I Kunstkritikks julkalender sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2018. Idag: Jonatan Habib Engqvist som är en oberoende curator och författare. Han är ’oansvarig utgivare’ för nätpublikationen tsnoK.se och gav i våras ut boken Big Dig – Om Passivitet och Samtidskonst tillsammans med Lars-Erik Hjertström Lappalainen. För närvarande arbetar han med en grupputställning i Mexico City och en utställning med Sara Tirelli på Borås konstmuseum.
Utställningar
Efter ett omvälvande år där mycket har handlat om att försöka sortera såväl politiskt kaos och domedagskänslor som att synliggöra strukturer och mobilisera sig – vill jag lyfta fram några sinnliga upplevelser. Förvånande nog är det kanske inte det intensivaste eller mest utmanande jag har sett under året som hamnar här, men väl sådant som på något sätt kommer att ligga kvar under huden ett bra tag framöver.
The Sensorium: A Laboratory for the Deceleration of the Body and for a New Politics of the Senses (Riga International Biennial of Contemporary Art), Art Station Dubulti, Jūrmala, Lettland.
Art Station Dubulti är en sovjetmodernistisk byggnad i Jūrmala 15 km utanför Riga som också är en fungerande tågstation. Med bland annat Anne Duk Hee Jordans vattensäng med fiskporr, Marisa Benjamins blomstermat och Sissel Tolaas luktlandskap är utställningen – curaterad av Solvej Helweg Ovesen i samband med en annars konventionell om än välproducerad Rigabiennal – en utforskning av lukt, smak, ljud och beröring. I Viron Eror Verts Ambereum kopplar kroppen helt bort den sedvanliga biennalstressen, slappnar av och tar in. Det går ett nytt tåg om en halvtimme.
Pilvi Takala, Second Shift, Kiasma, Helsingfors, Finland.
I sin första soloutställning på ett museum i Finland presenterar Takala ett betydande nytt verk, videoinstallationen The Stroker, som tillsammans med fem tidigare verk utforskar gränserna mellan arbete och fritid, förväntning och plikt. Takala har förmågan att envist göra saker på ett annat sätt en det som förväntas utan att det riktigt går att säga att hon gör något fel. Hon återkommer till frågan om vad som är acceptabelt och vad som inte är det, och om det som påstås vara OK verkligen är det. I The Stroker prövar hon outtalade förväntningar och regler på en arbetsplats, och hur man kan uttrycka samtycke med eller utan ord. Själva utställningen är kanske också lite av ett test av Kiasmas oskrivna regler och uppe en bit in i 2019.
Beyond the Object, Uppsala Konstmuseum, Sverige.
En utställning där gränsen mellan hantverk och bildkonst blir plastisk eller rentav sörjig, precis som det material som undersöks. Ett ambitiöst forskningsbaserat projekt med installationer, performances och verk som förändrades under utställningsperioden. Utöver ett befriande nördigt materialundersökande fanns det en energi här som får mig att inse hur länge sedan någon laborerade på detta vis på en svensk institution, på riktigt.
Haraldur Jónsson, Róf (Spectrum), Kjarvalsstaðir, Reykjavík, Island.
Jag blev ombedd att nämna tre utställningar, vilket är svårt nog. Men jag vill även lägga till Haraldur Jónssons retrospektiv som fortsätter in i januari nästa år visar inte bara konstnärens position i den lokala konstscenen utan utgör även ett slags snapshot av samtidskonsten på Island de senaste 30 åren. Mångsidigt och existentiellt, sensoriskt och poetiskt. Känslotapeter, emogram, en blodcentral. Utställningen sträcker sig även ut i närområdet till granngator, parken Klambratún och åtföljs av omfattande katalog och program.
Händelser
När samlingar och «summits» börjar ersätta utställningar, och den offentliga konsten i Norden riktar in sig på samtal, seminarium och konferenser kan det vara sunt att lyfta fram några fysiska objekt i kraft av händelser och samtalsämnen.
La Vaughn Belle och Jeanette Ehlers, I Am Queen Mary, Köpenhamn, Danmark.
Ett monument mot tystnad, försummelse, förtryck och hat som är svårt att glömma. La Vaughn Belles och Jeannette Ehlers, än så länge tillfälliga, offentliga skulptur utanför det västindiska lagret i centrala Köpenhamn väckte livliga debatter såväl i Danmark som i Karibien när det invigdes i mars 2018. Ett välplacerat och mäktigt minnesmärke över Danmarks koloniala påverkan i Karibien och de som kämpat mot det, i samband med 100-års jubileet av försäljningen av Jungfruöarna till Förenta staterna. Ett jubileum som förövrigt också sammanfaller med Islands frigörelse från den Danska kronan.
Nathan Coley, And We Are Everywhere, Råängen, Södra Brunnhös, Lund.
Nathan Coleys verk And We Are Everywhere (2018) är en replik av en kyrka som revs i det migrantläger i Calais som blev känt under det nedsättande namnet «Djungeln». Verket är utfört inom ramen för projektet Råängen vars ambitiösa mål är «att förändra hur man ser på stadsplanering». Programmet drivs av curator Jes Fernie tillsammans med White Arkitekter på uppdrag av Domkyrkan i Lund och ska «skapa engagemang och bjuda in till samtal och öppna diskussioner innan det faktiska byggandet sätter igång».
Fujiko Nakaya och Tori Wrånes, Ekebergparkens nyförvärv 2018, Oslo.
Dimman sprider sig i skogen och omsluter landskapet, den reagerar på lokala väderförhållanden och tar hela tiden nya former. I år har Ekebergparken i Oslo invigt både Fujiko Nakayas magiska Pathfinder #18700 Oslo – Blindern och Tori Wrånes enastående och monumentala bronsskulptur Traveler. Det är en skulptur med samma kraft som Wrånes rörande spontanperformance på CSW i Warsawa i höstas. De nya verken är dessutom i gott sällskap. Så här års kan en nämna Paul McCarthys knallröda Santa på vägen in till denna självklara måndagspromenad med utsikt över Oslofjorden.
Publikationer
2018 var konstnärspublikationernas år. Det syntes inte minst i HangmenProjects underbart taktila och mångfacetterade översiktsutställning Artists’ Books i Stockholm under hösten. Två ambitiösa exempel av många fler:
Ylva Snöfrid, PRAXIS 1, 2018.
Årets bok måste bli Ylva Snöfrid PRAXIS 1. Bokens uppåt 200 teckningar och fotodokumentation följer två års process kring verket, Målarens ateljé i skuggvärlden, och hur konstnären som tidigare hette Ogland blev Snöfrid.
Roland Persson, Public Private, 2018.
Tjugo års arbete av Sveriges meste silikonkonstnär samlas i en tegelsten på närmare 500 sidor, uppdelad i två delar: offentlig konst och privat. Boken lyfter fram offentliga verk, såväl permanenta som tillfälliga och experimentella, samt teckningar och några riktigt bra texter.
South as a State of Mind # 10: Maintenance, 2018.
Årets tidskrift har temat underhåll (Maintenance), vilket vid första anblick kan framstå som vagt konservativt och i opposition mot experimentell samtidskonst. Men det är fullkomligt logiskt med tanke på att det är första numret efter att tidskriften fungerat som forum för Documenta Aten. Tidskriften innehåller texter av bland andra, Sandra Benites och Pablo Lafuente, Ayse Çavdar, Lucy R. Lippard och Bonaventure Soh Bejeng Ndikung.
Diskussion