Sommaren är slut. Stockholm, som varit tyst och sömnigt sedan slutet av juni, har under senaste veckan vaknat och under torsdagskvällen tycks halva stan ha vallfärdat till Issues för att inviga hösten med ljummen burköl. På flera kvarters avstånd hörs ljuden från en folkmassa istället för det vanliga, sofistikerade event-sorlet. Mitt uppdrag, att se utställningen, omöjliggörs av den mur av snygga människor som sträcker sig längs gatan utanför galleriet, och gatan mitt emot, och in på en tvärgata – ett modereportage hade varit enklare att uppbåda.
Som extrovert-introvert tar jag mig an situationen med skräckblandad förtjusning, det är uppenbarligen drag i Stockholms nya konstscen, bland kindpussar och cigaretter i äkta första-skoldagsanda. Såhär blir det kanske när man anordnar en utställning med 58 konstnärer, de flesta från Sverige och födda på 80- och 90-talen.
Väl inne i det lilla, men höga, galleriet, fyllt med både människor och konst, är det så varmt att det är svårt att få luft. Det går bara att se det som hänger över människohöjd om man inte vill stryka längs väggarna och riskera att riva hela utställningen. Varje konstnär har fått i uppdrag att göra ett verk i formatet 50×40 centimeter. Rektanglarna ringlar som en orm över galleriets väggar, även om vissa helt har struntat i reglerna: Marie Karlbergs gulrandiga målning med tre svarta rumpavtryck pekar «fuck you» med både motivet och dess 145×84 cm.
Eftersom galleriets fjärde vägg är i glas och vetter mot gatan uppfattas utställningen lite som ett tittskåp eller en kuriosakabinett. Det är svårt att prata om en helhet och det verkar inte finnas någon logik i salongshängningen, men det är spännande att titta på varje föremål för sig – en exposé över vad den nya generationens svenska konstnärer är och har att erbjuda.
Ambitionsnivån och kvaliteten är ojämn. Vissa verkar ha tagit sig an uppgiften som ett sommarpyssel – Hilde Retzlaff har byggt en strand till en död bålgeting i en gammal dadelkartong, och Anders Johansson har placerat en sliten gosedjurshund med en löshårsslinga på en pappkartongscylinder. Andra har bara dragit ner på skalan och i högra hörnet hänger den kanske minsta Jim Thorell-målningen jag någonsin sett, en abstrakt röra i blått, gult och orange på vitt. Det är kul att försöka gissa vem som gjort vad.
Det lönar sig att bryta det rektangulära formatet, som Erik Thörnqvists gjort med sitt rostfria kugghjul som blänker högt upp på väggen. Med texten «moneta nova» (nytt mynt) perforerat i ett skakigt typsnitt som skulle kunna vara nytt, gammalt eller utomjordiskt, känns objektet som ett drev från ett mystiskt kontrollrum i kapitalismens kulisser. Jag blir lite kär i en tovad skulptur av Elin Elfström föreställande en platinablond tjej i glitterbikini, med en annan platinablond tjej i famnen: horans pietà. Detaljrikedomen är fantastisk, man ser hur mascaran runnit under ögonen på Maria. Figurerna ser lite ut som Nathalie Djurbergs, fast i ull.
Det hela känns internt och lite rufsigt, men det gör inte så mycket att allt inte sitter, även de slarviga verken bidrar till helheten: här är allt okej, allting möjligt. Mellan verken bubblar humor och lätthet, gravallvaret nekas tillträde hos den nya generationens konstnärer. Downtown Issues 2 uttrycker vibe, energi, känsla och gör skäl för sin titel. För visst är det lite som i New York när vi trängs bland coola up and coming young creatives and aspiring somethings – här känns det som att saker håller på att hända.