Upp för stentrappan, förbi den marmortunga Nikehallen och in i hörsalen i Konstakademiens 1700-talspalats. Är det här nya vägar ska stakas ut för vad konsten och konstvetenskap kan göra åt klimatkrisen? Medan vi sitter i det här rummet i eftermiddag kommer klimatzonerna flytta sig tre meter norrut, inledde Per Bengtson, Sveriges Lantbruksuniversitets projektrepresentant. En premiss för överläggningarna var satt: det är bråttom nu. En annan premiss, implicit men lika närvarande som oljemålningarna ovanför våra huvuden: vi måste göra något. Det är upp till oss!
Klimatkrisen och konsthistorien: ett seminarium om bildens makt över naturen organiserades i torsdags, den 28 november, som ett samarbete mellan Konstakademien, Sveriges Lantbruksuniversitets Centrum för naturvägledning och Moderna museet. Syftet var att undersöka hur konsten och konstvetenskapen «idag kan fungera som en resurs och tankeställare i klimatkrisens tid».
Konstakademiens samlingsintendent Svante H. Tirén inledde med att ringa in svårigheten att navigera en så stor och komplex fråga som klimatkrisen, och att vi måste lära oss omfamna ohanterligheten. För Tirén, och för många i rummet tycktes det, är det här konsten kommer in. Det som står på spel är förvisso naturvetenskapliga och politiska problem men i grunden rör det sig om existentiella såväl som lokala och situerade frågor. Alltså konstens förmodade domän. Därmed framträdde seminariets dubbla syfte: att omtolka konsthistorien i ljuset av dagens kris och samtidigt visa hur konsten kan vara nyttig i krisen.
När Ylva Hillström, förmedlingsintendent vid Moderna Museet, tog vid blev nyttoperspektivet tydligare. Om upplysningen separerade förnuft och känsla, ande och materia, och lämnade oss i en avförtrollad värld besitter konsten kraften att läka vår schism och sätta oss i kontakt med naturen. Vare sig det är Agnes Denes Wheatfield (1982), två tunnland vete på en av Manhattans gamla soptippar, eller Olafur Eliassons Ice Watch (2014), som låter människor känna när Arktis is smälter under deras varma fingertoppar, kan konsten ge oss direkta erfarenheter av naturens förvandling.
Jag skruvade på mig. Det är lovvärt att sammanföra konstvetare och göra något överhuvudtaget men diskrepansen mellan klimatkrisens materiella villkor och viljan att läsa konsthistorien against the grain – eller hoppas på att avtagande kyla i en arktisk isbit ska väcka vår slumrande fantasi – kändes avgrundsdjup. Den enda tanke Eliassons verk väckte i mig var att om vi är så naiva och hopplöst dumma att vi inte ens förstår vad vi har ställt till med så förtjänar mänskligheten att gå under. Tyvärr har vi sett till att allt annat också skull dö på kuppen och det är knappast en gångbar inställning för konststudier så jag tog mig samman och försökte ändra min attityd medels konst.
Om jag var cynisk var Anna-Maria Hällgren, lektor i konst- och bildvetenskap vi Umeå Universitet, mer optimistisk när hon presenterade antologin Ekologisk konstvetenskap (2024) som hon sammanställt tillsammans med Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola. I grunden handlar bokens forskningsfält om liknande metoder som genusvetenskapen och det antikoloniala kampen redan framgångsrikt har tillämpat. Decentralisera förnuftet, lär av andra – av urfolk – återbruka gamla idéer och lyft det som lätt döljs: 1800-talets gruvnäring var inte frikopplad från det naturromantiska måleriet, för att nämna något.
Mårten Snickare, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, lyckades i sin avslutande presentation göra något av vad de andra talarna uppmanat till. Alltså visa konstens komplexa kapacitet att rubba oss och hur en noggrann läsning av verk kan lyfta fram nya perspektiv. Utifrån verk som Britta Marakatt-Labbas Kråkorna (1981) och Malin Arnell och Åsa Elzéns Skogen kallar: ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap (2018–) argumenterade Snickare för att samtidskonsten tvingar fram en omprövning av konstbegreppet.
Arnell och Elzén köpte upp 3,7 hektar skogsmark, utnämnde marken till ett offentligt konstverk och tog den ur kapitalistisk produktion. Enligt Snickare visar verket hur konsten måste omtolkas utifrån begrepp som antropocen och kolonialism, och att vi måste lämna den distanserade positionen som renässansens konstbegrepp innebar för att hitta mindre hierarkiska relationer mellan natur och kultur, verk och betraktare. Just nu går konsten före men forskningen måste följa med. Glöm inte det genomslag genusvetenskapens aktivistiska forskning har haft. Forskare, ut i skog och mark! Så förstod jag Snickares dansande besök i Skogen kallar.
När eftermiddagen blivit nattsvart belyste det avslutande panelsamtalet konkreta svårigheter i relationen mellan konst och natur. En naturvägledare från Ottenbys Naturrum påpekade det uppenbara: konstskolor och de flesta konstnärer befinner sig i storstäderna. De har ofta varken kunskap eller resurser att ta sig ut i skog och mark. Vare sig det handlar om Konstakademien, med sitt arv från upplysningstiden och kolonialismen, eller enskilda konstnärer krävs institutionell förändring och stöd. Det var dryga tre timmar – tre meter klimatzon – i den goda viljans anda.
