En doft av gran och ett gnagande gnissel kommer mot mig redan innan jag kliver ner i Goldin+Sennebys utställning på Accelerator. Ljudet kommer från små maskiner, ett slags mini-insekter, utplacerade i den underjordiska konsthallen som huserar i ett före detta partikelfysiklaboratorium. Tillsammans bildar de en kör som ger ifrån sig ett rytmiskt läte likt en knarrig gammal säng som obekvämt kvider så fort man lägger sig till rätta. Det är något som skaver, som gör ont, som hela tiden gör sig påmint.
Manickerna är byggda i Lego och skakar en telefon vars stegräknare tickar uppåt. 24 578 – siffran lyser på en av skärmarna, och jag tänker genast på hur jag själv inte nått mitt mål på 10 000 steg för dagen. Som hälsofanatiker letar jag maniskt efter kvantifierbar statistik som ett sätt att ta kontroll över min kroniskt sjuka kropp, och skrattar åt den pragmatiska lösningen. I broschyren kan jag läsa att robotarna byggts efter instruktioner från ett patientforum på YouTube, ämnade att lura telefonens stegräknare och därmed komma runt försäkringsbolagens krav på delad hälsodata.
Den lilla roboten står på en träbro som sträcker sig över en hård bärnstensfärgad sjö av kåda i en av de större salarna. Den omslutande mastodont-gesten för tankarna till Olafur Eliassons River Bed (2014) eller Walter De Marias The New York Earth Room (1977), genom sitt sätt att tränga in naturen i galleriet. I en annan del av utställningen rör jag mig genom en skog av stamlika aromadiffusorer som sprider feromonisk ånga i rummet. Här finns inte plats för distanserad kontemplation utan hela min organism, både min kropp och mitt sinne, blir en del av utställningens större kretslopp.
Simon Goldin och Jacob Senneby har varit en duo i över tjugo år, och Flare-Up handlar om Sennebys sjukdom Multipel skleros som ofta yttrar sig i form av skov («flare-ups») som kan vara från några dagar till månader. Som alltid med Goldin + Senneby så består utställningen av ett komplext korsrefererande, där resultatet är ett slags bevisbräda där röda trådar dras mellan olika fenomen och företeelser.
Verket Multipla ärr (2021) består av en serie frottage och avgjutningar i kåda av de fiskbensmönstrade ärrbildningar som uppstår på tallträd när de tappas på kåda. Verkets ryggradsliknande utseende refererar å ena sidan till sjukdomen, där kroppens eget immunsystem attackerar hjärnan och ryggmärgen vilket leder till inflammation, ärrbildning och störningar i nervsignalerna, men blir å andra sidan också en aggressiv bild av hur det industriella samhället går i attack mot naturen – där kådan, får vi lära oss, spelat en nyckelroll i skeppsindustrin sedan 1600-talet.
Autoimmuna sjukdomar som ledgångsreumatism, astma och just Multipel skleros har ökat betydligt de senaste årtiondena, särskilt i västerländska samhällen, en trend som såväl konspiratoriker som seriösa forskare tror beror på alla de mikroplaster, kemikalier och gifter vi simmar runt i. Dessa aspekter vävs elegant samman, och utställningen skapar analogier mellan en kropp och ett samhälle i krig med sig själv.
Till viss del måste man som betraktare läsa sig till de rätta svaren genom att bläddra i trycksaken som redovisar raffinerade referenser och den uttömmande forskning som ligger till grund för de konceptuella gestaltningarna. Den som vill läsa ännu mer kan vända sig till den amerikanska författaren Katie Kitamura som i samarbete med Goldin+Senneby har skrivit ett skönlitterärt verk som man kan plocka med sig från utställningen. I det kan vi följa J som hoppas kunna få behandling för sin sjukdom genom en experimentell klinisk studie (som han måste vara precis lagom sjuk för få att delta i), en kvinna som brottas med samvetskval över att ge Zoom-kurser till ett läkemedelsföretag och en mystisk gran som en dag skickas till henne på posten.
Även om det är texttungt, och utställningsbroschyren blir en tolkningsmanual, så är Kitamuras berättelse ett fantastiskt sätt att skriva fram en värme som inte får plats i de svala objekten – för visst ligger det mer och pyr i utställningen än vad som står i pressreleaser och verktexter. Bakom kemiskt magnetiska rökridåer och dunkel belysning viskar en mysticism som handlar om systemens gåtfullhet, där små rubbningar på en plats sätter balansen ur spel och lerder till sjukdom på en annan.
På en av väggarna hänger en rad grumliga plaster som det ser ut som att någon har kräkts på. Det är ett explosivt actionmåleri som ska referera till de klimataktioner där aktivister kastat soppa på målningar. Samtidigt för det gula, röda och blåtransparenta klegget mina tankar till blod, galla, slem som enligt humoralpatologin kan leda till både sjukdom och labil personlighet när de hamnar i obalans.
I Sväljbild (2025) har duon odlat den immunhämmande svampen Isaria sinclairii på baksidan av gamla målningar med dramatiskt mörka döds- och sjukdomsmotiv. Svampen dämpar immunförsvarets aktivitet och har i århundraden använts inom kinesisk medicin, men patenterades och paketerades under 1900-talet i pillerformat som behandling mot MS. Målningarna står rakt ut från väggen och mögelsvampen skapar ett slags luddiga, levande blommor på baksidan. Det är vackert med ett vidskepligt skimmer och samtidigt en subversiv gest – både i mening och uttryck – mot västvärldens kallt kliniska tro på de egna forskningsresultaten som de enda rationella och rätta. Här lever, andas och verkar naturen, bortom vårt förstånd.
I utställningens vackraste verk, Den gråtande tallen (2025), har ett skröpligt litet träd gjutits in i ett block av kåda som lysts upp från baksidan. Trädet har genmodifierats för att överproducera kåda – organismens naturliga försvar mot skadedjur och patogener – i syfte att utvinna substansen som ett förnybart bränslealternativ. Men det visar sig att modifieringen blev ett hot mot trädets överlevnad, då det riskerade att förgiftas av sina egna skyddande toxiner. Ytterligare ett stiligt exempel på hur människan mixtrar med en magi vars konsekvenser vi inte alltid kan förutse.
Flare-Up skildrar på ett ultrasofistikerat sätt de stora och små systemens sammanflätning. Det är en högst konkret insikt för den som lider av en autoimmun sjukdom, men också en samhällelig realitet i en värld av flammande skogar som följd av industrisamhällets klimatpåverkan. Goldin+Senneby bemästrar verkligen konstens möjlighet att bygga associativa världar som klarar av att bolla olika narrativ på samma gång. Bakom all den frenetiska researchen finns också något enormt sorgligt – en jakt efter kontroll – där det nästan desperata sökandet efter svar blir ett sätt för två vänner att bearbeta den smärta som omger MS-sjukdomens kroniska, irreversibla villkor. «In some ways, the hardest part of this ordeal – and I don’t use that word lightly – has been losing control», säger J i Katie Kamuras bok. Den lilla tallen dränkt i kåda, kan jag inte låta bli att tänka, är en bild av Jacob Senneby själv.
