De-evideolution

I am the Video Word made Flesh
– Videodrome (David Cronenberg 1983)

Jag såg verkligen fram mot det här, och det var faktiskt uteslutande för möjligheten att se Kembra Pfahler. Kembra Pfahler har härjat i mitt bakhuvud ända sedan jag såg henne ha sex med en bläckfisk i Nick Zedd och Annie Sprinkles War is menstrual envy en gång tidigt på 90-talet. Sånt gör intryck. Och i min fantasi drömde jag mig bort till en existens under vattenytan. (När man bor i Bergen så är drömmen på sätt och viss sann). Kanske hon kom till vernisagen? Iförd sina patenterade svarta tänder och high heels, och för övrigt bara täckt av ett tunt lager blå eller röd teatersmink. Så som hon har sett ut hela tiden, faktiskt. En karaktär, eller karikatyr, som kopplar ihop fler referenser än vad som egentligen skulle vara möjligt med så minimala medel. Och som konsekvent opererat i en allt tunnare marginal mellan definerade uttrycksformer. Är det performance? Rock? Pornografi? Teater? Inte fan vet väl jag, men det landar någonstans ingen av oss har varit förr. Både glamoröst och fruktansvärt. Motbjudande och lockande. Absolut fel, och helt riktigt på samma gång. Snygg är hon också, på ett sånt där omöjligt vis. Fifty/fifty Vampira och Elizabeth Short centrifugerat genom japansk kabuki och med ett bowlingklots precision rullande genom East Village, New York, och med detta förvandlat alla närvarande till vita käglor. En kvinna helt i min smak, alltså. Som jag längtade!

Och nu sitter jag här, flera dagar senare, och tänker mitt. Och det går ganska sakta. Det är inte så farligt alltså, det är bara det att jag borde sova i stället för att värka fram tankarna jag tänker. För dom utmärks av den tröghet som är deras upphav. Det har varit mer snack om video än vanligt den senaste tiden. Delvis för att jag skrev om mediet i katalogen till Høstutstillingen – med alla märkliga bieffekter som kom ut av det. Delvis för att folk i min närhet har börjat mumla osammanhängande om vad jag borde göra med min egen produktion – en samling kartonger som står i boden. Saken är att dom står där och ruttnar utan att jag kopierat över så mycket som 30 sekunder på DVD. Och jag brukar försöka övertyga mig själv om att det är bäst så, eftersom jag inte har tid till något annat. Och jag tänker i alla fall inte göra något åt det nu.

Installasjonsfoto, Assume Vivid Astro Focus. Foto: Thor Brødreskift/Bergen Kunsthall.

Men, skitsamma, det där kan jag tänka på sen. Erfarenheten säger mig att det är smartare att… Hm, vad var det jag tänkte? Jag tänkte på Kembra Pfahler, som alltså inte direkt är någon videokonstnär, och i så fall en som hela tiden befinner sig framför kameran hellre än bakom, men ska man ha någon form av dokumentation av hennes framfart så blir det nödvändigt att någon filmar. Så dokumentationen på Bergen Kunsthall blir just dokumentation, placerad mitt i den stora salen där det är helt garanterat att man blir störd, och på en monitor som någon kreativ kriminell fort nappade headsetet från så att man omöjligt kunde orientera sig i vad allt detta egentligen handlar om. Så fel. Så har det säkert kommit ett nytt headset på plats nu, men i en utställning där det mesta lika gärna kunde komma från andra sidan 1969 hade jag gärna sett det som verkligen är intressant på ett mer bekvämt sätt, än stående med byggarbetarlurar mitt i ett stort rum som flimrar av en mycket större och bättre presenterad sak som dominerar hela rummet. När det gäller ren impact är det svårt att argumentera emot den gigantiska projektionen av Assume Vivid Astro Focus’ samling klipp från youtube som täcker hela den bortersta väggen på kunsthallen. Innehållsmässigt handlar det bara om allt för många människor som filmat sig själva när dom dansar. En del av dom skulle inte ha gjort det. En god del av dom landar i en ofrivillig komik – vild dans framför Eifelltornet, hotpants som hela tiden glider upp och dras ned, allt för närgångna close-ups på ett par vibrerande skinkor, som i den här kontexten betyder att hela jävla väggen plötsligt täcks av en massiv, stor röv. Men man fattar det ganska snabbt. Ja, det är kul, på sätt och vis, och jag gillade det så länge jag såg på det, men i efterhand irriterar det mig. Mest för att det var störande när jag försökte följa med på vad Kembra Pfahler höll på med, utan ljud, men också för att jag i efterhand känner mig så billig och smutsig för att jag så okrititskt föll för det till att börja med.

Dash Snow og Dan Colen: the End Is Near, 2004, Single channel DVD with audio, 4,20 min. Foto: Thor Brødreskift/Bergen Kunsthall

Men resten… Ok, det ser intressant ut på pappret. Dash Snow och Dan Colen trashar ett hotellrum, Terence Koh håller sanslös föreläsning klädd som Geisha. Två saker som ögonblickligen verkar attraktivt, men som överhuvudtaget inte funkar. Snow och Colen verkar ju göra allt riktigt; videon är speedad till Benny Hill-hastighet, ljudspåret består av ett entonigt mässande från en eller annan indianstam, dom är nakna, uppenbart berusade, och hoppar upp och ned i hotellsängarna. Verkar perfekt, egentligen. Men jag känner mig gammal och bitter när jag ser det. «Det där gjorde ju jag redan 1956», tänker jag tyst för mig själv och knyter nävarna i fickorna i krampaktig vrede, och kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Och Terence Koh är helt klart inne på nåt. Det hade säkert varit fantastiskt att vara på den föreläsning vi nu ser projicerad, lite ut ur fokus och med ett grumligt ljudspår. Kanske man har större chans att fatta något av det om inte rummet är fullt av folk med rödvinsglas som går in och ut medans de pluddrar, men det verkar som distansen mellan det som händer och var vi faktiskt befinner oss stoppar vid en komplett iskallt likgiltig kritiker – som under alla omständigheter ändå inte blir läst eftersom hans sista förbruksdato har passerats för längesen. Det är därför jag i all hemlighet har förberett mig för en framtid som eftersökt arkitekt. Det är mycket fitta i den jobben. Och avgjort mer pengar.

Ara Peterson og Jim Drain: Untitled Video (Kaleidoscope), 2003, Video program in 5 parts, mixed media, dimensions variable. Foto: Thor Brødreskift/Bergen Kunsthall.

Men video… Det förblir ett problem. Kanske jag gick med en förhoppning om att en utställning med «ny» armerikansk video faktiskt skulle kunna göra en skillnad? Jag tror faktiskt det. Men när det ser så bra ut på pappret kan det ju också vara mig det är fel på. Skulle jag inte ha rådiggat det om jag var runt 20 år gammal, kanske? Klart jag skulle, men kanske mer som måleri än som video. För du har den andra grenen av videokonstens oroliga väsen i den diametralt motsatta änden av konsthallen. Abstraktioner, skulpturer, optiska illusioner, visualiserade elektroniska impulser. Fy fan. Kan ingen jävel någonstans få till att använda det här mediet till något förnuftigt? Min trötthet i förhållande till videokonsten efter milliniumskiftet antar av och till formen av helt uppriktig oraffinerad panikångest. Inte alltid, men i 99,9 % av fallen. Men jag ska lämna möjligheten öppen för att det faktiskt är mig det är något fel på, alltså. Det finns t o m god grund till att anta att det är så det är – en slags post-traumatisk arbetssskada – såpass mycket självinsikt har jag. Men det går i vilket fall som helst inte att komma ifrån att också den här gången recirkuleras allt en förbannad gång till, men lite, lite annorlunda; för den här gången VILL jag faktiskt att det ska hända något som förskjuter perspektivet för mig. Och då är det så hårt att gå hem med exakt samma sura tryne som jag hade innan jag kom. Ett förvridet anlete, plågat och härjat, med en flackande, misstänksam blick. För jag ville ju bara se Kembra Pfahler, och det är så här efteråt fortfarande det enda jag vill se, och därför kommer jag också förr eller senare – men antagligen senare, eller inte alls – att krypa tillbaka till kunsthallen. Där jag åter kommer att reagera med en sån där reflex när jag ser ordkombinationen «New», «American» och «Video», som får saliven till att rinna till så det löddrar ur käften på mig när jag stapplar över trappen in till den stora leksaksbollen med många färger.

Det är så frustrerande att man kan grina.

Ingressbilde: Kembra Pfahler, Performance Compilation, 2008, digital video. Foto: Thor Brødreskift/Bergen Kunsthall.