Några meter ovanför marken utanför Hagabiografen i Göteborg svävar en uppblåst jättesköldpadda. Denna monumentala plastleksak har installerats där som en inbjudan till premiärvisningen av konstnären Andjeas Ejikssons «dokumentära performance» Television Without Frontiers. Verket är producerat av Statens konstråd som del av deras satsning på nyskapande offentlig konst. Ejikssons projekt valdes ut av en jury i konkurrens med 200 inlämnade förslag, och ger en inblick i Statens konstråds vision för en samtida offentlig konst som rör sig bort från fasta utsmyckningar och mot temporära och performativa gester.
Ejikssons verk utgår från EGs (Europeiska Gemenskapen) kortlivade public service-kanal Eurikon från tidigt 1980-tal, som även involverade nordafrikanska länder. I stora drag är filmen ett försök att kritiskt reflektera över frågor om postnationell gemenskap och byråkrati, ämnen som också går igen i Ejikssons pågående konstnärliga doktorandprojekt vid Akademin Valand. I filmen varvas arkivmaterial från Eurikons sändningar med studioinspelningar av en talkshow som iscensatts av Ejiksson. Filmen är mediehistoriskt intressant genom att damma av detta material med sina byråkratiska drömmar om att intervjuer från europaparlamentet och europeiska väderprognoser skulle medverka till att forma den europeiska människan.
Jag fascineras över programmets retrofuturistiska vinjett med ljuspelare som skjuter upp från olika europeiska nationer för att sammanstråla i en stjärna. Därefter följer animationer av en hallucinatorisk drömvärld med antika skulpturer och skogbeklädda bergstoppar i regnbågens färger, vilka får Eurikons toppstyrda demokratiprojekt att framstå som barnslig illusion.
Ejikssons egen talkshow är filmad i en SVT-studio som byggts om till en postmodern hybrid med rökmaskiner, kaktusväxter och europopiga husband. Studion är belyst med regnbågsfärger och innehåller även en fullt fungerande glasskiosk. I ena hörnet känner jag igen jättesköldpaddan som pumpas med luft av en trio rödklädda aviatörer. Nu förstår jag att dess geometriska ryggmönster är utformad som en testbild. Den är alltså en sorts kvarleva från ett förflutet medieklimat då det ännu fanns tid för sådana estetiserade och teknokratiska pauser. I den berömda fabeln är sköldpaddan symbolen för en sorts målinriktad tröghet, och den framträder här som en förhoppning om det paradoxala övervinnandet av samtidens accelerationer. Men genom att ta fasta på det mediala är det tveksamt om verket kommer åt de socioekonomiska och koloniala strukturer som doldes bakom rosendrömmen Europa.
Ejikssons talkshow skruvar upp den absurditet som är latent i Eurikon, samtidigt som jag får känslan att programmet har ett viktigt budskap att förmedla. Mediepersonligheter från Europa och Nordafrika för ett mer eller mindre seriöst samtal om postnationella gemenskaper blandat med småtokiga anekdoter om nationella särdrag. Men det viktigaste är inte meddelandet utan formen för deras kommunikation. Alla talar sitt eget modersmål vilket simultant dubbas till ett halvt dussin europeiska språk (inklusive arabiska) av tolkar som också medverkar i studion. Ejiksson har hämtat denna på samma gång absurda och demokratiska vision från det historiska Eurikon-projektet.
Under inspelning kunde paneldeltagarna och studiopubliken välja vilket språk de ville lyssna på genom inställningar på sina headsets, och filmen gör både underhållande och kritiska poänger av hur deltagarna genom denna språkmångfald talar förbi varandra eller drar skämt som möter publiken för sent. Det är ett verkningsfullt grepp som leder mig till att reflektera över hur massmedias cybernetiska sökande efter det oförvanskade meddelandet har format språket. Genom att istället överdriva översättningens språkliga överlappningar och förvrängda information etablerar Ejiksson synapsbanor som aldrig skulle uppstå hos den monolingvistiskt programmerade hjärnan. Det är som att den europeiska gemenskapen får mening som språkfilosofi.
I grunden utgör Television Without Frontiers en sorts anti-television. Denna inriktning spelar med konstrådets avantgardistiska agenda att utvidga gränser och experimentera snarare än att vända sig till allmänheten på deras villkor. Samtidigt bjuder Ejiksson ibland på rätt bra TV-underhållning. En get kissar på golvet för att sedan involveras i en absurdistisk fabel om underordning och övermod. I filmen medverkar även den brittiska illusionisten Jonathan Royle som genom hypnos förvandlar några från publiken till aliens. Han intervjuar dem om livet på deras planeter genom en deltagare som hypnotiseras till en alientolk. Det är inte bara roligt utan berör frågor om kosmopolitisk gemenskap och språklighet som är centrala för det europeiska projektet.
Under filmens gång iscensätter programledarna Jacek Poniedzialek och Sylvie Caspar även ett förborgat kärleksdrama på metareflektionens nivå. Detta får mig att skönja den politiska klyvningen mellan skeptikern och liberalen som länge dominerade debatten om EU. Där den ena pekar på unionens koloniala strukturer sätter den andra sin tilltro till idén om en agonistisk gemenskap. Att Television Without Frontiers inte tar ställning i denna politiska debatt gör den något uddlös som kritiskt redskap. Däremot spelar verket på ett smart sätt med public service-formatet genom sin mångsidiga och reflexiva berättarstruktur. Om det finns ett argument i filmen ligger det inbäddat i detta experiment.
Efter premiärvisningen bjuds publiken på tårta (ett element från filmen) och en drinkbiljett. Från mitt lätt berusade uteserveringsperspektiv får jag återigen syn på den uppblåsta jättesköldpaddan. Den är verkligen fin. Påminner om något av Claes Oldenburg. Men det är synd att den mest vänder sig till oss som sett filmen, det vill säga vi som stod på konstrådets lista, och att den kommer att plockas ned efter visningen. Istället för att symbolisera tröghetens och anakronins mediepolitik framträder sköldpaddan i den bubbliga solnedgången som synnerligen elitistisk. Kanske är det logiskt att den temporära vändningen i offentlig konst utmynnar i en eventkonst. Samtidigt är det beklämmande att detta sker i eventstaden Göteborg, där andra aktörer varje dag sliter för att bekämpa denna byråkratiska utveckling som satt sin prägel på kulturlivet under senare år.
Men Television Without Frontiers status som offentlig konst står inte och faller med den uppblåsta sköldpaddan. Det finns en utvecklingspotential i ambitionen att visa filmen i verklig public service, vilket på ett intressant sätt skulle knyta an till historiska försök att televisionen som redskap för att mediera samtidskonsten i offentligheten. Men denna möjlighet är ännu inte klarlagd, och som offentlig konst har Ejikssons verk i dagsläget en begränsad distribution.
Att Television Without Frontiers ska tänja gränserna för offentlig konst utgör själva premissen bakom konstrådets satsning, och jag ser en kritisk potential i att verket utmanar inte bara sina egna möjligheter utan även formen för den mediala offentligheten. Att använda underhållning som ett sätt att väcka kritisk reflektion är inte ointressant, men greppet bygger samtidigt på en ironi som väcker frågor om vem verket egentligen är till för. Risken är att viljan till estetisk förnyelse tvingar in den offentliga konsten i en formalistisk återvändsgränd som går miste om det politiska uppdraget att tillgängliggöra konsten för en bredare allmänhet. Det spelar kanske mindre roll för Ejiksson, men det är ett delikat problem för Statens Konstråd, vars legitimitet bygger på att kunna hantera frågan om konstens plats i samhället på ett trovärdigt sätt.
