Jag skulle tro att jag var tolv–tretton år gammal när jag stötte på Eddie Figge (1904–2003) första gången. Min uppväxtmiljö gav inte tillgång till konst och litteratur, men vissa damtidningar kunde ha kulturreportage och jag tror det var i ett sådant jag läste om Figge, som snabbt blev min stora idol. Bilderna från hennes ateljé lyste på sidorna, och jag blev starkt berörd när hon berättade hur hon mötte konsten rätt sent i livet, då hon redan var en berömd aktris och en bekant gav henne ett målaskrin som blev porten till ett helt nytt liv. Figge återuppfann sig själv som informell målare – en riktning som hon har liknat vid en konstnärlig «nollpunkt» som gjorde rent hus och utplånade alla spår av det som redan fanns.
Fram till nyligen skulle många säkert ha avfärdat hennes ideal om en konst som «rymmer alla tider» som en apoteos av en högmodernistisk universalism som snabbt blev daterad. Därför blev jag nyfiken när den lilla konstinstitutionen Mint på ABF-huset valde att visa henne tillsammans med Agnieszka Polska i en utställning som fasta på en «estetik kopplad till det tyngdlösa tillståndet». Det är ett kärnfullt möte som både destabiliserar subjektet och belyser en latent posthumanism i verken. Upplevelsen av Figges stora målning Farväl till Voyager II (1989) fördjupas när vi vet att jorden snart kommer att förlora kontakten med den obemannade sonden, som är dömd att fortsätta sin eviga färd ut i världsrymden under tystnad.
Dessvärre förenas konstnärerna också av en viss grandios teatralitet. Jag kan knappt höra mig själv tänka på grund av performancekonstnären Geo Wyeths röst som dånar från Polskas videoanimation med snurrande klot och svärmande trollsländor. Samtidigt bleknar hens tal om en geologisk nollpunkt bredvid Figges klara färger och säkra gester. Två primadonnor som skriker efter min uppmärksamhet på en så liten yta blir för mycket!
När dammet lagt sig så är det ändå Figge som står kvar som utställningens klarast lysande stjärna. Det beror dels på en fint avvägd hängning, och dels på att Mint har lyckats låna in ett högklassikt urval av verk som sträcker sig från Figges tidiga rymdmåleri – som hon började med efter månlandningen 1969 – till hennes sena pastellteckningar som har ett lite luftigare uttryck som hon fann inspiration till under en viktig resa till Japan på 1990-talet.
Historiskt är rymdåldern förstås intimt förknippad med den imperialistiska stormaktspolitik som vi ännu lever i efterdyningarna av, men här handlar det främst om rymdens motsvarighet i känslolivet: om att upphäva tyngdlagen och slå sig fri sig från det som tynger eller fjättrar en. Kan konsten ge den upplevelsen en objektiv form som alla kan förstå och relatera till? Trettonåringen i mig skulle nog säga ja. Att den ställs i ABFs källare kastar ett kritiskt ljus över den samtida vänsterns oförmåga att formulera en progressiv idé om frihet i den reaktionära politikens tidsålder.
