Der trollene bor

I to helt forskjellige utstillinger gir Bratteli riss fra en oppvekst i hjertet av etterkrigstidens sosialdemokratiske orden. Hun refererer til en kollektiv historie, som samtidig blir en personlig reise gjennom et mytisk norvegiana.

På vägen mellan Marianne Bratteli´s två utställningar kommer jag att tänka på en anekdot jag hörde för många år sedan och som jag sedan ofta återgett i glada vänners lag. Jag vet egentligen inte om den är sann, men som med alla goda historier spelar ju inte det någon väsentlig roll. Så här går den:

En gång på slutet av 70-talet spelade det sedan dess alltid lika fantastiska och beundransvärda bandet The Cramps in sin första LP, Songs the Lord taught us. Som producent hade man valt den milt sagt oberäknelige Alex Chilton (kanske mest känd för att sjunga på orginalversionen av The Letter med The Box Tops en gång på 60-talet). Nämnde producent lär ha tvingat ut bandet på en oändlig tur i skog och mark vid ett tillfälle för att, som han sa, visa dom «var bluesen föddes». Det som så följde var en många timmar lång exkursion rätt ut i vildmarken, och när det började skymma nådde dom fram till en gammal fallfärdig lada på vilken Alex Chilton med en kolsvart vansinnig eld i blicken pekade med ett darrande finger och förkunnade; «DÄR FDDES BLUESEN!», till det totalt utslitna rockbandets förtvivlan och kompletta förvirring.

“Vi er alle sosialdemokrater”
Marianne Brattelis installation på Kunstnerforbundet utsätter en för något liknande där den i en slags centrifugalkraft verkar borra sig fram genom alla tänkbara norska myter. Inte för att finna ladan där bluesen föddes – den ligger trots allt inte på den här breddgraden – men man anar skymten av en oupplyst skogsväg där socialdemokratin kanske inte föds, men gradvis går från att vara en rörelse till ett tillstånd. Vi är mitt inne i en uppväxt på 50-talet; turkosa transistorapparater, svart-vit tv, skidhoppare och troll är delar av scenariot.

En panel av svartvita snapshots från familjealbumet dominerar rummet. Men trots bildernas växling mellan det officiella livet («Far undertegner en viktig avtale») och det mer intimt familjära («Marianne – første skoledag»), är det en märklig avsaknad av såväl sentimentalitet som någon form av neutralt registrerande. En research i gråzonen mellan det offentliga livet – som inte var att komma ifrån för den här familjen – och det privata (eller kanske personliga är ett mer riktig ord) verkar vara ETT utgångspunkt för projektet. Den specifika efterkrigsperioden det refereras till framstår ändå som det överordnade; detta är ett litet stycke Norge – inte så litet heller, det är någonstans här nationen i modern tid definieras i en anda av tillförsikt och optimism – fjärran från nulltoleranse och røykelov. Vad var det som gick fel? Var det trollen som tog över dom beslutsfattande posterna?

Träsnitt
Längre ned i gatan i Norske Grafikeres lokaler är uttrycket distinkt annorlunda. Där installationen på Kunstnerforbundet är byggd upp runt en närmast respektlös mix av tekniker och inkorporerar såväl video som måleri och diverse objekt kontrasterar denna utställningen våldsamt genom att strängt utesluta allt annat än träsnitt. Kanske inte den hippaste tekniken dom senaste 30 åren, men också här understryks barndomens ikoner; ofta med en snabb, expressiv rörelse som är tillräckligt brutal för att man skulle vara lost om det inte vore för titlar som «Gråbein», «Gullsko» och «Kaptein Krok». Här dyker både Tarzan och Jesus upp och försvinner bland strecken. Och fort går det. Uttrycket ligger i ett tonläge i närheten av häftigt måleri; det kanske låter konstruerat – rent utav krystat – att tala om en häftig grafik, men det är just vad det är.

Och här finns ganska mycket av det; utställningen fortsätter ned i underetagen, bland arkivskåp och grafikmappar, och åt andra hållet; in på kontoret förbi skrivbord och den sortens oöverskådligt kaos som alltid existerar i rummet intill en utställningslokal. T.o.m. dom bilder som inte fått plats på väggen står tillgängliga lutade mot ett skåp, och jag finner mig stående och bläddra bland dom med en känsla av oändlighet. Jag blir upplyst om att det i allt är 65 bilder, och en del av dom är dessutom ganska stora. På relativt kort tid är jag lite vilse i den här lätt förvridna sagoboksvärlden – jag börjar se på priser (!), men dom jag diggar mest är antingen i privat ägo eller inköpta av en institution för längesen.

Norvegiana – et förändrat landskap
När en konstnär öppnar två utställningar samtidigt är det naturligt att se efter förbindelser och kopplingar mellan dom; och oftast har dom något med varandra att göra. Det brukar inte vara speciellt svårt att hitta en sammanbindande link, tvärtom. Det är inte så enkelt här. Det är faktiskt såvitt man uppfattar att det är samma konstnär bakom, även om bägge utgår från en slags utforskande av vad vi nästan måste kalla för norvegiana, sett genom en femårings förundrade blick. Det är tillfälligtvis två separatutställningar som sker samtidigt, och om dom befruktar varandra – något jag egentligen bara misstänker att dom gör, mer än jag verkligen förnimmer det – sker det på ett så subliminalt plan att det inte låter sig göra att sätta fingret på det. Bara det är egentligen en prestation i sig.

Båda utställningarna bjuder oss en möjlighet till reflektion över den tid som flytt och hur landskapet förändrade sig medan vi växte upp. Hur trollen lämnade skrevorna i fjället och hamnade med utslagsgivande röst på stortinget. I en värld där män på skidor svävar genom luften utan att någonsin landa, och 50-talsfetishister gråter öppet över att se orginalobjekt gå förlorade i dockhusliknande assemblage; monument över en god vilja, den kanske naiva tanken på att en reéll demokrati faktiskt är möjlig. En tanke som i dag verkar nästan hopplöst utom räckhåll. Det är bara att se sig omkring; evakuerade asylsökare som vägras socialhjälp, junkies som jagas genom sidogatorna till Karl Johan, bittra män och kvinnor som hänger utanför folktomma lokaler i Grønlandsleiret och försöker stryka eld på en rök i störtregn. Kanske det inte var här bluesen föddes, men den återföds kontinuerligt, och det är här som trollen bor.