Fortsättning följer

“Stående mitt i kaoset kommer jag på mig själv med att stå och småskratta med ett brett léende över ingenting speciellt, osäker på om det är mig eller utställningen det är på väg att tippa för.”

Utställningens titel slår ögonblickligen an en ton av lakonisk resignation, som – om man vill – bekräftas av den tillspetsade konfliktsituation mellan ordning och kaos som verkar ha uppstått i dom tre sammanhängande installationerna Stein Koksvik visar på LNM. Det är ganska fragmentariskt och omtumlande till att börja med; som en serie ständigt avbrutna försök till att ordna upp i en expanderande oreda, och hundratals teckning ar som det har gjorts ett gott försök att sortera, innan projektet plötsligt bara verkar ha avbrutits mitt i. Det tar en stund innan man inser att man på sätt och vis står mitt inne i en enda stor teckning; papper, objekt och plastremsor dyker upp på oväntade platser kors och tvärs genom rummen och Koksvik använder sig t o m av lokalens utsida för att understryka det expansiva i arbetet.

Titeln är väl vald, det kan faktiskt inte fortsätta på det här viset hur länge som helst – utställningen verkar såvitt balansera på randen till en oundviklig total kollaps. Det första rummets Hjelpeløshetsarkiv är en nödtorftigt hopsnickrad ställning där dom teckningar som inte fått plats på väggen tryckts in bakom en plastskiva på det mest tänkbart respektlösa viset – som om någon har haft bråttom att städa undan det värsta och bara tryckt in en packe papper för att dom inte ska vara i vägen. Väggarna är annars fulla av snabba associativa teckningar och det ligger nära till hands att tro att det är helt tillfälligt vad som fått hänga på väggen och vad som tryckts in i arkivet.

Koksvik drar överhuvudtaget teckningen som metod ganska långt ut i marginalen, och i det andra rummet utsätts måleriet för en liknande behandling. Rød blå og grønn med bord, bara som ett exempel, utgör det monokroma måleriets absoluta nollpunkt, eller kanske t o m negation; det ligger någonstans en uppriktig förtvivlan över mediets otillräcklighet i dom här excesserna. Det verkar inte vara så mycket frågan om ett måleri som om en kritik av måleriet per se. Också här verkar varje del vara underkastad helheten i rummet; man får kliva över en del saker, böja sig under en plastremsa, och man befinner sig slutligen i det tredje rummet vars installation bär samma titel som utställningen.

Det är just här som det faktiskt inte kan fortsätta längre; lokalen har sina fysiska begränsningar, och så har även mediet. Bägge attackeras våldsamt här, och det går inte att vara helt säker på vad som egentligen föregår. Från golv till tak dyker det upp svårtydda tecken och objekt – den bortglömda, saligt avsomnade termen scatter art dyker upp i bakhuvudet, men det är långt ifrån tillräckligt som beskrivning; här finns trots allt en överhängande komposition som anknyter till dom föregående rummen.

Utställningen ger faktiskt sken av att vara just komponerad, som ett snabbare jazz-stycke med gott om plats för improvisationer. Som utställningsbesökare blir man fort svävande i limbo, och Koksvik lämnar trots mängden av enskilda komponenter inte så väldigt mycket att orientera sig efter. Allt verkar ha placerats så avigt och agressivt som möjligt. Det är en obekväm situation för många. Av gästboken att döma har det drivit en del besökare till en såpass hög grad av frustration att dom inte klarat av att hålla det inne. Det är som det ska vara. Det är trots allt inte alla som gillar jazz heller. Koksvik klarar i alla fall att driva sitt i utgångspunktet introverta material – utställningen handlar i stort sett om sig själv – till en punkt där det transcenderar sin latenta pessimism och slår över i sin lyckliga motsats. Stående mitt i kaoset kommer jag på mig själv med att stå och småskratta med ett brett léende över ingenting speciellt, osäker på om det är mig eller utställningen det är på väg att tippa för.

Det febrila, småpsykotiska utförandet är också väldigt lämpligt just i LNM´s lokaler – hade Koksvik fått mer utrymme hade projektet sannolikt gått under i ett tillstånd av elefantiasis. Som det står nu är det en imponerande balansgång över två avgrunder; konstnären och hans verk, drivet ut i en outforskad ytterkant. För den orädde och tålmodige finns det all anledning att dröja sig kvar och reflektera över det en stund, för som sagt kan det ju inte fortsätta på det här viset. Därmed inte sagt att det tar slut. I en eller annan form lär det fortsätta en stund till.