Våren 2001 hade jag den moderna hermeneutikens fader Hans-Georg Gadamer som bordskavaljer på en doktorandmiddag i Heidelberg. Han var 101 år gammal. Jag hade bokstavligen ett helt sekel vid min sida och ville få ut det mesta av honom, men visste inte riktigt hur. Till slut frågade jag honom: «Vilken anser ni borde vara filosofins absolut viktigaste fråga idag?» Gadamer blev helt tyst. Hela sällskapet satt i spänd förväntan. Gadamer tog slutligen sats och svarade med en högtidlig stämma: «Filosofins absolut viktigaste fråga idag bör vara: hur kan vi leva i fred med varandra, våra religiösa och ideologiska skillnader till trots?»
Gadamer hade, inser jag nu när jag går omkring på den åttonde upplagan av Göteborgs Internationella Konstbiennal som har sekularitet som tema, fångat sekularitetens svåraste dilemman i en enda fråga. Sekularitet kommer från latinets «saeculum», som betyder «hörande en viss tidsålder» eller «…århundrande», vilket skapar en intressant spänning mellan religioners begär efter det tidlösa och modernitetens vurm för nuet. Men vad betyder sekulariteten rent konkret? Frihet från trosutövning, men också friheten att utöva sin tro, så länge den inte stör någon annans tro. Biennalens curator Nav Haq har med tanke på religionens stora come back i vår tid inte kunnat välja ett viktigare ämne.
Den smått klaustrofobiska titeln WheredoIendandyoubegin har dessutom en psykoanalytisk dimension som borrar ner sig till det mellanmänskliga rummets absoluta nerv. Det är med andra ord upplagt för en angelägen biennal – en agora för spännande friktioner och brobyggen. Inte minst borde detta kunna vara ett ypperligt tillfälle att sätta ljuset på något vi innerst inne alltid har vetat, men inte orkat befatta oss med, nämligen att även den sekulära humanismen är en trosåskådning med sina egna ritualer och symboler.
Men glappet mellan ambitioner och resultat kunde inte vara större, för biennalen är ett av de blekaste konstevenemang jag någonsin varit med om. Det är som att vandra omkring på en lång och trevlig tipspromenad arrangerad av Svenska kyrkans ungdomsförbund, med andra ord långt från agoran, från skandaler och omprövningar, med verk som är informativa snarare än diskursiva. Ta till exempel Sicherheit (2017), Saskia Holmkvists parafiktiva film om svensk vapenexport, som hon gjort tillsammans med Ellen Nyman och Corina Oprea. Holmkvist är en av Sveriges absolut mest intressanta konstnärer, men jag lär mig ingenting nytt av att se den här filmen. Reflektionen över den tyske sociologen Ulrich Beck, som menar att om man ställer demokrati mot säkerhet så kommer säkerhetstänkandet alltid att vinna, känns förvisso viktig, men lämnas likt många andra uttalanden i filmen oemotsagd. Och när filmmakarna hänger ett eget fabricerat vapen i pappkartong på vardagsrumsväggen känns det bara ironiskt på fel sätt.
Det finns inte heller någon större spänning mellan verken. Det är som om Nav Haq har valt att arrangera dem utifrån en tärningkastslogik. Vad gäller friktionen mellan andlighet och sekularitet, så hade biennalen verkligen mått bra av en eller annan bad guy som hade kunnat röra om i konstrummen och samtalen. Haq har istället valt att softa till det med Fahd Burkis Paul Klees-inspirerade geometriska figurer – där ett förvisso intressant verk vid namn The Shape of Punishment, som ser ut som en Ku Kux klan-mask skulpterad av Brancusi – har trängts ihop med några glasmonterinkapslade skissböcker av Hilma af Klint. Och i Masthuggskyrkan kan man ta del av Alexander Tovborgs målningar som väver samman Syrienkonflikten med Europas gamla mytologier.
Inget ont om denna konceptuellt välsvarvade dekorationskonst, men varför inte komplettera med en konstnär som Cristel Büchel som skapade rabalder för några år sen när han byggde en moské innanför en katolsk kyrka? Varför inte ställa ut Andres Serrano, Lars Vilks eller än bättre – Dorinel Marc? Den sistnämnde har förpassats till biennalens arkivdel på Stadsbiblioteket, där man kan se ett av hans mest harmlösa verk. Det är ett videoverk från 1990-talet som visar en gatumusikant sitta och sjunga inför en stor reklamaffisch vars meddelande lyder: «Faran är över, tur att någon tror på Sverige». Ja, det är bäst att sopa farorna under mattan, så att vi kan fortsätta tro på Sverige.
Apropå badguys, var finns alla bad girls? Var finns alla de kvinnor som utmanat religionens gränser? Listan kan göras lång, men jag ska för enkelheten skull ta ett enda exempel. Hade Nav Haq vågat ställa ut en konstnär som Louzla Darabi vars Scène d’amour visades på Världskulturmuseet för några år sen? Målningen föreställde ett älskande par, med inledningsverserna från Koranen målade i bildens översta kant. Konstnären ville visa att även den fysiska kärlekens extas kunde bana en väg till Gud, för om Gud älskar människan, borde han också älska det hon älskar, nämligen kärleksakten. Tilltaget upprörde en rad muslimer, vilket ledde till att museets dåvarande chef Jette Sandahl valde att ta ner verket. När museer anpassar sig efter en högljudd minoritet, så ignorerar man samtidigt alla de muslimer som har flytt sitt land för att kunna åtnjuta demokratiska rättigheter. Och när curatorer censurerar sig på förhand, ja då förtjänar de knappast att kallas curatorer.
I katalogen får vi ta del av ett samtal i vilket Haq på ett mycket undflyende och curagelöst sätt säger: «There will be a work we most probably won’t show because of fear from some of what response it might get». Vilket verk är det han syftar på? Det kommer vi aldrig veta, för samtalet växlar snabbt vidare till nästa ämne. Var är Haqs kamp för det sekulära samhället och den konstnärliga friheten? I utställandet av de historiska karikatyrerna på judar på Röda Sten? Vet inte Haq att Sverige tagit itu med denna mörka historia otaliga gånger? Varför riva upp dessa nyrivna sår än en gång?
Visst, man skulle kunna hävda att biennalens primära syfte inte är att visa religionskritiska verk, utan verk som kritiserar idén om den icke-religiösa sekulariteten. Men så vitt jag kan se är det endast ett verk som verkligen tar sig an idén om det sekulära samhällets dolda religiositet: Eva Linders dokumentär som visas på Stadsbiblioteket och handlar om en kvinna som arbetat på skatteverket i hela sitt liv. Hon är så besatt och fascinerad av Skatteverket att hon har tatuerat Skatteverkets logga på sin skinka. Var är de verk som på allvar kritiserar upplysningens fundamentalism?
Min besvikelse hindrar mig dock inte från att uppskatta en rad verk, som till exempel Dimitri Venkovs dokumentär som visas på Myrorna, om en svart man och hans familjs tragiska liv i Rysslands högrasistiska samhälle. Jag blir verkligen rörd av den lilla dottern som brukar besvara de rasistiska påhoppen genom att säga att hon blivit solbränt på semestern. Och Rose Borthwicks iscensättning av ett mormonskt kapell med lila stolar, omgivna av målningar av skärgården och den surrealistiska filmen In But Not Of, är bland det kusligaste och mest välgjorda jag har sett om konstens och religionens osynliga förbindelser.
Även Joakim Forsgrens installation The Ressurection of Carolus Rex på Göteborgs Konsthall, som får Karl XII att framstå som en kastrerad naturmystiker, är välgjord och mångbottnad i sin lek med punkig arte povera och hemlig sektestetik. Ett annat verk som greppar anarkismens och ny-andlighetens ömsesidiga attraktion, och som bara blir bättre med tiden, är Carl Michael von Hausswolffs och Leif Elggrens mikronation Elgaland-Vargaland, som den här gången ger besökarna möjligheten att bli upphöjda till kungar och även bidra med att skriva egna författningar. En möjlighet som erbjuds är också att upphöja sig till Gud över sig själv, vilken jag tar. Jag äter oblaten, spottar ut den i plastkoppen bakom valbåset, skriver under dokumentet och traskar glatt vidare. Det är inte varje dag man får chansen att bli sin egen Gud. Det är tur att konsten vill befria oss från religionens ok, men måste den underkasta oss jagets herravälde?
På vägen ut i stadsrummet stöter jag på en valaffisch med en jourhavande präst. Ring 122. Först tror jag att det är en del av biennalen, men sen kommer jag på att det snart är kyrkoval. Det gör affischen än mer absurd. Hur sekulärt är Sverige egentligen? En sådan affisch hade skapat ramaskri i Frankrike. När allt kommer omkring är jag beredd att liksom Bengt Kristensson Uggla, en av biennalkatalogens många tankeväckande skribenter, betrakta sekulariteten som en förmildrad variant av kristendomen. Jag ser fram emot en tid då religionerna kommer att lämna plats för konsten, för den innehåller alla löften en religion kan komma med: andlighet, skönhet, moraliska kategorier som rätt och fel, gott och ont, ja till och med evigt liv. Dessutom har, så vitt jag vet, ingen ännu dödat i konstens namn.
