Utställningen i Nordiska paviljongen i Venedig 2017 blir en grupputställning med sex konstnärer från olika generationer. Det offentliggjordes tidigare i veckan. Utställningen heter Mirrored, och kommer, enligt curatorn Mats Stjernstedt, att visa på samband som överskrider land- och regiongränser genom att ta den amerikanska konst- och arkitekturteoretikern Guiliana Brunos begrepp «platslös plats» som teoretisk utgångspunkt.
Äldst i utställningen är den norska konstnären Siri Aurdal (f. 1937), och yngst är Berlin- och Jerusalembaserade Jumana Manna (f. 1987), utbildad vid Konsthögskolan i Oslo (KHIO). Medverkar gör också de svenska konstnärerna Nina Canell (f. 1979) och Charlotte Johannesson (f. 1943), samt finländarna Pasi «Sleeping» Myllymäki (f. 1950) och Mika Taanila (f. 1965). Aurdal, Johannesson och Myllymäki har alla arbetat med en «urban konst» och varit före sin tid när det gäller att inkorporera industriella material, digital teknik och rörlig bild i sina verk. Utställningens politiska underton syns kanske tydligast i valet av israeliska Jumana Manna, som ofta har arbetat med idén om plats i relation nationell identitet och berättelser.
Under de senaste tre biennalerna i Venedig har Norge, Sverige och Finland turats om att organisera varsin utställning i Nordiska paviljongen, men under perioden 2017–2021 har man enats om att de tre länderna ska presentera gemensamma utställningar. I år är det Sverige, genom Moderna Museet, som ansvarar för den Nordiska paviljongen, vilket sedan följs av Finland (genom FRAME – Finnish Fund for Art Exchange) 2019 och Norge (genom OCA – Office for Contemporary Art Norway) 2021.
Courtesy Galleri Riis Oslo / Stockholm.
Mirrored söker, enligt Mats Stjernstedt, komma bort från idén om en temautställning, och ska delvis ses som en reaktion på hela biennalformatet.
– Temat och urvalet har vuxit fram gradvis under en period av research under 2016 och återspeglar på flera sätt mina intressen när det gäller konst, berättar Stjernstedt för Kunstkritikk.
– Min utställning har inte ambitionen om att säga något tydligt om en gemensam nordisk identitet, och inte heller att illustrera världsläget. Jag hoppas hellre att den kan signalera ett slags nervositet eller en osäkerhet, när det gäller den egna existensen eller det dagspolitiska läget.
Mats Stjernstedt menar att det finns en inbyggd problematik i själva uppdraget att representera nationer och nationella paviljonger, där beställarens förväntningar speglas lika mycket som curatorernas.
– Paviljongerna i Venedig har karaktären av att vara stora lanseringsprojekt, ambitiösa monografier över etablerade konstnärskap. Däremellan hittar man de mer experimentella positionerna. Min upplevelse är att curateringen av den nordiska paviljongen varit förenad med ett mått av frihet innanför vissa grundläggande förutsättningar. Till exempel den om att åtminstone en medverkande skall knytas till varje representativt nordiskt land, säger Stjernstedt.
– Jag tror även att jag brottas med att nordiska paviljongen alltid framkallar en stereotyp idé om natur och landskap, eftersom arkitekturen i sig utgör en passage mellan byggnad och utomhusupplevelse.
De sex konstnärernas åldersspridning och spretiga intressen och karriärer är något som Stjernstedt menar bör ses som en inbjudan att söka möjliga kopplingar dem emellan, snarare än skillnader. Det curatoriella arbetet har präglats av ett intresse för de individuella konstnärskapen, snarare än hur kollektivet kan spegla grundidén.
– De flesta som följt mitt arbete genom åren ser att jag har ägnat mycket tid åt en sorts monografisk verksamhet, snarare än att sammanställa tematiska grupputställningar. Det är en arbetsmetod som möjliggör en djupare dialog med en konstnär, vilket också har präglat paviljongens urval. I min mening representerar urvalet och utställningen lika mycket en rad starka, individuella positioner som en tematisk helhet.
På frågan om utställningen kommer att omfatta historiska verk eller enbart nyproduktion menar Stjernstedt att även den binära relationen befintligt-kontra-nyproducerat, även ska problematiseras.
– Presentationen kommer utgöra en blandning av nyproduktion och redan existerande verk. Med vissa verk av äldre dato arbetar vi med rekonstruktioner, och vi ser även över möjligheten att använda ny teknologi i vissa presentationer. Det finns en tyngdpunkt på skulptur, objekt och process som uppstått på grund av olika bevekelsegrunder: tidsmässiga, teknologiska, politiska, berättar Stjernstedt.
Det övergripande namnet för Venedigbiennalen 2017 är «Viva arte viva» och den konstnärliga ledaren Christine Macels programformulering har vissa likheter med nordiska paviljongens tematik. Macel kommer bland annat inrätta tematiska «trans-paviljonger», som ska «samla konstnärer från alla åldrar och ursprung». Precis som Mats Stjernstedt har Macel i flera uttalanden och texter understrukit problematiken med biennalens ursprungliga funktion som en internationell exposition för enskilda nationalstater och konstnärer som söker nya köpare av samtida konst. Hur denna curatoriella ståndpunkt kommer att återspeglas i de utställda verken får vi veta när biennalen invigs i maj 2017.
