Within Heritage Movements av konstnären Oscar Lara är berättelsen om den utdragna och nedtystade historien om de så kallade Paracastextilierna som illegitimt fördes från Peru till Göteborg på 1930-talet, och har ingått i Världskulturmuseets samlingar. Allt som allt rör det sig om 89 stycken, 2000-åriga gravföremål från Paracashalvön i södra Peru. Utgångspunkten för Laras projekt är den kontrovers som följde på utställningen En Stulen Värld på Världskulturmuseet 2008, och som lede till att en återlämningsprocess påbörjades och genomfördes i etapper på 2010-talet.
Lara är född och uppvuxen i Lima, Peru, och är sedan några år doktorand i konstnärlig forskning på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. En del av hans forskning har kretsat kring Paracassamlingen, och han har i samarbete med svenska textilhantverkare låtit framställa repliker på ett par av objekten i samlingen. Sommaren 2021 återlämnades förlagorna till Peru, vilket innebär att samtliga av textilierna nu har repatrierats.
– Jag blev från början djupt provocerad av utställningen En Stulen Värld, som jag blev inbjuden att medverka i. Mitt förslag var att visa ett projekt baserat på stulna objekt och hur de hamnar i samlingar. Sedan började jag förstå mer och mer av hur just dessa textilier från Peru hamnade i Sverige och hur de smugglats hit av svenska diplomater, berättar Lara.
Historien om Paracastextilierna har belysts och debatterats från många håll, men Lara berättar att det är belagt utom allt tvivel att den dåvarande svenske konsuln i Peru, Sven Karell (1884–1965), skickade väskor med textilierna utan utförseltillstånd. Enligt Lara var många aktörer med på detta, inklusive den svenska tullen, men metoderna som användes för att frakta textilierna är delvis okända, eller svåra att följa i detalj, trots att det finns brev som direkt nämner smugglandet.
– I Peru finns idag personer som menar att Karell betalade gravplundrare i syfte att lägga beslag på konstföremål, men det finns såklart inga direkta bevis, menar Lara, och framhåller att det är välbelagt att gravplundring inträffat regelbundet i landets historia men att det ofta är svårt att påvisa exakt vem som var ansvarig i de enskilda fallen.
Lara inledde snart en konstnärlig undersökning om kopia, original och vem som bär ansvaret för kulturell avkolonisering.
– Från början var det mest ett slags absurdistisk reaktion på repatrieringsprocessen. Jag trodde inte på allvar att textilierna någonsin skulle återlämnas till Peru, så jag ville se hur jag i detta projekt kunde flytta gränsen för min roll som konstnär, och om jag kunde spegla denna historia genom att förvandla svenska textilkonstnärer till en sorts «kulturarvsfejkare» i syfte att göra repliker av de stulna textilierna. Och motsvarande, att använda mina diplomatiska kontakter och privilegier för att «smuggla» mina verk till Sydamerika, som en kulturpolitisk kommentar, säger Lara och berättar hur han kontaktade konsthantverkare för att undersöka möjligheten att väva kopior av de ursprungliga textilierna.
– Jag träffade bland annat vävaren Lena Hammarlund och forskaren Martin Ciszuk som satte mig i kontakt med ett antal textilkonstnärer som jag ganska snart började arbeta med. Från början var det jag som föreläste och berättade för dem om projektet och mina idéer, men ganska snart började även de berätta för mig, som är helt okunnig om dessa uråldriga textiltekniker, så det blev en intressant dynamik, berättar han.
Initialt var idén att göra en replik på den så kallade Kalendertextilen, som är nästan tredimensionell och betraktas som ett mästerverk.
– Från början ville vi göra en replik av Kalendertextilen, men alla experter i projektet sa att det skulle ta många år och kräva en enorm budget, så vi började istället titta på andra delar av samlingen. Till sist valde vi bland annat ett av de mest skadade och restaurerade objekten. På något sätt intresserade jag mig för att det hade lappats i olika perioder, och att ingen visste var och när. Delvis har det troligen lappats redan i Peru, och delvis i Sverige.
I en mödosam process som tog fyra år utförde Laras team av vävare kopiorna i samma uråldriga teknik som originalen. 2018 visades dessa kopior på MALI, konstmuseet i Lima, i en utställning som återskapade det museala rummet i Göteborg 2008. Och till sist, sommaren 2021, återlämnades förlagorna till Peru, parallellt som kopiorna återvände till Världskulturmuseet där de under hösten har ställts ut inom ramen för den elfte Göteborgsbiennalen – The Ghost Ship and the Sea Change.
– Det finns fortfarande problem med att sända tillbaka artefakter som dessa till ett före detta kolonialiserat land, när många av strukturerna i landet fortfarande är koloniala. Så när man skickar dessa textilier till Peru så skickas det egentligen inte riktigt till Peru. De hamnar i händerna på några specifika personer där, bara. Det föreligger nu en dispyt om vem som kan dra största fördel av dessa återlämnade objekt, som baseras på politiska läger i landet, berättar Lara.
Repatriering menar han är en process som har två sidor. Dels är det viktigt för länder som Peru att få tillbaka plundrade föremål, men det är också viktigt att länder som plundrat förstår sitt ansvar.
– Något jag tycker det behöver talas mer om är på vilket sätt betydelsen och användningen av dessa objekt skiftat. Paracastextilierna var ju menade att stanna i de gravarna ur vilka de plundrats, men nu visas de upp på museer och används som en del av byggande av en nationell identitet. Jag tycker vi bör ställa fler frågor om hur vi idag ska använda dessa objekt i vår kultur, säger Lara, som är i färd med att förbereda ett symposium med Natasha Maria Llorens, professor i teori på Kungliga konsthögskolan, om den sista delen av sitt projekt. Samtalet äger rum på Världskulturmuseet på söndag, vilket också är sista dagen av Göteborgsbiennalen.
