Dödsstöt mot svenska kulturtidskrifter

Sverigedemokraterna håller just nu Sveriges demokrati som gisslan. De har ett lösenkrav: makt över immigrationspolitiken. Deras meddelande är otvetydigt: vi fäller varje regering som inte hjälper oss att stoppa invandringen. De har lyckats med den sittande regeringen. Nyval är utlyst, för första gången på mer än ett halvt sekel. Någonting som liknar undantagstillstånd råder, och det har direkta konsekvenser för denna tidskrifts produktionsvillkor och för kulturlivet i allmänhet. Den bortröstade högeralliansens projekterade statsbudget för 2015 träder plötsligt i kraft. De tar skamlöst maktvacuumet i akt för att kuppa igenom en drastisk nedskärning av kulturbudgeten med 365 miljoner kronor. Hårdast drabbas kulturtidskrifterna, som får sina anslag reducerade med nästan 80%, från 19 miljoner till 4. Det rör sig om en summarisk avrättning av en hel kultursektor. Inga oberoende tidskrifter kommer att överleva. OEI, Glänta, Paletten, Ord och bild, 10-tal, Karavan, Bang och ett hundratal andra kommer helt enkelt att tvingas lägga ned. Detta är tidskrifter som har byggts upp genom decennier av oavlönat arbete, och som aldrig kommer att kunna hävda sig kommersiellt i ett språkområde av Sveriges eller rentav Nordens storlek. Alliansens beslut tillkännagavs i fredags och ska ratificeras definitivt i riksdagen på torsdag. De som motsätter sig beslutet får alltså mindre än en vecka på sig att bilda opinion och väcka debatt.

Detta måste stoppas till varje pris!

Jag vill inte diskutera huruvida Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Jag tillhör samma generation som många ur partiledningen. På nittiotalet stod deras framtida anhängare och heilade runt pingisborden i högstadiernas uppehållsrum. Då kallade de sig Bevara Sverige Svenskt (BSS) eller Vitt Ariskt Motstånd (VAM), och de vann sitt självförtroende och sin legitimitet från Ny demokratis framgångar. Men den väsentliga frågan nu är inte vilken rubrik vi kan applicera på Sverigedemokraternas politik. Vad gäller sin politiks innehåll har de själva till sist valt att släppa alla eufemismer och taktiska omskrivningar. Den fråga som bör ställas är vem som vinner på att man inte beskriver dem som fascister: vem som bör oroa sig för att alienera sin väljarkår, vem som kan hoppas på att vinna tillbaka sina röster genom ett spel av tvetydigheter och eftergifter. Vi befinner oss på randen till en katastrof som rimligen kan jämföras med 1930-talets Tyskland: global ekonomisk kris, skenande klasskillnader, social och politisk oro, skräckretorik om flyktingflöden, massiva framgångar för extremhögern. Idag finns det ingenting att tillägga om Sverigedemokraternas politiska rubricering. När Alliansens företrädare och kompanjoner vill «debattera» begreppet «fascism» – och, kan vi notera, plötsligt vill vara associerade med intellektuell prestige – handlar det därför inte om att klargöra en position, utan tvärtom om att upprätthålla dess vaghet: det är bara så de kan säkra sina insatser.

«Vår prioritering ligger inte på vuxna intellektuellas läsande», säger Per Bill, Moderaternas ordförande för kulturutskottet, som föredrar barnböcker. Det är en variation på anklagelsen om elitism, som rutinmässigt används för att brännmärka kulturellt arbete och legitimera likriktning och infantilisering. «Elitism är nyckelordet för en kulturell lobotomeringsprocess som erbjuder samma utsikter för nationens kulturella liv som lobotomier erbjuder den enskilda individens kreativa potential», som Charles Bernstein så vältaligt har uttryckt det. Men låt oss ställa en annan, mer grundläggande fråga. Vilken föreställning om samhället är oförenlig med idén om oberoende intellektuellt arbete? Vilken typ av politik företräder ett parti vars kulturpolitiska representanter tillåter sig öppet antiintellektuellt hån och inför journalister raljerar mot det «vuxna intellektuella läsandet»? Det är inte en liberal politik, om vi drar oss till minnes att liberalismen brukade ha någonting att göra med idén om en fri, öppen offentlighet. Det är någonting annat, någonting enklare och äldre än själva den moderna demokratin, med dess besvärliga jämlikhetskrav: återupprättandet av ett ståndssamhälle. Plutokratins återkomst är den verkliga elitismen.

Var inte så pessimistisk, säger man. Men om vår situation inte motiverar pessimism, vad kan då göra det? Jag befinner mig i London. Under hösten läser jag James Meeks Private Island, en reportagebok om privatiseringen av Storbritanniens offentlighet. Den går igenom sektor efter sektor: postväsendet, järnvägen, bostadsmarknaden, vattenförsörjningen, hälsovården. Det borde vara en upprörande bok, men det är som att läsa Monthy Python-sketcher. Misslyckandena är så kapitala, opportunismen så rå, idéerna så idiotiska att de inte går att ta på allvar. Låt oss effektivisera postgången genom att dumpa säckar med post hemma hos arbetslösa och förtidspensionärer, så kan de sortera brev på sina köksbord och sängar på morgonen, när de ändå inte har någonting annat för sig! Hur kunde någon någonsin tro på detta? I Sverige gör vi det fortfarande. Vi ska till och med dra det ännu längre! Den skandalen var vad som dominerade årets valrörelse, fram till Reinfeldts historiska skamgrepp den 16 augusti, när han med sitt iskallt beräknade «öppna era hjärtan»-tal ställde invandring mot välfärdspolitik, och gav Sverigedemokraterna initiativet i debatten för att förstärka sin egen koalitions ställning mot vänstern.

Denna text skulle ha varit mitt bidrag till Kunstkritikks årliga julkalender, men det här är inte en tid för topplistor. Vilka är årets böcker? Jag har läst Thomas Manns Buddenbrooks. Jag förstår nu att den världsbild som ligger till grund för det politiska styret av våra länder är radikalt oförenlig med erfarenheten av att läsa en enda modern roman. Jag har läst Peter Weiss: de tidiga romanerna och filmtexterna, pjäserna och rapporterna, Motståndets estetik och notisböckerna. Vi har ett ansvar inför historien och inför framtiden och vi tar det inte.

Not: texten uppdaterades kl. 13.59 den 15 december. «Högermajoritetens beslut» ändrades till «Alliansens beslut» då fredagens beslut i kulturutskottet togs av Alliansen själva, medan SD liksom S, MP och V la ner sina röster.