Tennispoesi

– Linjen är ett språk som de flesta förstår, säger Peder Alexis Olsson om sin diktsamling Tennis, som består av en tennisplan återgiven i skala 1:1. Release i Stockholm på lördag.

Peder Alexis Olsson, Tennis,  2015. Foto: Drucksache.
Peder Alexis Olsson, Tennis, 2015. Foto: Drucksache.

På lördag är det release för Peder Alexis Olssons diktsamling Tennis på Rönnells Antikvariat och Andquestionmark i Stockholm. Till skillnad från de flesta diktsamlingar så innehåller Tennis inga ord, utan består av en tennisplans samtliga linjer återgivna i skala 1:1. Olsson har tidigare utforskat det litterära parspelets möjligheter i diktsamlingen Folkets Bio (OEI Editör), tillsammans med Pär Thörn, och med sin idé om linjen som ett globalt språk tycks Tennis peka lika mycket mot konstens samtida belägenhet, som mot poesins traditionella hemvist i litteraturen. Spelplanen öppnas och perspektiven mångfaldigas, på ett sätt som låter oss tänka om etablerade kategorier och gränsdragningar.

Ett mångfaldigande av perspektiv genomsyrar också själva releasen, med dess uppdelning mellan olika tider och platser. På Rönnells presenteras boken som ett fysiskt objekt, och på Andquestionmark sker releasen parallellt med en presentation av «forskningskonsortiet» ESTAR(SER): The Esthetical Society for Transcendental and Applied Realization (now incorporating the Society for Esthetic Realizers). En föreläsning av D. Graham Burnett och Joanna Fiduccia utlovas, liksom möjligheten att experimentera med «överraskande dokument» gällande surrealismens praktik och historia.

Tennis är utgiven av Drucksache med bas i Köpenhamn och Stockholm, och med ett speciellt intresse för grafiskt och trycktekniskt experimentella format. Utgivningen har en inriktning mot samtida poesi, men rymmer ett brett spektra av titlar från en affisch av Karl Holmqvist, till Martin Heideggers På väg mot språket och en LP-skiva av Henning Lundqvist, till Lotta Lotass Fjärrskrift, där den litterära texten publicerades i form av en telegrafremsa. I arbetet med Tennis involverades förlaget handgripligen i produktionsprocessen, som inleddes för öppen ridå på Krets i Malmö 2013.

Peder Alexis Olsson till vänster, och Pär Thörn till höger. Foto: Cecilia Grönberg.
Peder Alexis Olsson till vänster, Pär Thörn till höger. Foto: Cecilia Grönberg.

Kunstkritikk hörde av sig till Peder Alexis Olsson, med några frågor om den nya boken och om lördagens arrangemang.

 *

På lördag är det release för din nya diktsamling Tennis på Rönnells och Andquestionmark i Stockholm. Vad kommer vi att få se och höra? Finns det en konstnärlig eller poetisk idé med att presentationen sker på två olika platser, på just dessa platser?

På Rönnells kommer boken som fysiskt objekt att presenteras och jag kommer att läsa ett utsnitt ur mina anteckningar till föreläsningen «A Genealogy of the Line». Senare under kvällen kommer D. Graham Burnett och Joanna Fiduccia från ESTAR(SER) att hålla sin performance-föreläsning på Andquestionmark, där besökare kommer få möjligheten att experimentera med olika dokument kopplade till deras vittförgrenade verksamhet. Precis som med det separata appendix som medföljer Tennis, där mina anteckningar återfinns tillsammans med konstnären Yara Flores handskrivna essä om linjerna hos barnboksförfattaren och konstnären Crockett Johnson, ville jag och Drucksache öppna upp formen och bjuda in andra till projektet. Det dubbla release-tillfället återspeglas i själva linjens funktion att peka i två riktningar samtidigt – både mellan olika geografiska platser och olika tidpunkter, men också mellan olika former och praktiker som någonstans på linjen konvergerar med varandra, i det gränssnitt eller hybridmaterial som är Tennis.

Till skillnad från de flesta diktsamlingar innehåller Tennis inga ord, utan återger tennisplanens samtliga linjer i skala 1:1, i vad som beskrivs som en undersökning av «linjen och dess språk». Vad har du funnit är kännetecknande för detta språk?

Jag ville tänka makten genom ett annat slags språk, så därför är Tennis ett försöka att kringgå användandet av ett konventionellt skriftspråk och istället visa ett dispositiv som bara består av linjer, vilket sedan har transponerats till bokens formella logik i termer av boksidor, limning, och bläddrande, läsning etc.

Det går att hävda att linjen är ett språk som de flesta människor förstår och på olika sätt har en relation till, och det utan någon egentlig språkbarriär. På det viset är linjen internationell, global. När jag arbetade med min föreläsning så framstod linjen plötsligt som någonting oerhört basalt, eftersom den används i så oändligt många och skiftande former och är en integral del av ordnandet av mänskligt liv. Det går att framställa bokstäver och därmed ett skriftspråk av linjen genom att böja och vecka den, men också att dra gränser mellan länder och människor, vilket vi kan se inte minst i dag med stängda gränser, ökade klyftor och en tilltagande polarisering mellan grupper i samhället. Linjen utgör alltid en dubbel rörelse eftersom den pekar i två olika (läs)riktningar samtidigt, men så fort den används eller dras så delar den också upp och avgränsar ytor och kan därför vara antingen vän eller fiende, beroende på vilken sida om den vi hamnar.

Tennis på Krets i Malmö, 2013.
Tennis under arbete på på Krets i Malmö, 2013.

Varför tennis? Finns det, vid sidan av den grafiska översättningen av tennisplanens linjer, ett intresse för de estetiska och politiska aspekterna av tennisen som sport?

Jag har under många år varit intresserad av gränsdragningar i mina poetiska arbeten, och fann i tennisplanens räta linjer en maktstruktur som tillsammans med sina regler påminde om samhällets. Sporten tennis har också varit föremål för storpolitik i bl.a. «Stoppa matchen»-demonstrationerna då Sverige skulle spela i Davis Cup mot Rhodesia 1968, Chile 1975 och Israel 2009, och kallas ibland för «den vita sporten» pga. dess sammankoppling med vit överklass. Jag skriver om dessa schatteringar i «A Genealogy of the Line», som samlar olika fixeringspunkter och narrativ som har upptagit mig under arbetet med boken. Tennis är på många sätt resultatet av flera års läsningar av texter som berör linjer, och den får som sådan sin energi från flera håll samtidigt. Jag och Drucksache valde att behålla det «ofärdiga» och skissartade i min föreläsning, för att inte presentera någon tolkning eller slutsats av boken, utan istället visa på skiftande sätt att närma sig linjen genom ett montage av citat från historiska skeenden, informationsgrafik, samtida krigföring, statistik, kartografi, teori m.m.

Ett annat viktigt skäl till varför jag valde just tennis som spelplan var rent ortografisk, eftersom jag fann ordet med sina dubbla konsonanter i mitten och ändelsen -is mycket vackert. Trots att Tennis inte innehåller några ord – förutom författarnamn, förlag och isbn-nummer på bokryggen, vilken i sig har uppstått genom att innehållet och linjerna växer på höjden och bildar en helt «ny» inskriptionsyta – så läcker det hela tiden in andra språk för att kunna förstå och benämna boken.

Peder Alexis Olsson, Tennis, 2015. Foto: Drucksache
Peder Alexis Olsson, Tennis, 2015. Foto: Drucksache.

Vilka (typo)grafiska och trycktekniska principer har, i stora drag, varit vägledande i arbetet med att överföra tennisplanens struktur till kodexformen hos boken?

När Rikard Heberling och Jacob Grønbech Jensen på Drucksache blev inbjudna till Krets i Malmö 2013, så ville vi tillsammans arbeta med Tennis genom att gestalta och synliggöra själva tryckprocessen. Den som köper en bok får oftast en färdig produkt, men tillkomstprocessen finns sällan registrerad och lagrad förutom i själva varan. Därför blev galleriet ett temporärt tryckeri där besökarna kunde se verket som fick namnet Tennis (beta) växa och ta form. Drucksache tillverkade trycktyper och handrollade/tryckte boken i A3-format. Gallerirummet blev en «öppen» bok som det gick att stiga in i, medan sidorna torkade på tvättlinor i taket. Det var en undersökning av linjen och en första presentation av projektet.

Hade jag inte haft ett så nära samarbete med förlaget – vi arbetade utan egentlig deadline för projektet – hade Tennis förmodligen aldrig kunnat realiseras i sin nuvarande form. På flera sätt har den tryckta version av boken som presenteras på lördag funnit sin naturliga och slutgiltiga form, då vi tillsammans och genom olika experiment kom fram till att boken som behållare kan härbärgera och spjälka dispositivet och samtidigt förbli hanterbar rent fysiskt. Boken är i A4-format vilket de flesta har en relation till, och linjerna presenteras i svart på vit botten för att uppnå en så tydlig gräns som möjligt.

Tennis är en diktsamling, men är det litteratur? Intresset för boken som objekt kan föra tankarna till bl.a. artist’s book-traditionen. Är gränsdragningen viktig?

Eftersom jag är poet och skriver poesi har det varit viktigt för mig att tänka på Tennis som en diktsamling. Boken använder egentligen bara ett annat slags språk, nämligen linjens och den grafiska representationens. Som jag ser det befinner sig Tennis både på linjen och på båda sidor om den, varför gränsdragningen redan finns upptagen i verkets själva koncept och utförande. Boken är en myopisk läsning av sin egen form, av sin egen gräns, och eftersom det går att framställa alltifrån bokstäver till institutioner och spelplaner med hjälp av linjen, så skulle man kunna säga att Tennis är litteratur i dess mest grundläggande form.

På ett sätt är Tennis en logisk slutpunkt för mitt skrivande, men kanske också en öppning mot någonting nytt, någonting annat.

Krets, 2013. Foto: Drucksache.
Trycktyperna som användes under arbetet på Krets, 2013. Foto: Drucksache.

Diskussion