Antikroppar är proteinstrukturer som identifierar och bidrar till att oskadliggöra ämnen som kan skada våra kroppar. När antikroppen fäster vid något skadligt signalerar den att detta måste bearbetas, tas om hand. På ett liknande sätt fungerar kritisk teori i Bodies and Antibodies på Index, vars feministiska analys kämpar för att få fäste i samtiden – och signalera vad som gått åt helvete.
Utställningens kritiska motor är Maja Malou Lyses Antibodies (2022), en tio minuter lång video som var hennes examensarbete vid Det Konglige Danske Kunstakademi. Videon, vars protagonist är Lyse själv, har sitt ursprung i en omslagsfotografering för den danska modetidningen Eurowoman som Lyse kontaktade i samband med arbetet inför sin avgångsutställning. De ställde villigt upp med att sätta henne på omslaget. Under plåtningen placerade hon en passiv kamera som filmade allt som pågick i studion, med fokus på konstnärens egen kropp. Klipp från detta – som nästan framstår som en parodi på ett boss girl cover shoot – har sedan vävts samman med en iscensatt dialog mellan Lyse och en animerad Satisfyer Pro, en tryckluftsstimulator komplett med mun och lösfransar.
Denna sexleksak är Lyses samtalspartner när hon undersöker hur en priviligierad kvinnoposition i väst kan omförhandlas genom samtidskonst. Miljöerna känns igen: en studio, ett sovrum, ett vardagsrum. Lyse kastar ur sig en miljard olika pseudointellektuella begrepp samtidigt som hon med överspelad iver bläddrar i olika till synes olästa fackböcker. Inga teorier fördjupas eller särskådas. Lyses taktik tycks i stället gå ut på att hålla kvar en obehaglig ambivalens där betraktaren förväntas ta emot alla öppna påståenden och tänka åt henne. Här uppstår analogin med antikroppen: har «teori» devalverats till en markör som fäster sig vid ett problem i samtidskonsten – men utan att göra någon egentlig skillnad?
Kanske beror det i så fall på en annan av samtidskonstens minst smickrande tendenser: övertron på språkets förmåga att fylla verk och de mikrokontexter som skapas runt en utställning med innehåll som egentligen bara diskret skymtar fram i enskilda konstverk. Denna övertro är det huvudsakliga problemet med Lyses verk, och den synliggör dessutom ett större dilemma med utställningen som helhet. När så porösa begrepp som feminism, kropp, identitet, abstraktion, genus, politik, performativitet, process, njutning, subjekt/objekt, kommersialisering, hypervisibilitet, exotifiering, kolonialism (och minst 20 lika laddade och komplexa begrepp till) presenteras som en enda enhet så uppstår till slut enbart distans och förvirring. Vad är egentligen på riktigt? Att enbart ställa öppna frågor och strössla med diskursiva begrepp leder ingen annanstans än rakt in i en intellektuell återvändsgränd. Antikropparna slutar fungera.
Utställningens andra videoverk The Danish Girl Dick (2022) har lyckligtvis helt andra kvaliteter och lyckas skapa ett eget kraftfält som stänger ute all plågad teori. Cassie Augusta Jørgensen iscensätter i sitt verk en flörtig dialog med Lili Elbe (1882–1931), den danska målaren och transkvinnan som populariserades genom Tom Hoopers film The Danish Girl (2015), och hennes livspartner Gerda Wegener.
Över en campy voice-over signerad Dr Sex (spelad av Helen Dohlmann) följer vi Jørgensen och skådespelaren Clara Dessau när de undersöker den samtida transkroppen. Den genomgående svartvita cinematografin signerad Cat Pattinama Coleman leker med filmhistoriska referenser och har en lätt surrealistisk ton. I kapitel med namn som NEW VAGINA, THE RUNNING och TWO LADIES gestaltar de symbiotiska systrarna-älskarinnorna hur transkroppen befinner sig i permanent flux. Jørgensen och Dessau utför ofta stiliserad koreografi som pendlar mellan att hänvisa till konkreta händelser (könsbekräftande kirurgi, onani) och befinna sig i mer odefinierbara tillstånd och stämningar. En minnesvärd scen är när de två struttar fram över Rigshospitalets välfriserade gräsmatta till tonerna av en slapp elgitarr. Framför dem hägrar det mytomspunna sjukhuset som girigt ruvar på den medicinska expertis som krävs för att få tillgång till sitt (förmodade) sanna jag.
Mot slutet övergår den trippiga stämningen i en mer allvarsam ton där Jørgensen reciterar ett email (?) adresserat till en diffus karaktär vid namn Johnny. Jørgensen tackar Johnny för ett brev han skickat (ett litet kuvert står lutat på en sockel intill Jørgensens verk, men länken mellan denna fysiska artefakt och videon förblir höljt i dunkel). Jørgensens email skulle kunna vara riktat till en läkare, men undflyr att slå fast både mottagare och ärende. Denna intensiva monolog övergår sedan i ett förlösande bokbål där Dessau och Jørgensen kastar böcker i en tunna med eld någonstans långt ute på den danska landsbygden. I slutscenen ligger de två och onanerar i gräset samtidigt som bilden panorerar ut över ett böljande Öresund.
Vid sidan av videoverken står en ranglig skulpturgrupp signerad Malin Hallgren. Tunna metallrör har böjts till snirkliga former som klätts med dekonstruerade plagg och accessoarer: strumbyxor, klackskor, en korsett som tycks hermetiskt försluta och kväva den som skulle våga sig på att bära den. Hallgrens bakgrund i modevärlden förmodas ge kontext till de i grunden ömma och humoristiska verken, men de lyckas inte alls levandegöra sig själva. Det känns skruttigt och lite ofärdigt. Olika kontrasterande material har sammanfogats till en liten trupp som charmigt tycks paradera på led, men det blir inte mycket mer än en attityd.
Erika Stöckels keramiska verk tar ett helt annat grepp om den kroppslighet som utställningen kretsar kring. Anonym, grå lera har formats till sfäriska strukturer som påminner om valkar och står stabilt för sig själva, placerade på en enorm njurformad platå. Formerna har ibland försetts med öppningar och hål som tillsammans med den glaserade ytan osar av lågintensiv sensualism. I bjärt kontrast till detta har skulpturerna försetts med fotografier och inskriptioner från tankearbetet i ateljén. Spår av Stöckels samiska familjegenealogi anas i de solida blobbarna, men likt Hallgrens verk kommer de inte till sin rätt i utställningens kaotiska inramning. Den exotifiering och kolonialism hon går i dialog med har ingenstans att ta vägen och kvävs av Lyses och Jørgensens expressiva filmer.
Bodies and Antibodies vill så mycket med sitt ämne att det förblir onårbart, dolt bakom teoretiska rökridåer. Människokroppens plasticitet blir inte mer än ett spretigt resonemang som snurrar runt runt runt. Ett undantag är Jørgensen som bearbetar transerfarenheten genom att gå i dialog med en historisk syster i ett verk som låter betraktaren ta ansvar för sina egna associationer och referenser – till skillnad från Lyse, som trycker ner mitt huvud i en feministisk toalett och spolar. Att låta kroppen ta en paus, som Lyse föreslår mot slutet av sin film, låter egentligen ganska klokt. Väl ute på gatan, i det kalla vinterljuset, sugs min kropp åter ner på jorden där den återgår till sitt grundtillstånd: simpelt kött och blod.
