Ett slag i ansiktet på kulturen

Att Nordiska ministerrådet drastiskt skär ner kulturbudgeten för Norden och Baltikum är ett riktigt uselt beslut vid en ovanligt dålig tidpunkt.

Enligt Vision 2030, som antogs av de nordiska statsministrarna i augusti 2019, ska Norden bli «världens mest hållbara och integrerade region». För att förverkliga denna vision ska regeringarnas officiella samarbetsorgan, Nordiska ministerrådet, prioritera tre områden under de kommande fyra åren: ett grönt, konkurrenskraftigt och socialt hållbart Norden. Det låter ju bra. Men i budgeten för 2021 skriver Nordiska ministerrådets generalsekreterare Paula Lehtomäki att samarbetsministrarna «i början av året [fattade ett] beslut om en historisk omfördelning av budgeten». I praktiken innebär beslutet en kraftig reducering i finansieringen av kultur till förmån för dessa strategiska prioriteringar. Och det handlar om stora nedskärningar: en femtedel av kulturbudgeten! Detta kommer att drabba flera nordiska institut i regionen, samt eventuellt både Nordisk kulturkontakt och Nordisk kulturfond.

På kort sikt är nedskärningarna en käftsmäll med tanke på hur COVID-19 har drabbat kulturlivet och dess ekonomiska förutsättningar kraftigt i hela regionen. I själva verket befinner vi oss i ett läge som skulle kräva ökat stöd och förhöjd finansiering, vilket många av de enskilda nationerna i Norden och Baltikum faktiskt redan har insett! Att skära ner på kultur kommer definitivt inte att leda till några samhälleliga besparingar, utan riskerar tvärtom att leda till samhällsekonomiskt negativa effekter i fråga om såväl välbefinnande som förtroende och framtida utbyten mellan medborgare i Norden och Baltikum.

På längre sikt är nedskärningarna ett fundamentalt misstag och går stick i stäv med Nordiska ministerrådets egen vision. Med tanke på den växande nationalismen och de utmaningar som klimatförändringarna innebär så borde kulturanslagen snarare successivt ökas. Geografisk närhet och en lång tradition av kultursamarbeten länder emellan i regionen gör att vårt område har potential att bli förebild och nav för ett framåtblickande och hållbart kulturliv. Många konstnärer och kulturarbetare i denna region står redo att verka, och arbetar redan, i linje med Nordiska ministerrådets vision om hållbarhet och integration. Faktum är att ministerrådet behöver oss kulturarbetare om de på allvar vill göra den visionen till verklighet.

Vi har under lång tid arbetat med och i civilsamhället, tillsammans med kollegor och andra samarbetsparter från alla regionens hörn – genom djupgående kulturutbyten, kunskapsöverföring, översättningar av minoritetsspråk, med mera. Det finns otaliga exempel på de som självmant har tagit på sig att vidareutveckla sitt arbete i denna riktning. Men det går inte att uppnå målen om de nödvändiga ekonomiska kärnresurserna för nordiskt och baltiskt samarbete med en transparent och demokratisk finansieringsstruktur plötsligt reduceras. Den yttrandefrihet och öppenhet som det nuvarande systemet uppmanar till, som ur ett globalt perspektiv är något unikt och väl värt att bevara, har tagit lång tid att bygga upp och ska inte tas för givet.

Det cirkulerar nu ett upprop för att uppmärksamma de planerade nedskärningarna. Sedan det publicerades i onsdags har närmare fem hundra kulturarbetare från Danmark, Estland, Färöarna, Grönland, Island, Lettland, Litauen, Sápmi och Sverige skrivit under. Denna respons poängterar ytterligare hur konst och kultur utgör en hörnsten i den gemenskap som binder samman länderna, och hur många som berörs av nedskärningarna. Det handlar om investeringar i kultursektorn som sträcker sig flera generationer tillbaka, och en tradition av nordiskt kultursamarbete som en gång byggdes upp ur spillrorna efter andra världskriget. Behöver jag tilllägga att många projekt bygger på blandad finansiering, där nordiska medel är den del i ett större pussel som ofta är avgörande för att en konsthall, konstnär, dansare, tidskrift eller hantverkare ska kunna agera «grönt, socialt hållbart och konkurrenskraftigt?»

Att kulturbudgeten för 2021– 2022 redan skurits ner med 7, 25 miljoner DKK (motsvarade 4,4 %) bygger med andra ord inte bara en riktigt usel idé utan går även stick i stäv med Nordiska ministerrådets egna grundidéer. Mot bakgrund av de effekter vi bevittnade inom kultursektorn i fjol kan det få förödande effekter för den kulturella och sociala utvecklingen i regionen, och hota en infrastruktur som har tagit ett sekel att bygga upp. Och det i en tid då kultursamarbete och internationellt kunskapsutbyte behövs kanske mer än någonsin tidigare.

Jonatan Habib Engqvist är författare, curator och redaktör för tidskriften Ord & Bild.

Comments (22)