Över en hel vägg på bottenvåningen av Fondation Louis Vuitton i Paris sitter ett gigantiskt fotomontage, La Grande Misère de Paris (Paris stora armod, 1936), av Charlotte Perriand, vars konstnärskap nu visas i en stor utställning (som kommer att recenseras av Kunstkritikk inom kort). Verket, som behandlar den franska huvudstadens eskalerande bostadskris, hör till en serie «fotomuraler» Perriand producerade under åren för den franska Folkfronten – det vill säga den politiska koalition av liberaler och vänsterpartier som skapades för att bilda enad front mot fascismens framväxt, och som vann regeringsställning samma år.
La Grande Misère de Paris är komponerad som en film. Från vänster till höger i den sexton meter breda muralen finns en sekvens som löper från kris till lösning, från Paris akuta bostadsbrist och höga barnadödlighet, till de väldiga naturresursernas, de moderna produktionsteknikernas och den fackliga organisationens löften om hälsa, välstånd och jämlikhet. Närbilder alternerar med landskapsvyer och kartor; texter i olika typsnitt, skala och färger anger mer eller mindre detaljerad information; motiven växlar från överbefolkade stadsrum och trånga, mörka interiörer, till landsbygd, öppen himmel och modernistiska bostadsceller som badar i ljus.
Det är agitprop, rakt av. Verket hör till en vid mitten av trettiotalet väl etablerad tradition av storskaliga, didaktiska fotomontage. Men det förmedlar samtidigt en sorts lätthet, en lekfullhet, en entusiasm, som skiljer mycket av den franska Folkfrontsperiodens politiska konst från exempelvis dess ryska och amerikanska motsvarigheter. Jämför La Grande Misère de Paris med El Lissitzkys berömda fotomontage för Pressa-utställningen i Köln 1928, eller med de gigantiska fotomuraler som FSA (Farm Security Administration) installerade på Grand Central Station i New York 1942. De senare förmanar betraktaren att axla historiens och ansvarets tyngd, över den förra leker blicken flyktigt, som en dans.
Tidigare i år publicerade filosofen och kulturkritikern Michaël Fœssel Récidive: 1938 (Återfall: 1938). Det är en ganska kort bok, som bygger på läsning av franska tidskrifter och dagstidningar från detta ödesmättade år – året då den franska Folkfronten kollapsade och den nye presidenten Daladier begav sig till München tillsammans med Storbritanniens premiärminister Chamberlain för att förhandla fram appeasement med Tyskland, som just hade annekterat Österrike. «Peace for our time!» förkunnade Chamberlain i triumf när han steg av flygplanet i London, med signerade papper i hand.
Under 1938 skedde en aggressiv nedmontering av de omfattande, progressiva sociala reformer som på kort tid hade genomförts av Léon Blums Folkfrontsregering: 40-timmarsveckan, betald semester, betydande kulturpolitiska satsningar, öppna gränser för flyktingar undan nazismen, osv. Fransmännen måste sättas i arbete igen, denna tid av statsfinansierad förslappning måste upphöra, Frankrike måste på nytt försvara sin nationella identitet och sina gränser. Röster som invände att landets ekonomiska problem hade djupare rötter än Folkfrontens omfördelningsreformer avfärdades som ansvarslösa och orealistiska; röster som påpekade att den nationalistiska och xenofobiska retoriken spelade de fascistiska krafterna i händerna, anklagades för att bedriva skräckpropaganda.
Vad innebär det att vända sig till det förflutna för att förstå nuet?, frågar Fœssel. Historien upprepar sig inte, konstaterar han. Vår tid är inte «trettiotalets återkomst». Tvärtom, en sådan föreställning, som har drag av både trygg nostalgi och uppgiven fatalism, kan snarast motverka sitt syfte, hamna i vägen för egentlig förståelse. Det är just för att konfrontera sådan falsk historicism som Fœssel först ger sig in i sitt projekt. Men trots det fastnar han framför de digitala arkiven, framför samlingarna av inscannade tidningar och tidskrifter på siter som Gallica och Retronews. 1938 släpper honom inte. Han börjar känna igen sig. Det förflutna tycks ligga framför honom, som i en mardröm.
Fœssels argument i boken är i grunden enkelt. Nej, historien upprepar sig inte. 1938 är inte det samma som 2018, A är inte det samma som B. Däremot, inser han, går det att konstruera möjliga analogier i historien. Relationen mellan A och C, det vill säga mellan Folkfrontens fall och den fascistvänliga Vichyregimen, kan gå att jämföra med relationen mellan B, vårt nu, och D, den situation vi står inför. «Denna boks slutgiltiga hypotes», skriver Fœssel,
är att Daladiers politik, som bestod av ekonomisk avreglering och återinförandet av en stark auktoritär hand, förhåller sig till de totalitära regimer den motsatte sig på samma sätt som den nyliberala politik som idag har förts sedan mer än ett årtionde förhåller sig till den auktoritära nationalism som nu hotar ett antal europeiska länder.
Historien som en kedja, inte av händelser, utan av relationer i analogi, med andra ord. Den franska högern, konstaterar Fœssel, såg Folkfrontens sociala reformer som ett större hot än den fascism de hade initierats för att förebygga. Förespråkandet av en återgång till ordningen, i namn av en politiskt «neutral» ekonomisk realism, hörde samman med en förstärkt säkerhetspolitik som satte demokratiska processer på undantag, och en radikalisering av den nationalistiska och främlingsfientliga retoriken. Den antisocialistiska nedmonteringens och avregleringens politik stod i direkt proportion till extremhögerns uppsving. Vichyregimen var en logisk följd, inte en svekfull avvikelse.
Att se Perriands Folkfrontsmural installerad i Fondation Louis Vuitton – en institution som bär ett multinationellt lyxföretags namn, är djupt inflätad i dess affärsplaner och skatteplanering, och vars byggnad är ritad av den globala ikonarkitekturens största företrädare – är på sätt och vis att se denna process i kondenserad form. Analogin förkroppsligas: Perriands hyllning till Folkfrontens projekt (A) förhåller sig till de konservativa motreformerna 1938 (C) på samma sätt som visionen om en radikalt demokratisk stadsplanering i La Grande Misère de Paris (B), förhåller sig till det oligarkiska skrytbygge (D) som fotomuralen idag visas i. Frågan är: kan en historisk analogi bli en motsägelse i historien? Kan vi på nytt lära oss att se B och D som oförenliga?
