Varje gång jag ser Åsa Jungnelius konst känner jag mig osäker, bortkommen. Det är så mycket! Total desorientering och igenkänning, symbolism och material, juvenilt plumpt och utsökt smakfullt på samma gång. I hennes utställning på Fullersta gård i Huddinge, en kvart från Stockholm med pendeltåg, visas bland annat stora läppstift av marmor, dippskålar i fittform, rosa och blå rotvältor av pappersmassa, trä, rep och plexiglas, en glaskedja med riktiga fågelfötter i samt stora snäckor och fallosar av glas. På väggarna hänger assemblage av pappersmassa, trä, glas samt ett lårben från en älg. Det är ett virrvarr, men med en formsäkerhet och en materialbehandling i en betydligt högre division än min receptivitet. Jag drabbas av sinneskaos.
Effekten är så kraftfull att min perception till slut inte registrerar ett foto av ett spränghål i snötäckt mark. Istället ser jag ett tryck av en mörk fläck på vitt. Som om seendet hade slutat koda normalt och förlorat sin optik. En slags materialitet i seendet? Först när någon nämnde «fotot» förvandlades bilden inför mina ögon. Som att vakna upp ur en avsvimning eller vakendröm.
Jungnelius har en bakgrund som konsthantverkare, och har varit verksam som formgivare vid glasbruket Boda Nova i Småland. De småländska skogarna är också närvarande i utställningen som lär utgå från en inre resa ner i en övergiven brunn i skogen där Jungnelius bor. Hon tog hjälp av en shaman, och återupplevde i brunnen några viktiga händelser i sitt liv, som barnafödande. De här händelserna bearbetas i verken, liksom hennes erfarenhet av att bo på landet. Där är ju natur inte riktigt vad vi tänker oss. En ko kan till exempel vara en produktionsenhet snarare än ett djur. Men vad Jungnelius tycks fråga sig är om det inte finns en annan relation till naturen, och till händelser som födande, sex, våld och död, än de biologiska och kapitalistiska (som ju så gärna går samman).
I ett av rummen ligger Kommer du?, en stor avslappnad kuk med gulaktigt kladdig sekret på – roten inlindad i lila tyg. Material: glas och kjol. Bredvid den, två andra verk, Tillsammans och Dibarn. Sex och barn, familj kanske? Finns det något i världen som är hårdare kommersialiserat? Måste vi inte därför hitta något bortom det, ett slags «natur», en enkel uppfattning av vad den nakna relationen till de där sakerna innebär? Därav shamanen. Inte för hens visdom eller sanning, utan som ett medel för konstnären att koppla intelligensen direkt till materialet, att ställa anden i kontakt med den osynliga eller åtminstone oformade naturen.
Utställningen får mig att tänka på att det vi tror oss relatera till som material ofta bara är en del av formen eller funktionen hos ett objekt. Illustration: Kobran. Den ser ut att vara gjord av hobbylera, eller åtminstone av ett material som alls inte är skört, men är i själva verket gjord av glas. Här är ju materialet helt förställt dvs. underkastat formen och funktionen. Men när man väl kommer åt det, så öppnas en annan värld som nästan känns underjordisk, geologisk, teknisk – i alla fall har det inget med djurriket att göra. Därför lösgör sig materialiteten från materialen, så att ett medium kan ha sin materialitet, som kan återskapas i ett annat. Vad Jungnelius visar är med andra ord att ett objekt kan ha en materialitet som är distinkt från materialen som ingår i det.
Såna inslag i utställningen oroar. Men mest av allt är det något annat som gör mig osäker. Vissa av verken är formgivna för ett visst bruk och har serietillverkats. Det oroande blir för mig inte om ett visst objekt ska förstås som formgivning eller konst, utan, tvärtom, tanken att en möjlig användning kanske finns i vartenda verk – utan att jag uppfattar den. I katalogen beskriver konstnären och Kunstkritikk-medarbetaren Andreas Mangione Jungnelius verk som «ett slags fetischer». Den där känslan av möjlig funktion förändrar i grunden relationen till verken. De är inte där för att ses av mig, utan för att jag med deras hjälp ska…? Här uppstår osäkerhet.
Det här uppfattar jag inte som en antropologisk idéöverföring, eller som ett sätt att göra new age av konsten. Man behöver inte ens säga att Jungnelius pekar på konstens kultiska ursprung, för det är inte där vi är. Det här är konsten. Konsten bär alltid med sig frågan om sin funktion, men den finns i tänkandet eller i relationen till existensen. Vad ska du göra med den här saken för att känna dig som en tänkande varelse på jorden? För att intensifiera livet? För att öppna dig mot världen? Vad kan en homo sapiens inse genom Jungnelius utställning? Att det i materialiteten finns en annan värld och en annan rumslighet, märkligt rik och okontrollerad.
