Terike Haapoja (f. 1974) och Antti Laitinen (f. 1975) har utvalts att representera Finland på den 55e Venedigbiennalen, i både den nordiska paviljongen och den finska paviljongen. Det curatoriska konceptet för utställningen har utformats av en grupp konstnärer-curatorer och forskare från Aaltouniversitetet i Helsingfors.
Utgångspunkten för det curatoriska konceptet, Falling Trees, är en incident som inträffade vid den förra Venedigbiennalen 2011, när ett träd föll ned på taket av den finska paviljongen. Den oväntade händelsen skadade Aalto-byggnaden, uppförd 1956, och utställningen av Vesa-Pekka Rannikko måste stänga innan biennalens slut. Som ett resultat kände sig det nya curatorteamet tvungna att reflektera över den avgörande frågan om förhållandet mellan konst och natur. De två utvalda konstnärerna arbetar båda med storskaliga naturfenomen i sin konstnärliga praktik, och översätter dem till konstverk som kan upplevas på mer mänsklig skala.
Haapojas praktik kännetecknas av interdisciplinaritet. Hon samarbetar ofta med vetenskapsmän och yrkesutövare från andra konstnärliga fält. Det är för henne väsentligt att aktivera flera av betraktarens sinnen och hennes verk ställer existentiella frågor om vad det innebär att leva i världen som en dödlig, emotionell och social varelse, och politiska frågor om hur vi skulle kunna existera tillsammans med andra arter på ett mer hållbart sätt. Haapoja arbetar för närvarande med The Kingdom, ett projekt som prövar 3D-teknologiernas möjligheter och undersöker andra arters förnimmelsevärldar och vår egen fantasis gränser. «Jag uppfattar vår relation till den icke-mänskliga världen som en fundamental, och fundamentalt politisk fråga, kanske vår tids viktigaste fråga. Vår ekonomi bygger på naturtillgångar, vårt välmående på andra arters vitalitet och vår politik på att dela de tillgångar som icke-människor förser oss med«, förklarar Haapoja för Kunstkritikk.
Antti Laitinen utmanar ofta gränserna för sin egen fysiska uthållighet när han griper sig an naturen och därmed ifrågasätter olika stereotyper, såsom den naturromantiska föreställningen om natur, nationell identitet och maskulinitet. I verket It’s My Island (2007) byggde Laitinen en egen ö i Östersjön genom att, under tre loppet av månader, släpa ut tvåhundra sandsäckar i vattnet med hjälp av en spade, sand och säckar. Nyligen seglade han på Östersjön i en hemgjord barkbåt. Men Laitinen är inte bara en tragikomisk humorist som leker med kulturella koder; som konstnär förhåller han sig aktivt till den experimentella performancekonstens tradition och han är skicklig på att representera sina ofta extrema naturupplevelser i olika medier.
Curatorteamet för biennalen valdes ut efter en öppen utlysning som fick fyrtio svar. Att hålla ett «open call» var ett uppfriskande beslut av FRAMEs styrelse. Detaljerna i curatorernas koncept är ännu inte offentliga, men de valda konstnärerna-curatorerna är samtliga forskare till yrket. Därför är det svårt att gissa hur såväl konceptet som utställningarna av Haapoja och Laitinen kommer att se ut, men vi kan vänta oss någonting nytt.