiv och verb.
Ett liknande grepp återkommer i installationen Recall (2020–2023), ett arrangemang med mindre verk placerade på golvet i vilka vardagliga föremål har inkapslats i harts. Flera av dem fångar en frusen rörelse: ett smältande ljus, en exploderande kulspetspenna, en silversked som följde med Kiswansons familj till Sverige i början av 1980-talet; ett av blocken är mättad med konstnärens blod. Denna indexikalitet uppmuntrar oss att reflektera inte bara över minne, arv och identifiering, utan också över ontologi. I vilken utsträckning, tycks de fråga, är vi annat än förändring?
Kiswansons konstnärliga bedrift är att ge form åt mellanrummet. Närmare bestämt åt att leva i (och i hans fall, födas in i) ett tillstånd av exil, som del av den arabiska diasporan. «Ett liv levt i konsekvenserna av modern kolonisering, migration och brutna familjeband», som Sara Arrhenius skriver i sin essä om Kiswansons film The Fall (2020), som skildrar en ung pojke som faller baklänges från sin skolbänk; vi får se honom i extrem slowmotion, men filmen visar aldrig ögonblicket då han slår i golvet. Vi lämnas, som i Kiswansons dikt Correspondence II, «in the wait».
Kiswansons välbekanta postminimalistiska estetik tycks hämta sin kraft från sufi-traditionen samtidigt som den vittnar om en icke-identitär och anti-representativ politik där förlust gestaltas med ett abstrakt bildspråk som utmärks av frånvaro och undandragande. Som betraktaren blir varse i Robe (2015) – två överlappande plåtar av rostfritt stål som polerats till en spegelblank yta – avslöjar spegelbilden inte en sammanhängande och (själv)transparent identitet, utan snarare en ogenomskinlig yta – en blick – vars faktiska innehåll inte kan urskiljas.
Utställningens mer representativa verk, som Passing Mother och Grandfather’s Blazer (båda 2022), är inte riktigt lika övertygande. Dessa uppförstorade röntgenbilder av plagg tryckta på duk bildar en palimpsest av tecken som sträcker sig från traditionella svenska och palestinska till samtida sportkläder. Längre bort utgör ett familjefoto av Kiswansons höggravida mor som poserar framför en tom IKEA-vagga det känslomässiga ankaret för The cradle (2023). Sådana gester är visserligen rörande, men de framstår även som utstuderade och kalkylerade på ett sätt som går i förvånansvärd otakt med många av de andra verken. Dessa är också allvarstyngda, men påtagligt osentimentala.
I The Butterfly’s Burden (2007) frågar sig den palestinske poeten Mahmoud Darwish: «Vem är jag utan exil?» De kokongliknande formerna i Becoming ställer en liknande fråga. Varken Darwish eller Kiswanson ger något svar. Men även tystnad kan tala.
