Dora Budor, Fidelity, Beau Travail, Stockholm
Det konstnärsdrivna galleriet Beau Travail känns nästan overkligt där det ligger i en pytteliten 1800-talsstuga mitt i Stockholm, som en romantisk motbild till stans kommersiellt överregisserade konstliv. Sen är ju programmet spektakulärt: hyper-relevanta internationella indie-konstnärer och skandinaviska scensters i vitala DIY-utställningar som frambringar skaparglädje. Årets favorit: Dora Budors videoverk visade på monitorer av champagnelådor, med skärmar som fick bilden att nästan slå över i 3D. Inne i lådorna var det bankkollaps i ett svartvitt-romantiskt skimmer i form av Marcel L’Herbiers filmatisering av Émile Zolas roman L’Argent (1928). Och så coyotes asfeta Millennium-utställning med anakronistiska kostymer och speglar som fick mig att uppleva både verklighet och tid som konstruktioner.
Carola Grahn, Drick Drick, Liljevalchs+, Stockholm
Årets Narnia-moment vecklade ut sig bakom en liten furudörr i Carola Grans utställning på Liljevalchs. Här uppstod en perfekt portal-logik: en öppning som plötsligt ledde till ett överdimensionerat rum som jag inte helt tilläts kliva in i. I stället stod jag kvar på en altan, som i ett fönster mot en annan värld – drömmar går ju inte att ta på. Rummet var upplyst av två varmt skinande utomhusarmaturer och några strålkastare som belyste ett förtrollande snöfall på andra sidan rummet. Flingorna singlade långsamt till marken och kastade skuggor över rummet i en sublimt naturromantisk scen. Och så luktade det gran, överväldigande och nästan komiskt påträngande, som en markör för en natur som både iscensattes och överdrevs.
SHAME, Art Film Festival Stockholm
Stockholms första upplaga av Art Film Festival – SHAME, i regi av Natalie Djurberg, Hans Berg och Silvana Lagos, bar många likheter med en Berlinklubb: mörka rum i en övergiven kontorslokal, svarta draperier och hemliga baktrappor. Jag tog en cigg i fönstret och njöt av temat – skam – som pulserade genom hela presentationen. Jag tyckte det var underbart att få se så mycket videokonst på en och samma gång, speciellt när den kommer från legender som Cory Arcangel, Alex Da Corte, Paul McCarthy och Pipilotti Rist. Jag fastnade framför Ryan Trecartins hysteriska låtsas-dokusåpa som jag utan problem skulle kunna låta rulla tills jag blev helt lobotomerad. SHAME rörde sig smidigt mellan äckel, humor och ren eufori.
– Nora Arrhenius Hagdahl är konstkritiker och regelbunden medarbetare i Kunstkritikk. Hon är också redaktör för kulturmagasinet Nuda.
För övriga bidrag i årets julkalender, se här.
