Mitt i det första, mörklagda rummet i Simon Starlings utställning på Charlottenborg står en stor spegel. Framför spegeln är japanska noh-masker utplacerade på relativt höga stativ. De är punktbelysta ovanifrån och har samtliga ansiktet vänt mot spegeln. Installationen är suggestiv, dramatisk: maskernas stelhet och tomma blickar mot sina egna spegelbilder gör dem kusliga, i ordets freudianska bemärkelse. Men samtidigt som de vackra, minutiöst detaljerade maskerna ger ett vagt oroande eller rentav frånstötande intryck, så uppmanar installationen på ett uppenbart sätt till identifikation: betraktaren ser hela tiden sig själv i den stora spegeln, och ingenting hindrar att hon eller han «ikläder» sig noh-maskerna, det vill säga möter sin egen blick i spegeln genom maskernas ögon, och alltså ser sig själv som en annan.
«I spegelrummets ritualiserade atmosfär», förklarar berättarrösten i den film som projiceras på baksidan av den stora spegeln, «prövar de centrala skådespelarna sina masker och blir fysiskt besatta av de karaktärer de ska porträttera på scenen. Det är ett rum där identiteter utväxlas, där spöken antar mänsklig skepnad, där män förvandlas till kvinnor, där unga blir gamla och gamla blir unga.» Filmen heter Project For a Masquerade (Hiroshima) (2010) och visar hur en tålmodig och noggrann japansk maskmakare färdigställer de masker vi just har mött framför spegeln. Samtidigt introducerar en berättarröst grunddragen i det noh-skådespel som maskerna ska användas i, samt redogör för vilka gestalter maskerna föreställer. Det är ett oväntat persongalleri. Den centrala gestalten är Henry Moores skulptur «Nuclear Energy», också kallad «Atom Piece». Henry Moore själv figurerar i skådespelet, som en hattmakare som skapar en mask som en av de centrala karaktärerna klär ut sig i för att kunna undfly fångenskap. James Bond är också med, samt konsthistorikern och spionen Anthony Blunt, och Colonel Sanders, grundaren av Kentucky Fried Chicken. Skådespelet, klargör berättarrösten, bygger på Eboshi-Ori, en japansk 1500-talspjäs om «självförvandling, dubbla identiteter och förklädnad, återuppfört som ett drama från kalla kriget».
Mellan dessa gestalter skissar berättarrösten upp ett ytterst komplicerat nätverk av fördubblingar, relationer och associationer. Det japanska skådespelets huvudperson, Ushiwaka, slår följe med ett par rika guldhandlare, en av vilka «spelas» av James Bond (sådan han spelades av Sean Connery i Goldfinger, 1964). För att undkomma banditen Kumusaka («spelad» av konstsamlaren och uranmagnaten Joseph Hirshhorn), hans budbärare (vetenskapsmannen Enrico Fermi, en av Manhattanprojektets upphovsmän) och hans rövarband uppsöker Ushiwaka en hattmakare (Henry Moore) som förser honom med en mask som förklädnad (Nuclear Energy) och vars fru visar sig vara en sorts undercoveragent, i hemlighet allierad med en av Ushiwakas bundsförvanter (hon «spelas» av Anthony Blunt). Handlingen fortsätter därefter på ett värdshus (vars ägare «spelas» av Colonel Sanders, en «konfliktfylld symbol för efterkrigstidens amerikanska inflytande i Japan»), där Kumusaka till sist hinner ifatt Ushiwaka och guldhandlarna. I det presumtiva skådespelets klimaktiska slutstrid klyver Ushiwaka/Nuclear Energy Kumusaka/Joseph Hirshhorn med ett svärd.
Men det förblir ett presumtivt skådespel. Starlings film heter «projekt för en maskerad». Den visar färdigställandet av pjäsens masker och introducerar dess närmast deliriska spel med identiteter och roller – men vi får aldrig se maskspelet självt. Istället tycks Starling föreslå att vi ska tänka utställningsrummet som ett spegelrum, som en plats där identiteter utväxlas och historier korsas, repeteras och varieras. Det japanska noh-dramats värld tillhandahåller en historisk resonansbotten och en struktur för ett möjligt skådespel om krigsslutets katastrofer och det kalla krigets maktspel i Japan, vilket i sin tur kan läsas som en sorts allegori över samtida politiska och ekonomiska maktrelationer. I detta komplex av roller, överlagringar, överföringar och speglingar är det som om pjäsen själv aldrig börjar, som om ansvaret för berättelsen lämnas över till betraktarna.
Ytterst är det en fråga om hur vi ska förstå fiktionens natur. Starling tycks uppmana oss till att uppfatta den, inte som en illusorisk rymd man träder in i, utan snarare som ett antal roller eller identiteter man kan pröva, subjektspositioner man kan inta, historier man kan förhålla sig till, protokoll som kan vägleda möjliga handlingar. Fiktionen är inte en fantasivärld man kan gå förlorad eller söka tillflykt i, utan en spegelyta där ens egen representation återkastas i förskjuten form.
Eller en teater där det kan ske märkvärdiga förvandlingar. «Livet är en dröm», heter det hos Calderón. När man vaknar har drömmens händelser förändrat ens liv, oavsett om de var «verkliga» eller inte. När en skådespelare träder ut ur en roll träder hon inte tillbaka in i samma jag: skådespelet har förändrat henne, förskjutit hennes självuppfattning, gjort henne till en annan. En sådan föreställning om identiteten som en serie uppsättningar, iscensättningar, drömmar eller skådespel är central för det andra stora verket i Starlings utställning: en fullskalig kopia av en marionetteater vars original står i en av Köpenhamns parker. För denna teater har Starling låtit tillverka en hel uppsättning marionettdockor som föreställer honom själv och gestalter ur hans liv och konstnärliga praktik. På scenen ska en pjäs uppföras som baseras på ett antal av hans mest kända konstnärliga projekt: det om skjulet som förvandlas till en båt som förvandlas till ett skjul, det om jakten på det skygga Okapi-djuret osv. Det är frustrerande att någon – konsthallen, konstnären, teknikerna, vad vet jag – har klantat sig, så att teaterproduktionen har försenats och jag inte hinner se pjäsen under mitt korta besök i Köpenhamn. Å andra sidan är det i spegelrummet, bakom scenen, innan pjäsens början, som de verkliga förvandlingarna äger rum.
Dukketeateroppsetningens fortelling er skapt med elementer fra Starlings kunst; og foruten en figur som ligner Starling selv, er Okapien forestillingens protagonist. Og åpningsscenen er at denne tar seg ut av et vitrineskap før den stenger Starling inn i det. Dernest tar han opp jakten på dyret. Beretningen foregår til vanns, og en av farkostene Starling bygger seg, er nettopp fra reisen hans på the Thames, med shedboatshed. En annen av båtene mimer den han brukte i et prosjekt i Skotland, der motoren drives av materialer fra selve båten, som synker til sist. (Dette prosjektet oppgis av utstillingen å ha blitt utført på en innsjø nær et kjernekraftanlegg).
Som ventet fremstår Starling-prosjektene enda mer absurde ved dukketeaterets gjenfortelling (vel og merke uten slik appell at de små barna som var der, kvitterte med latter). Selv om dukketeaterscenen var en replika av den som står i Tivoli, var det ingen link til ”originalen” eller konteksten, hvis da ikke skuespillerne var hentet herfra?
Men da disse åpnet avlukket i huset etter forstillingen, og lot barna berøre dukkene, passet hele regien for øvrig godt med måten utstillingen var organisert; i en serie rom som, liksom speilet i hovedsalen, speilet det forrige rommets innhold. Motivet av speiling og fordreining fikk likevel dominere for mye, etter min mening.
Det at Starlings utstilling avla Atom Piece visitt, Moores 1963-skulptur som først for få år siden gjenfant kunstnernes opprinnelig verkstittel, var det mest pirrende.
Samtidig kan den historikken som hefter ved skulpturens benevnelse, fremstå som Starlings primære fokus i sammenhengen, altså blir det sentrert om et semantisk spill alene. Særlig oppstår dette semantisk momentet ved sammenstillingen med motivkretsen i Starlings egne verk, såvel som i utstillingens organisering.
Noe forblir uforløst når slik fysisk konkret poetikk bare synes å ville skape en forståelse av at virkelighet er gjenstand for vage og relativistisk fortolkningsrom. For da utstillingen velger å bruker slike potente motiver, fremstår virkemidlene i sum heller spake, og for utydelige.