I en ortodox ikon avbildas inga skuggor eftersom bilden illumineras av ett gudomligt ljus. Stjärnbakgrund bör endast finnas i ikoner som återger händelser, och alla ansikten målas antingen rakt framifrån eller i tre fjärdedelsprofil. Alla heliga ska ha en gloria, och inga ögonfransar ska förekomma. Målfärgerna appliceras i lager och i en specifik ordning, så att man börjar från den mörkaste tonen och arbetar sig upp till den ljusaste.
Ikonmåleriets rigida riktlinjer är följden av hundratals år av intensiv och allvarsam tradition, men vad som slutligen bestämmer huruvida en ikon är lyckad eller ej är ändå inte dess tekniska nivå. Enligt den ortodoxa kyrkan – som är liten men har en relativt stark ställning i Finland – är ikonen ett redskap för bön, och därmed är dess väsentliga uppgift att framkalla en känsla av Guds närvaro. Ett alltför briljerande utförande får betraktaren att fästa sig vid yta och detaljer.
Elina Merenmies utställning Allt är synligt på Åbo konstmuseum vågar göra något så otidsenligt som att uppmuntra till tolkning via kristendomens dogmer och (konst)historia. Det görs utan att hymla: «den ortodoxa tron är viktig för Merenmies» står det rakt ut i museets introduktionstext. Som livets «definierande faktor» tar den sig uttryck bland annat i «daglig bön, läsning av den ortodoxa kyrkans helgonbiografier [och traditionellt] ikonmåleri». Trots att Merenmies hör till Finlands mest uppskattade målare är detta ingen självklar vetskap ens för dem som följt hennes karriär. Hennes offentligt kända verk har aldrig kunnat kallas vare sig blida eller disciplinerade, och ikonografi samt bön tycks ligga långt ifrån det expressiva måleri som är det som visas i Åbo.
«Groteskt» är ett adjektiv som regelbundet förknippats med Merenmies dramatiska tuschmålningar. I dem blickar ofta dystra människor ut från papprets bleka yta, ofta halvt skylda av svarta rötter eller kolsvarta hårmanar. Hennes målningar i färg är mjukare och mildare, trots återkommande motiv såsom diffusa gestalter eller skogar bestående av idel nakna träd med grenverk likt nervsystem. Oavsett teknik är mörkret alltid närvarande i Merenmies verk. Men är det fråga om ett bokstavligt och ofarligt mörker, ett naturligt dunkel, eller om ett tröstlöshetens mörker, om det slags ondska som finns i sagor? Allt är synligt slår ett slag för det förstnämnda alternativet, för mörkret som ljusets förutsättning.
För att understryka detta inleds den digra utställningen med ett verk vars motiv är renodlat religiöst. I den massiva målningen Den himmelska änglahären (2022) utförd i tempera och olja uppenbarar sig änglar i röd klädnad på himlen ovanför en av Merenmies lugubra skogar. De besjunger Madonnan som med Jesusbarnet i famnen sitter på en tron uppburen av en fågel. Den ortodoxa ikonografins estetiska inflytande är påtagligt: det är som om en bysantinsk hägring svävar framför mig. Målningen är uppriktig, ja till och med gudfruktig, och går inte att tolka som kitschig. Det är ett vågat statement. Inte för att kristendom är provokativt, utan för att dess bildspråk lätt kan te sig urvattnat och impotent.
Men så gör utställningen plötsligt en helomvändning. Änglarna åtföljs inte av fler explicit kristna symboler, utan av totalt explosiva målningar vars innehåll transcenderar den organiserade religionens normer. Det ljus och den eld som Merenmies målar in i sina verk är nästan bländande på riktigt, och det första rummets sammanlagda energi är helt enkelt seismisk. Den definitiva motpolen till Den himmelska änglahärens andliga vision utgörs av Meteorit (2023 – 24) i vilket kvastar av eld smattrar ner över ett landskap från en stickande klarblå himmel. Intrycket jag får är att verket inte avbildar någon slutgiltig apokalyps, utan helt enkelt ett naturligt skeende i en planets livscykel. Destruktion och regeneration, på en och samma gång. Runt omkring finns målningar med titlar som Låga (2021–22), Brinnande (2022) och Bål (2022–24). Mänskliga figurer med lågande huvuden varvas med virvlande gnistor. Ändå är det inget sataniskt över motiven. Elden är inte djävulsk utan förlösande.
Verken presenteras inte i kronologisk ordning utan är ordnade enligt mytens logik: efter inledningens kaskader av flammor spirar sköra nya grödor ur den svarta askan. De rödklädda änglar som en gång svävat ovan skogar ersätts av bleka skepnader som nätt och jämnt framträder ur de bulliga molnformationerna i verk som Segrare (2016–19) och Högt svävande (2016). Människor framträder i form av sökare och häxor klädda i huckle. Allt tycks höra samman, eller i alla fall härstamma från ett gemensamt universum.
Merenmies målningar i olja och tempera varvas med rum fulla av bläckmålningar på papper. I dem nalkas hon döden på ett rättframt sätt, bland annat genom att gestalta tidens gång i form av långa hår och komplicerade grenverk. Här och där finns inslag av mer världsliga skräckobjekt, som ett mumifierat lik (Benhög, 2019) eller en hiskeligt ondskefullt grinande björn (En nalle som har haft det lite svårt, 2024). I sin användning av bläck pendlar Merenmies fritt mellan tunna, exakta penselstreck och breda, vattniga penseldrag. Det ger intrycket av att verken skapas intuitivt i stunden, utan skisser eller självcensur. Det finns en illusion av ofiltrerad emotionalitet och av slumpmässighet, som om bläckmålningarna växt fram lite av sig själva.
Det som tilltalar mig i Merenmies konst är hur bekväm hon är i sitt föreställande uttryck. Hon kan besöka gränslandet till (barnboks)illustrationen utan att vara rädd för att fråntas sin konstnärsstatus, och får det att verka som om det är enkelt att skapa figurativa fantasier för vuxna. I det påminner hon om William Blake, som trots en annorlunda estetik hade en fäbless för eldslågor och himmelska väsen. Likt Blake har också Merenmies som vana att avbilda skönheten som något skrämmande (och vice versa). Ta till exempel verk som Fröjdefull grav (2015–22) eller Sommarnatt (Getsemane) (2016) – redan i deras titlar kan man ana dissonans, något illabådande i kombination med något vackert.
På Åbo konstmuseum framträder ett tema i Merenmies konstnärskap som jag inte tidigare noterat. Urvalet av verk och utställningens rytm framhäver nåden, ett begrepp som känns oerhört främmande i vår samtida värld. För vad ska den moderna ateisten till med en luddigt definierad teologisk term? På det får jag inget svar, men jag finner det trösterikt att se hur människan trots omgivande mörker inte tycks lida i Merenmies målningar. Orsaken är inte någon skönjbar underkastelse till Gud, utan snarare det ständiga sällskap som människan har att förvänta sig i sitt liv på jorden: små blommor, färggranna löv, yviga buskage och fria fåglar. Precis sådant som enligt traditionella påbud vare sig kan eller bör avbildas i ortodoxa ikoner.
