Velsmurt misantropi

Abo Rasul, Unfun. Skandinavisk misantropi 3, Cappelen Forlag

Slaktus kallas han. Slaktus är extremt stark. När det vill sig illa är han extremt våldsam. Ibland slinter det för Slaktus. Nu håller Slaktus på och producerar ett dataspel. Dataspelet visar sig ha en bugg. Det är dåliga nyheter för alla i hans omgivning. Hans bekanta på gymmet – där Slaktus just nu frenetiskt lyfter vikter medan han dricker sprit ur sin sportdrycksflaska – funderar på vad som bör göras:

De tenker som så at Slaktus har fått en bug, det er en feil et sted inne i Slaktus, kildekoden til Slaktus er feilprogrammert, Slaktus er buggy, det er noe som kommer i veien for funksjonaliteten hans. Mbo og Johnny Svendsen kan ikke programmere, de aner ikke hvordan de skal håndtere en buggy person, de vet ikke hvordan man henvender seg til en homo sapiens som har hengt seg opp. De kan trykke på av/på-knappen, det kan de. Og det fortsetter de å gjøre. «Slaktus», sier Svendsen. «Slaktus», sier Mbo. «Slaktus», sier Svendsen. Slaktus svarer ikke.

Det finns en bugg i dataspelet; det finns en bugg i Slaktus huvud. Spelet fungerar inte; dess verklighet vrängs liksom ut och in så att fördjupningar sticker ut, det inre blir yttre. Personerna i verkligheten fungerar inte heller; de svarar inte, tar oresonligt till våld, osv. Allt i Slaktus värld balanserar på gränsen mellan språk och våld. Sådana historier har berättats förr. Det som gör Abo Rasuls (Matias Faldbakken) bok Unfun lite speciell är att det är som om det fanns en bugg också i själva romanen. Fungerar den verkligen som den ska? Hänger den ihop? Gör den vad romaner förväntas göra? Unfun hålls inte i första hand ihop av en handling – det händer förvisso en hel del i boken, det finns ett händelseförlopp att referera, men hur mycket man än ansträngde sig och hur väl man än lyckades så skulle man inte, tror jag, kunna ge något rättvisande intryck av boken på den vägen. Unfuns konsistens beror mindre på dess narrativa kvaliteter än på dess karaktärer: Slaktus, hans ex-flickvän Lucy, deras 20-åringa tvillingbarn Atal och Vataman (trillingbarn om man ska vara korrekt, men det tredje syskonet dödades på föräldrarnas uppmaning vid födseln), samt i andra hand Dan Castellaneta och Taiwo, som båda ska medverka i produktionen av dataspelet. Om Slaktus är en både osannolik och minnesvärd antihjälte, är det inget mot Atal och Vataman – playboys, falskmyntare, dataspelsnördar, hackkycklingar på en och samma gång. Genetiskt är de till hälften norrmän, till hälften ik. Det verkar faktiskt finnas något sådant som ett ik-folk, också utanför fiktionen, men om det har de drag Rasul ger det tvivlar jag på. Den märkligaste egenheten hos Atal och Vataman är att de skrattar i situationer då normala människor blir rädda eller drabbas av smärta. Eftersom de lever ett våldsamt liv långt utanför lagen råkar de ut för alla möjliga skador. Följaktligen skrattar de för det mesta. Om Unfun ändå handlar om något, bortom den dataspelsproduktion som allt kretsar kring lite halvhjärtat (dataspelet är tänkt som ett slags inverterat Heart of Darkness: en färgad gatuarbetare i centrala Paris löper amok och går lös på omgivningen med sin «steinkutter»), skulle ett svar kunna vara kommunikation. En stor del av boken består av dialog i direkt anföring. Mycket av denna förs på engelska, och en stor del ägnas åt vad Roman Jakobson en gång kallade koden och kanalen, det vill säga åt att bekräfta att den språkliga kommunikationen fungerar. Det visar den sig vid en koll oftast göra («Can you do that for me?« «No.» «No?« «Yes, no.» «What do you mean “no?”» «What do I ‘mean’ no?» «Yes.« «I mean no. No as in “no”. No.»); det är bara det att det som sägs ofta är så bisarrt – eller också är förväntningarna så besynnerliga – att meningsöverföringen sällan är självklar. Därmed hamnar själva mediet, premisserna för att språkligt nå fram till någon annan, ovanligt ofta i centrum. I någon mån handlar Castellanetas följande tankar (i likhet med ik-folket existerar han i verkligheten, där han, precis som i Unfun, är mest känd för att göra bl a Homers röst i The Simpsons) mot den bakgrunden om Unfun i stort:

Castellaneta er som førtidspensjonert fremdeles grunnleggende opptatt av tale som kommunikasjon, og språk som materiale. «I think like a genius, I write like a distinguished author, and I speak like a child,» sa Nabokov. Castellaneta har alltid tenkt det motsatte om seg selv, at han tenker som et barn, skriver som en lærd og snakker som et geni.

Kanske kan man utläsa en historisk poäng ur denna kommentar. För tvåhundra år sedan kunde litteraturen beskrivas som människans högsta uttryck, själva inbegreppet av mänsklig utveckling; när Nabokov skriver in en förvanskning – istället för en förfining – i själva mediet rör han sig bort från denna idealism. När Castellaneta i sin tur vänder upp och ner på hierarkierna imploderar idén om litteraturens höghet och godhet helt och hållet. Litteraturen må alltjämt vara god, i bemärkelsen välformulerad, cool och smart, men det är en tom godhet, en yta, en mening utan förankring. Materialet står inte längre i förbindelse med metafysiken. Formulerat på det sättet låter det som en högst teoretisk förändring, men det intressanta med Unfun är att den illustrerar de faktiska litterära konsekvenserna av denna situation. För vad innebär det egentligen för litteraturen i stort om det bakom det geniala talet eller den lärda skriften döljer sig inte en oändlig intelligens utan en oändlig naivitet – ett barn? Atals & Vatamans frejdiga humör, deras grundlösa skratt, passar in i samma mönster: uttrycket (skrattet) är inte längre en rimlig effekt av en orsak (fara eller smärta). Uttrycket lever sitt eget liv; om inte annat är det perverterat i relationen till sin grund, kanske har uttrycket till och med tagit makten över grunden. Fast i någon bemärkelse är det förstås ett illusoriskt bemäktigande. Till sist måste skrattet ofrånkomligen komma till korta – det finns ett våld som får också skrattet att tystna. Om man ser saken ur läsarens perspektiv är det på så vis inget förlösande skratt Unfun serverar. Det är snarare ett skratt som man förr eller senare kommer att sätta i halsen, ett skratt som hotar läsarens trygga position i förhållande till det lästa. Ur det perspektivet serverar Rasul en roman som försöker ta sig ur sin nedärvda forms inherenta godhet, ut ur den i alla litterära sammanhang ständigt närvarande men sällan uttalade idén om litterär uppbygglighet, exempelvis föreställningen om berättandets gemenskapsskapande förmåga.

Og så faen om ikke filmmediet, like mye som skuespillet og boken og dokketeateret, eller hva i svarteste Serengetti det måtte være, også representerte denne gammeldagse ideen om liv som narrasjon, og narrasjon som et provisorisk, mønster-givende, gjenkjennelig, felles rom vi liksom skal identifisere oss med og som liksom skal koble oss sammen.

En ytterst metapoetisk passage: hos Rasul är berättandet nämligen inte självklart mönstergivande och sammanförande; det är snarare avskräckande, det löper amok, det är komiskt och förfärligt, realistiskt och uppskruvat på samma gång – som en korsning av Joyce Carol Oates’ What I Lived For och Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen. Finns här något av värde? Något att lära av? Något som kan «koble oss sammen»…? Nej, det är just det. Man famlar men kommer liksom ingenstans, mer än till ett generat fnissande. Här finns bara Castellanetas lätt avdomnade förundran, Atal och Vatamans malplacerade skratt, Slaktus våld och till sist Lucys blodiga hämnd. «Misantropien min er generell mistro til menneskelige bedrifter og konstruksjoner. For å si det enkelt så har jeg i grunn ikke tro på at det folk driver med kommer til å føre frem» säger Simpel i slutet av The Cocka Hola Company, den första delen av Skandinaviska misantropi – det skulle lika gärna ha kunnat uttalas av någon i Unfun. Fast vilken trovärdighet kan en sådan formulering ha när den dyker upp i just en roman, en av mänsklighetens mest avancerade konstruktioner? Utgör inte romanformen som sådan, så som den har traderats, sedimenterats och alltjämt finns tillhands, ett motgift mot all sådan misantropi? Som huvudpersonen Rebel formulerar det i trilogins andra del, Macht und Rebel: «Det finnes ikke en ond bok. Undergravende, ja, men er du undergravende så har du en positiv intensjon, et eller annet sted.» Annorlunda uttryckt: kan en sant misantropisk roman bli annat än oläsbar – och därmed något annat än en roman – alternativt förfalla till kalkylerad underhållning? Och är inte det senare alternativet genom sin kompromissbenägenhet mer motbjudande än den litteratur som förnumstigt bejakar sin egen uppbygglighet och filantropi? De frågorna skulle kunna mynna ut i ett avfärdande av Unfun och Rasuls hela trilogi: hans böcker försöker vara precis så farliga och politiskt inkorrekta som de kan vara och fortfarande accepteras som (god) litteratur i den litterära institutionen och på marknaden. Misantropin är en hipp kosmetika som smetats över tre ganska tunna och haltande romanbyggen. Men även om det finns ögonblick i de tre böckerna där en sådan dom inte känns så avlägsen, blir slutintrycket ett annat. För vad som efterhand blir tydligt är att misantropin, cynismen och inkorrektheten snarast är ett sätt – det enda sättet? – att skriva sig fram till det motsatta: längst inne i det hopplösa finns en hoppfullhet, en tilltro som är så minimal att den inte är synlig med blotta ögat utan bara i litteraturen, och bara i den litteratur som attackerar sin egen godhet. Något annat hopp är kanske inte längre möjligt, inte trovärdigt. Unfun får mig i alla fall att tänka i de banorna.