En konst för finanskrisen

I Carlos Garaicoas utställning på Museet for samtidskunst i Oslo dominerar rummets politik, medan rummets poesi blir osynlig eller glömd någonstans i processen.

Carlos Garaicoa, Saving the safe (Bundesbank), 2013. Installasjonsbilde fra CA2M, Madrid. Foto: Oak Taylor-Smith.
Carlos Garaicoa, Saving the safe (Bundesbank), 2013. Installasjonsbilde fra CA2M, Madrid. Foto: Oak Taylor-Smith.

Enligt den franska filosofen Michel de Certeau har rum («space») ingen egentlig mening i sig själv: dess mening förefaller som en effekt producerad av operationerna som orienterar det, placerar det, temporaliserar det och genererar dess funktion. En post-strukturalistisk idé om rummets socialitet och formbarhet verkar stå centralt i Carlos Garaicoas utställning Rommets politikk og poesi på Museet for samtidskunst. Vem formar arkitektonisk och rumslig mening? Vilka politiska och ekonomiska krafter ligger bakom denna formning?

Många av verken i utställningen tar Havana och de ekonomiska och politiska problemen efter Fidel Castro-regimen som utgångspunkt. Redan i det första stora rummet möter vi ett golv täckt av tjocka, vävda mattor som vi som åskådare är inviterade att beträda. Premissen för verken är fotografier som konstnären har tagit av gatorna utanför stängda butiker i Havana. Mellan 1930 och 1960 var det vanligt att butiksägarna själva fick gravera in namnet på sin butik på gatan och det är just dessa gatutexter och skyltar som Garaicoa har fotograferat, scannat och manipulerat. Som sten, sprickor och berg intar mattorna och deras texter museets arkitektur: De förlänger rummet, omkonstruerar det, och blir en del av det. Samtidigt modererar det mjuka materialet stadens och institutionens hårda verklighet medan de fotografiska spåren i mattorna ständigt påminner oss om bildens och propagandans historia: som ett vävt arkiv ger detta eko i hela rummet, de stängda butikerna, de tysta gatorna och propagandans kvarlevande ord: «Sin Miedo – VIVIR – Sin rival – Morir», Uten frykt – LEVE – Uten Rival – Dø.

Carlos Garaicoa, Las Joyas de la Corona/The Crown Jewels, 2009. Installasjonsbilde fra Botin’s Foundatio, Santander. Foto: Oak Taylor-Smith.
Carlos Garaicoa, Las Joyas de la Corona / The Crown Jewels, 2009. Installasjonsbilde fra Botin’s Foundatio, Santander. Foto: Oak Taylor-Smith.

Vad som framstår som utställningens centrala verk möter vi längst in till höger i ett mörkt och tyst rum. I små öppna bankvalv cirkulerar två små miniatyrskulpturer i guld av två av världens största banker: Deutsche Bundesbank och Banco de España. Sakta och glamoröst cirkulerar skulpturerna som ädla objekt på en skiva av sammet som går runt och runt i det öppna valvet. Detta verk illustrerar att Rommets politikk og poesi inte bara handlar om Castros regim i Cuba, men även om den samtida ekonomiska situationen globalt. Här kritiseras kapitalismen och bankens inte bara ekonomiska men även politiska auktoritet. Samma politik återkommer i serien Crown Jewells som består av små silverskulpturer av några av det senaste århundradets mest maktfulla byggnader. I det mörka rummet ser vi små versioner av Pentagon, KGB:s huvudkontor, STASI-huvudkontoret: byggnader där militär makt och tortyr har utövats eller organiserats, och vilka fortfarande är monument som symboliserar förtryck. Genom att behandla dem som juveler understryker konstnären här intressanta relationer mellan arkitektur och politik, och den tunna linjen mellan det utopiska och det dystopiska. Verkens kritik är energisk och intressant att möta i ett samtida konstmuseum, men det som saknas i den tydliga politiken är kanske ett större djup av reflektion utöver den rent formala.

Carlos Garaicoa, End of silence, Fin de Siglo, The End of Century, 2010, og End of Silence, The Volcano, 2010. Installasjonsbilde fra Galleria Continua. Foto: Ela Bialkowska.
Carlos Garaicoa, End of silence, Fin de Siglo, The End of Century, 2010, og End of Silence, The Volcano, 2010. Installasjonsbilde fra Galleria Continua. Foto: Ela Bialkowska.

I tillägg till fotografier, teckningar, textil och skulptur består Rommets politikk og poesi även av en intressant tillämpning av video och film. Because Every City Has the Right to Be Called Utopia består av ett träbord av nålar och nästan osynliga trådar som bildar små utopiska städer. Mellan arkitekturen visar fyra små skärmar filmer av «aerial views» över olika städer och platser, som New York, Havanna och Yokohama. I utställningshäftet kan vi läsa att verket refererar till Italo Calvinos roman De osynliga städerna. Via filmen konstrueras här staden som utopisk rum, och verket tillåter oss att konceptualisera nya världar och realiteter. Vad är en verklig plats? Och vad är en utopisk plats?

Rommets politikk og poesi behandlar viktiga teman runt den globala ekonomin och formulerar en vital kritik av maktens strukturer. Detta är frågor som fortfarande är marginella i konstvärlden och samhällsdebatten mer generellt. Men den politiska agendan verkar tyvärr övertydlig i utställningen, och som ett resultat av detta dominerar «rummets politik» medan «rummets poesi» och estetiska möjligheter blir glömd eller gömd någonstans i processen. Verken förblir politiska symboler som uppenbarligen är viktiga för konstnären och hans argument. Men idéer om konstens och språkets medskapande mening och materiella liv blir som en konsekvens nästan helt frånvarande. Utställningen som helhet tillåter med andra ord för lite rum för tanke och reflektion, och därmed för lite rum för poesi och filosofiska reflektioner.

Carlos Garaicoa, Because Every City Has the Right to Be Called Utopia, 2001. Installasjonsbilde fra Botin’s Foundatio, Santander. Foto: Oak Taylor-Smith.
Carlos Garaicoa, Because Every City Has the Right to Be Called Utopia, 2001. Installasjonsbilde fra Botin’s Foundatio, Santander. Foto: Oak Taylor-Smith.

Diskussion