Kylan biter mig i kinderna när jag betvingar den långa backen på Høvikodden utanför Oslo för att nå Henie Onstad Kunstsenter. Med sina rymdåldersfåtöljer och väggar i natursten och rå betong så är detta ett monument över den skandinaviska modernismens framstegstro. Jag är här för att se Ann Lislegaard, den norskfödda konstnären som slog igenom på 1990-talet med verk av strömförande metallstängsel och ljudspår med skällande hundar. På 2000-talet blev hon känd för digitalt animerade filmer inspirerade av sci-fi-författare som Ursula Le Guin och J.G. Ballard.
Jag blir därför lite förvånad av att höra rofylld fågelsång så fort jag kommer in i lobbyn. Från rytande byrackor och elegant futurism till trivsamt fågelkvitter? Jag vaggas in i en sentimental relation till naturen som tycks närmast inplanterad i mitt nordiska DNA. Samtidigt förstår jag förstås att det rör sig om inspelningar av utrotningshotade eller utdöda arter, en kalkylerad känslosamheten som får mig att vässa mitt kritiska sinnelag.
Lislegaard har länge bott i Köpenhamn, och detta är hennes första utställning i sitt födelseland på nära två decennier. Den visas i de så kallade Prismasalarna, i två mörklagda rum med en korridor emellan. Väl därinne blir stämningen illavarslande. Ett rött varningsljus strålar in från vänster, och ett grönt ljus faller in från höger medan en syntetisk röst upprepar osammanhängande utsagor som «future» och «time is no different than the other dimensions». Har jag hamnat i en kraschlandad rymdstation från framtiden? Ett forskningslaboratorium där nånting gått fruktansvärt snett?
Tolv verk från de senaste trettio åren låter omfattande, men utställningen är förtätad snarare än heltäckande. Detta är inte en retrospektiv som vill spåra konstnärskapets utvecklingslinjer eller olika faser. Syftet verkar snarare vara att skapa en miljö kring den animerade filmen Oracles, Owls… Some Animals Never Sleep (2022) som Henie Onstad nyligen köpt in.
Merparten av de inkluderade verken är från de senaste tio åren, och de äldre inslagen känns inte helt givna i sammanhanget. En väggteckning utförd under hypnos (The Bell, 1992/2026) och det strömförande nätet Untitled (Transmitter) 1993 är alldeles för minimalistiska för att fungera särskilt väl här. Att nätet skulle föregripa 3D-animationernas mesh-strukturer låter i mina öron mest som en krystad efterhandskonstruktion.
Utställningens pièce de résistance är helt klart den monumentala Oracles, Owls… Some Animals Never Sleep som visas på en flera meter hög LED-skärm där ugglans spöklika uppenbarelse tar upp nästan hela den vertikala bildytan. Den som hoppas på action har kommit fel, för det enda som händer under den halvtimmeslånga loopen är att fågeln tycks på väg att slumra till, bara för att plötsligt vakna till liv igen, skaka på huvudet och flaxa lite med vingarna. Ibland säger den något kryptiskt på danska eller engelska. Är ugglan ett spöke, eller en digital avatar som rebootas på grund av ett systemfel? Det är ett hypnotiskt skådespel som gestaltar en instabil existens, samtidigt som allt känns ostensivt förprogrammerat.
De andra filmerna påminner också om korrumperade digitala filer, även om animationsarbetet i dessa äldre verk är långt mindre övertygande. I Time Machine (2011–2025) talar en räv till oss från framtiden, och i Malstrømmen (2017) förvandlas en mänsklig avatar till en bläckfisk under nedfärden i en vattenvirvel (tror jag). Neonskyltar på sniskan understryker den bistra undergångsstämningen. På en står det «FI», vilket väl anspelar på franskan ord för slutet (la fin). En 3D-printad skulptur av ett groteskt muterat rådjur antyder att vi befinner oss på något slags «Doktor Moreaus ö», där vetenskapliga experiment fått förödande konsekvenser.
Lislegaards besatthet vid sina «animoider », som hon kallar cyborgdjuren med en blinkning till Bladerunner (1982), får mig att tänka på den svenska sekelskiftesmålaren Bruno Liljefors (1860–1938) och hur han arbetade med uppstoppade djur för att skildra naturen i dess «vilda» tillstånd. Båda framställer naturen som sublim och utsatt, intim och förfrämligad. Och precis som på Liljefors tavlor så fungerar animoiderna mindre som subjekt och mer som projektionsytor för vår tids neuroser. Man inser att förra sekelskiftets punschdrickande borgare hade ungefär samma behov som vår tids naturvinspimplande medeklass att förfasa sig över det moderna livets förfall – och söka trygghet i naturen med gråtmild sentimentalitet.
Det mest hårdkokta verket är Spinning and Weaving Ada (2016), där en spindel projiceras på ett antal oregelbundet staplade spegelkuber. Detta producerar en kalejdoskopisk effekt som för tankarna till hur spindeln kan tänkas se världen. Titeln syftar på matematikern Ada Lovelace (1815–1852) som la grunden för datorteknologin, vilket jag antar är den «feministiska futurism» som pressreleasen talar om. Tanken är väl att detronisera det humanistiska subjektets herravälde över naturen, men i realiteten ger verket inte upphov till en mer omänsklig perception än «lustiga huset».
Science fiction-drottningen visar sig vara en sentida Nationalromantiker som frammanar dunkla stämningar och drömlika tillstånd för att göra oss receptiva för modernitetskritiska narrativ. Det som placerar henne i samtiden är främst hur hon visar att teknologin blivit, kanske alltid varit, människans andra natur, en omistlig del av vårt sätt att tänka och agera.
Dessvärre är detta en kritisk insikt som kommer till ett konstnärligt pris, för verken är fyllda till bredden av intentioner. Till och med animationernas glitchar är menade att vara just det. Här finns inget riktigt brus som hade kunnat föra in en objektiv eller opersonlig dimension i skapandet. Allt som finns är ett avsiktligt hitte-på-brus noggrant kontrollerat av digitala animationsprogram och institutionella peritexter. Lislegaards oklanderliga bild av en sargad värld har en moraliserande ton som får en att börja längta efter något mindre uttänkt och förprogrammerat – något mindre präktigt.
Den naturvurm som länge varit en ideologisk hörnsten i den nordiska välfärdsstaten har på senare tid urholkats av kapitalistisk extraktion och bristande framtidstro. Med Lislegaards resa från det råa till det spekulativa och dystopiska förvandlas vår tids politiska håglöshet till en stelnad kliché, som speglar hur dagens medelklass hela tiden måste visa hur bekymrade de är över andras lidande för att motivera sina egna privilegier. Jag undrar om de inte är dags att börja syna denna uppgivna samtidsdiagnos i sömmarna? Att allt fler vaknar upp ur drömmen om evig tillväxt och överkonsumtion utan konsekvenser betyder inte att vi lever i Apokalypsen.
