Den brittiske konceptkonstnären Stephen Willats har sedan tidigt 60-tal arbetat med sociala relationer som konstnärligt medium. Hans utställning THISWAY– på Index i Stockholm ser ut som ytterligare en i raden av förbisedda «milstolpar» i efterkrigstidens konsthistoria, vilka kommer ganska tätt på många av dagens konstinstitutioner. Men utställningen har faktiskt en egen relevans, genom att den får så många av dagens mest hyllade värden att te sig suspekta: det lokala, deltagande, community, samtal – allt ställs i dubiöst sken! Det är glädjande.
Troligtvis är det två saker som ligger bakom den effekten. Dels Willats solida inramning av sin aktivitet. Han utgår från ett fast grepp om det som är fel i samhället och i konsten (som bara reproducerar samma fel och därför bildar vad Marcuse kallade en «affirmativ kultur», dvs. motsatsen till en kritisk kultur). Sin egen konst ser han i opposition till detta. Dels det faktum att han, till skillnad från många andra «milstolpar», fortfarande gör samma konst. Willats arbetssätt och grafiska profil tycks i stort sett ha varit de samma sedan 1977–78, och definitivt sedan tidigt 90-tal. Möjligtvis har hans arbete fördjupats med tiden.
På Index har han under det senaste året arbetat med tre personer från olika delar av Stockholm, utifrån kritiska förändringsskeden i deras liv: en sjuksköterska bestämde sig för att byta karriär, en konstnär flydde från Irak och försöker nu etablera ett nytt liv i Sverige osv. Att ta sig an det lokala utifrån frågan om förändring är ett intressant grepp. Kanske har det krävts ett grundligt och konsistent arbete under många år för att nå dit.
I utställningen visas skyltar i Willats standardform, där de medverkande avbildas med ett porträtt och med inklippta bilder på objekt som är viktiga för dem, samt ett citat. Till det har de uppmanats att filma «signs» i sin omgivning: vägskyltar, reklam, graffiti och överraskande många cigarettfimpar. Skyltarna har placerats fritt hängande mitt i rummet, medan filmerna visas på tjocka monitorer längs med väggarna. Här finns också olika diagram, som bland annat beskriver utställningslokalen och dess omgivning.
Lite ledsamt är det att vi inte i högre grad får ta del av de här personernas historier. Trots att de har fått den centrala platsen i rummet får vi egentligen inte veta så mycket om dem. Paradoxalt nog är de både det viktigaste i projektet och ganska oviktiga i utställningen. Det som visas ska nämligen inte förstås som dokumentation, utan som «verktyg», som man, enligt Willats, ska kunna använda för att «se på sig själv». Men i princip är det ju samma verktyg som min dotters kompisböcker: ett foto, prickade rader för namn, intressen, en egen fras och antal Petshopfigurer man har samlat. Samma som Facebook. Om Willats verktyg bygger på en metod som var radikal när den utvecklades, så är de idag samma som de marknaden ger oss.
Likafullt menar sig Willats stå i opposition till dagens konst och samhälle. Det förklaras nog av att den för hans verksamhet så fundamentala samhällsanalysen inte heller tycks ha förändrats på ett bra tag. Låt mig snabbt rada upp inslag som är avgörande för Willats, men som idag ter sig obsoleta. Varför ska konsten aktivera folk? För att vi lever i ett objektbaserat samhälle där folk passiviseras till objektstadiet framför TV:n. Detta var Willats analys så sent som för ett år sedan! Att marknaden sedan länge sägs vara tjänstebaserad är inget han bemöter. Att det nyliberala samhällets normativitet, enligt forskare som Luc Boltanski och Eve Chipello, inte opererar genom passivisering, utan genom kravet på ständig aktivitet har han inte tagit notis om. Och hans för 70-talet typiska ambition att «utvidga museet till samhället, och internalisera samhället i museet» har närmast blivit ett mantra för dagens politiskt styrda konstfientlighet. Det finns en risk att Willats är just den typ av konstnär som konsthatet idag kräver. Och hur progressivt är deltagande i en tid då «participatory economics» möjliggör frysning av lönerna genom en kommersialisering av privatlivet (tex. genom att dra in pengar på sitt boende via Airbnb)?
Slutligen, det lokala? Ett begrepp som främst gagnar bostadsmäklare. Det är de som behöver skapa lokala områden för att det då blir lättare att få upp priserna. Socialt sett har det visat sig skadligt eftersom de som tidigare bodde inom samma stora områden känner ökat främlingskap och rädsla efter att ha hamnat i mindre, lokala miljöer. Willats skulle kunna vara mäklarnas konstnär. Ändå vill övertygelsen att han själv tror på det lokala inte riktigt infinna sig. Skulle han i så fall inte snarare stanna hemma och jobba därifrån? Ett lokalt konstprojekt som spänner över 50 år, det skulle vara intressant! Men grunden för att åka runt i världen och genom konst göra folk medvetna om det lokala, kan bara vara messiansk, kolonial eller revolutionär. Och någon Che Guevara är han knappast.
Det är märkligt nog Willats envetna vägran till förändring som gör den här utställningen speciell, och får den att peka på en viktig aspekt som saknas i hans egna diagram, som The World As It Is And The World As It Could Be (2006), som visar hur den faktiska världen och en möjlig värld hela tiden löper parallellt. Willats har bara koncentrerat sig på verklighetens förvandling via möjligheter, men inte det omvända. Det är en miss eftersom 70-talets möjligheter idag visserligen är lika möjliga, men såsom möjligheter helt förändrade på grund av verklighetens omvandlingar. Det som då var konstens möjligheter att befria kan idag mycket väl vara kapitalets möjlighet att dominera. Vilket är högst relevant när den samtida konsten hela tiden söker framtida möjligheter i det nära förflutna.
Det är viktigt att utställningen visar vad som händer med en subversiv metod som inte förändras. Det Willats konst ger idag är ett historiskt alibi för massorna som jobbar med deltagande, aktivering, det lokala och det sociala trots att det har blivit foglighetens medel. Misstanken – och den vill jag tacka utställningen för – växer fram: kan denna konst möjligtvis vara exakt vad de dominerande krafterna i samhället vill ha?
