Få har nog hört talas om den lilla norrländska orten Robertsfors, och ännu färre känner nog till den diamantproduktion som har pågått där i över sextio år. Tack vare en svensk uppfinnare och en spirande pappersindustri lades på 1950-talet grunden för en syntetisk diamantindustri på orten, som tagen ur en Scandinavian Noir-deckare med multinationella kopplingar till apartheid-regimen i Sydafrika och maoismens Kina som kittlande inslag.
Denna svenska industriorts uppgång och fall är utgångspunkten för konstnären och filmaren Sara Jordenös verk Diamantfolket som premiärvisas på lördag, 22 oktober, just i Robertsfors, för att sedan visas på flera andra orter där en gång framgångsrika industrier avvecklas med massarbetslöshet och kollektiv fantomsmärta som direkt följd. Filmen är den tredje i en serie där Jordenö återvänder till barndomsorten Robertsfors för att dokumentera utvecklingen där. Verket är curaterat av Lisa Rosendahl på Statens konstråd, och ingår i konstrådets projekt Industrisamhälle i förändring. Tidigare verk i serien har gjorts av konstnärerna Alexandra Pirici och Annika Eriksson och har visats i Göteborg, Grängesberg, Stockholm och Malmö. Nästa lördag, 26 oktober, visas Diamantfolket dessutom på Kulturhuset i Stockholm. Visningen följs av paneldebatten Omställning, vad gör vi när Sverige förvandlas?.
Som filmare har Jordenö nyligen fått internationell uppmärksamhet med dokumentärfilmen KIKI (2016), som följer flera personer i den HBTQ-orienterade subkulturen Kiki i New York. Filmen hade premiär på Sundance International Film Festival i januari, och har hittills visats i 17 länder. Jordenö har tidigare arbetat tillsammans med kollektivet Produktionsenheten som bestod av ett dussintal personer, inklusive konstnärerna Petra Bauer, Kajsa Dahlberg och Runo Lagomarsino.
Kunstkritikk hörde av sig till Sara Jordenö för att ställa några frågor om hennes nya film.
*
Din nya film Diamantfolket har premiär i Robertsfors på lördag, och är det tredje verket där du återvänder till orten och den nu nedlagda diamantfabriken. Kan du berätta om bakgrunden till projektet och de två tidigare filmerna, som du började arbeta med redan 2005?
De tidigare verken handlar om en historisk tillbakablick över symbiosen mellan fabriken i min uppväxtort i Västerbotten och samhället i stort. Där skapades av svenske Erik Lundblad världens första syntetiska diamant för femtio år sedan, men redan i mitten av 1970-talet såldes den Aseaägda diamantfabriken till sydafrikanska De Beers Group, vilket skulle visa sig mycket problematiskt. Detta var under apartheidtiden i Sydafrika och under en period var detta faktiskt det enda sydafrikanska företaget som tilläts ha en verksamhet i Sverige. De tidigare verken har bland annat visats på Göteborgsbiennalen och just nu även på Samhällsmaskinen på Malmö konstmuseum.
Trettondag jul 1985 direktsände Sveriges Television en gudstjänst från Robertsfors där pastorn starkt kritiserade De Beers diamanttillverkning vilket man kan se i ditt förra verk. Nu har du återvänt till fabriken efter att personalen fått beskedet att den läggs ned för gott. Kan du berätta om arbetsprocessen?
Jag började arbetad med den nya filmen 2014 när jag fick reda på att De Beers skulle lägga ned all verksamhet i Sverige, och att all personal då skulle sägas upp. Vi var och filmade i december 2015, då alla hade varslats men jobbade kvar i fabriken. Sedan kom vi tillbaka i maj 2016 då hela personalen varit uppsagd sedan några månader tillbaka. Detta blir en skildring, inte av arbetet eller arbetets innehåll, utan vad som händer med människorna – kollektivet – efter en sådan här förändring som chockat många på orten.
Först kom jag med ett idéförslag till curatorn Lisa Rosendahl på Statens konstråd. Efter det gjorde jag en researchresa till Robertsfors för ungefär ett år sedan, och fick mycket positiv respons från de anställda som ville att jag skulle berätta deras historia, vilket jag sedan har gjort i nära samarbete med Statens konstråd.
I filmen får vi bland annat följa de före detta anställda som går en arbetsmarknadsutbildning. Under en närapå parodiskt scen lär de sig att sälja sig själva via sociala medier som LinkedIn och Facebook. Detta blir ju en ganska stor kollision mellan de specialiserade fabriksarbetarna som har arbetat med komplexa processer för att förvandla kol till diamant och den nya tidens ekonomi. Hur tänker du kring den scenen?
Ja, där syns verkligen en krock mellan den nya, snabba ekonomin och bruksortens långsamma ekonomiska symbios mellan samhälle och näringsliv som så många hela tiden varit beroende av. Folk som har jobbat upp till 30–40 år på fabriken blev av med anställningen och återanställdes under den sista tiden av ett bemanningsföretag. Och nu när de söker nya jobb är det ironiskt nog också ett bemanningsföretag som sköter den processen, vilket är ytterligare en stor förändring för människorna. Det är enormt chockerande för de tidigare anställda, som hade byggt upp en dynamik och en sammanhållning tillsammans att nu få höra att de inte är ett kollektiv längre, utan en produkt, att de ska kunna sälja sig själva. De går från att vara ett subjekt till att bli ett objekt, vilket filmen skildrar.
Har du velat plocka upp processen kring den syntetiska diamanttillverkningen på något sätt i filmen?
Själva processen att framställa en diamant kräver en enorm kompetens, vilket många kanske inte förstår. I korthet utgår man från grafit, samma material som i blyertspennor och utsätter det för ett enormt tryck. Efter ett antal timmar blir grafiten till syntetisk diamant. I Sydafrika talar man om «cooking the diamonds», men det är alltså inte en helt enkel process.
Men jag har medvetet valt att inte ta fasta på diamanterna och själva arbetsprocessen, utan mer på människorna, gruppdynamiken och det kollektiva minnet som lever hos alla människorna, inklusive mig själv.
Just det, du har ju också arbetat på fabriken en gång i tiden, liksom din far. Vad betyder det för ditt arbete att du har en djupt personlig koppling till platsen?
När min pappa arbetade på fabriken under min uppväxt fick barnen till de anställda automatiskt erbjudande att sommarjobba där, vilket jag också gjorde. Jag tror faktiskt inte att någon annan kunde gjort denna film, just eftersom jag är uppvuxen på orten och har en personlig koppling till företaget och fabriken. Detta har jag även försökt fånga genom de tomma miljöer som man ser i filmen, som bildar fond för tankar och projektioner.
En av de före detta anställda, Linda, som man möter i filmen tillhör min generation och hennes pappa jobbade också på fabriken. Det är inte ovanligt. Jag har ju under åren byggt upp ett förtroende hos de anställda som verkligen stöttat idén om att återvända och berätta denna historia. Jag har även fört en dialog med ägarna om vad det är jag gör, och förankrat detta väldigt brett. Exempelvis fick vi i det senaste verket möjlighet att filma inifrån fabriken, vilket tidigare varit strikt förbjudet.
Din film är curaterad av Lisa Rosendahl på Statens konstråd, som en del av direktören Magdalena Malms ambition att utvidga vad konst i offentliga rum kan vara. Har du några reflektioner kring hur din film är eller kan vara offentlig konst?
Redan från början diskuterades detta projekt som ett offentligt konstverk, så jag ser det som ett helt annat sorts process och presentation för mig. Som filmare ser jag det som att Statens konstråd ger ett uppdrag att följa och dokumentera något som sker nu, i realtid, vilket är intressant för mig. Det tror jag är styrkan i de nya, mer temporära projekten som de gör. Jag tycker det är viktigt att andra än journalister och etnografer skildrar detta, och konsten kan verkligen vara viktig som en möjlighet för andra berättelser.
Det intressanta med Robertsfors och andra bruksorter är hur stadsplaneringen har hängt nära samman med utveckling av privata och offentliga industrier. Men det som nu händer runt om i landet visar att platser som många människor har sett som i någon mening gemensamma inte alls är det. Industrierna är inte offentliga platser, utan privata företag och har av den anledningen inga långsiktiga skyldigheter mot staden eller de anställda.
Som vi kan höra i filmen är det väldigt billigt att lägga ner en privat verksamhet i Sverige. På Irland skulle det däremot bli väldigt dyrt eftersom lagarna är annorlunda, då man ser att företag har nyttjat landets infrastruktur i hög grad. I Sverige är det gratis att lägga ned en sådan fabrik som i Robertsfors med ungefär 180 anställda, medan det skulle kosta 26 miljoner på Irland.
Lokalerna är fortfarande tomma, ingen vet om någon annan kommer in med en ny verksamhet där. Jag hoppas att min film kan bli ett redskap och en utgångspunkt för att diskutera vad detta betyder och hur man går vidare. Vi kommer att göra flera offentliga screenings av filmen, men också en helt sluten visning bara för de före detta anställda, vilket ska bli väldigt intressant.
Du beskriver konst som ett komplement till journalistik och etnologi. Kan du säga något mer om hur du ser att konsten och det dokumentära fältet kan fånga berättelser och idiom som andra fält inte kan?
Mitt konstnärskap fick en oerhörd skjuts när jag för några år sedan började samarbeta med sociologer som använder sig av tydliga metoder för fältarbete. Jag kom oerhört mycket djupare än med mina undersökande konstprojekt med hjälp av dessa strukturer. Men samtidigt märkte jag att jag som konstnär hade andra frågor än de, andra perspektiv än de strikt akademiska. När det gäller den undersökande journalistiken har jag mycket respekt för det hårda arbete som krävs för bra reportage, men ofta måste journalister jobba snabbt och utifrån ett tydligt perspektiv. Som konstnär och dokumentärfilmare har jag arbetat mer sökande, inte så inriktad på ett visst resultat, jag tycker om att vara ambivalent och skifta mellan olika positioner. Då kan man få tillgång till berättelser som är osynliga inom de andra fälten.
Stämningen i filmen präglas mycket av ljud eller bristen på ljud, kan du säga något om hur ni arbetat med detta i filmen?
Musiken är komponerad av Gustav Berge och han spelade in ljudet från alla maskiner i fabriken i december 2015, när verksamheten fortfarande var igång. Men i maj 2016 när vi kom tillbaka så var allt avstängt, och i filmen ser vi hur alla talar om hur tyst det är. Så han gjorde detta ljud till filmens musik som bland annat spelas över åkningarna i staden och tillsammans med andra bilder från fabriken.
Du arbetar med detta projekt under lång tid. Är detta något som präglar ditt sätt att jobba generellt, och hur förhåller du dig till kraven på konstnärer att ständigt producera nya verk för marknaden eller museer och konsthallar?
Jag försöker i mitt konstnärskap arbeta emot algoritmekonomin. Jag arbetar ganska långsamt, vilket inte alltid passar konstvärlden. Man jag vill gå in djupare i olika spörsmål och platser, skapa djupare relationer och återvända under längre tid. Sedan kan man använda det snabba och digitala som verktyg, såklart, men mitt arbetssätt präglas mer av det långsamma. Något som är viktigt för min konst är att lyssna och vara väldigt uppmärksam. Som filmare arbetar jag ju i team också, där måste man verkligen lyssna mycket på varandra.
I likhet med många konstnärer idag så arbetar du ju både med film och samtida konst. Hur ser du på skillnaden mellan de båda fälten?
Filmvärlden har en väl utarbetad kollektiv process där filmarens idéer hela tiden prövas och diskuteras med producenter, finansiärer och andra aktörer. Det kan kännas jobbigt, men det är samtidigt mycket utvecklande och jag har saknat det när jag arbetar i konstvärlden. Skillnaden är faktiskt just att konstrådet, som har en process där konstnären först ska lämna in idéförslag, följt av en djup diskussion om förmedling och offentlighet. Lisa Rosendahl är också en curator som är väldigt intresserad av konstnärens process, hon plockar inte bara verk så att säga, och vi har haft en väldigt konstruktiv dialog.
För mig är det fantastiskt att samarbeta kring ett verk, och det förstår man ibland bättre i filmvärlden, tror jag. Jag jobbar exempelvis väldigt nära min klippare Rasmus Ohlander, och har fått arbeta med fantastiska filmfotografer som Naiti Gamez och Maja Dennhag. Det har lärt mig oerhört mycket. Jag är en mycket bättre konstnär nu än för fem år sen, och jag är inte lika rädd och återhållen när det gäller att prata om mina verk.
