Nik Kosmas, Innocence Crisis, Censorship Bureau, Stockholm
Om 2023 var galleriernas år, så var 2024 de mystiska mikrogalleriernas år. Beau Travail, Strändernas Svall, cues.cx, Galleri Bäckahästen, Antics eller Frankfurt. Vet du inte vilka hälften av dessa är? Just det. Ännu ett tillskott i Stockholms undre gallerivärld är Censorship Bureau, som enligt ryktet drivs av en hemlig samlare från Kina som curaterar utställningarna medelst videosamtal. Galleriet har profilerat sig genom ett totaltrendkänsligt internationellt program med konstnärer som Eliza Douglas, Cumwizard69420 och Julian-Jakob Kneer. Senast gjorde Nik Kosmas en hyperblank, spektakulär liten utställning som pulserade av erotisk energi. Muskulösa 3D-printade figurer med både pattar och penis, färgsprakande airbrushmåleri och en helt perfekt ros i aluminium kändes kul och BB9-nostalgiskt.
Lina Lundquist, Shutter, Galleri Mejan, Stockholm
Lina Lundquists avgångsutställning från Kungliga konsthögskolan hade förstärkts med fyra fluorerande lysrör som gjorde salen bländade operationssteril. På en skärm blänkte Cheshirekattens pixliga tandrad i ett svart vakuum. I bakgrunden hördes ett knattrande ljud när en robothand med röda lösnaglar trummade med fingrarna mot en glasskiva. På ett annat podium snurrade en Rejuvenique Facial Toning Mask som genom små elektriska impulser ska ge fastare hud. Den såg ut som ett futuristiskt tortyrredskap. Lundquist hade gestaltat en klinisk surrealism genom kirurgiskt precisa objekt. Samtidigt låg ett implicit hot i luften om att min egen kropp skulle tvingas in i detta frankensteinska beauty-bygge, och slungas in en i en mardröm à la Pedro Almodóvars This Skin I Live In (2011).
Dylan Aiello och Rosa Aiello, LOVE TEST: Cruising for a Bruising (performance), Mint, Stockholm
En av årets stora höjdpunkter var en kväll under September Sessions. Under en intensiv timmes föreställning av syskonparet Dylan Aiello och Rosa Aiello fick publiken se konsten lösas upp i verklighet rakt framför ögonen i ett fantastiskt campigt trolleritrick. Jag satt i första raden och kände mig både livrädd, grundlurad och med på skämtet när en superkarismatisk Dylan både skvätte blod över mina skor och såg mig rakt i ögonen för att berätta att «it’s real life in here». Föreställningens tjusning låg i dess briljanta sätt att röra sig framför och bakom kulisserna om vartannat för att sedan totalt tränga in i det verkliga livet genom att leka med roller som skådespelare, regissör, syster, broder, offer, förövare.
Nora Arrhenius Hagdahl är konstkritiker och chefredaktör för tidskriften Nuda som utforskar samtida konst, mode, design och filosofi. Hon medverkar regelbundet i Kunstkritikk.
Övriga bidrag i julkalendern här.
