Kan konsten hjälpa oss att återerövra det omedvetna, och kan det omedvetna i sin tur hjälpa konsten att återerövra framtiden? Ja, enligt den uppslagsrika svenska kritikern Sinziana Ravini som är aktuell med boken Les Psychonautes (Presses Universitaires de France, 2022) som har release ikväll på bokhandeln L’Ecume des Pages i Paris.
Det omedvetna ser Ravini som ett mörker som inte går att exploatera med teknokratiska medel; ett slags vetandets gräns som konsten kan hjälpa oss att förstå. För detta ändamål har hon utvecklat en psykonautisk teori som med associativa och narrativa medel vill komma bort från den lacanianska psykoanalysens strukturella förklaringsmodeller. «Det sätt vi arbetar med och gör konst om detta kommer att avgöra vår framtid», menar hon.
Ravini är en av dessa människor om vilka andra frågar sig: hur hinner hon? Mest känd är hon kanske som konst- och litteraturkritiker i en rad svenska tidningar, inklusive Kunstkritikk där hon har medverkat av och till i över ett decennium. Utöver detta är hon verksam som psykoanalytiker vid Hôpital Pitié Salpêtrière i Paris, lärare i konstteori vid Sorbonne och skönlitterär författare som för några år sedan debuterade med den uppmärksammade romanen La Diagonale de désir (2018).
Les Psychonautes är Ravinis första konstteoretiska bok på franska, och den utkommer på Presses Universitaires de Frances serie Perspectives Critiques, med författare som Alain Badiou, Giorgio Agamben och Boris Groys i sin utgivning. En vidareutvecklad version på svenska och engelska är tänkt att utkomma på Art and Theory Publishing hösten 2022.
Ikväll är det release för Les Psychonautes (2022) i Paris. Vissa av Kunstkritikks läsare minns kanske essän Psykonautisk estetik som vi publicerade 2020, där du tog dig an den svenska samtidskonsten ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Kommer de att känna igen sig i din nya bok?
Jag har skrivit på Les Psychonautes i snart två år, men den psykonautiska teorin har jag undervisat i på Sorbonnes Universitet i över 7 år. Min text för Kunstkritikk var bara en amuse bouche – en liten försmak på det som kommer nu. Teorin förenar flera intressen. Det allra första är förstås psykoanalytiska teorier (hos tänkare som Freud, Lacan, Rosalind Krauss, Hal Foster, Renata Salecl, Slavoj Žižek, med flera) som erbjuder en fantastisk verktygslåda när det kommer till analys av konst- och kulturuttryck. Men som Lacan sa: varje tid har sina psykoanalytiska metoder och psykoanalysen bör revolutioneras gång på gång.
Jag är väldigt intresserad av storytelling, vilken sorts historia man berättar om konsten, samt av affektteorier i största allmänhet. Men berättelsen har i och med Lacans strukturinriktade psykoanalys kommit i skymundan. Analytiker brukar rentav jobba emot patienternas berättelseiver – eftersom berättelser är det som får människan att bli blind för sig själv eller hålla ångesten borta. Det är därför analytiker brukar klippa mitt i en berättelse så fort en viktig signifiant uttalats. Min psykonautiska teori är däremot berättelsebaserad, och jag har byggt min teori som en initiationsrit i tolv moment som beskriver tolv olika sätt på vilka konstnärer och andra kulturutövare reser mot det omedvetna. Siffran tolv har jag tagit från Joseph Campbells Hjälten med tusen ansikten (1949) som visar hur en hjältes resa oftast inbegriper tolv etapper med alltifrån motgångar till insikter och framsteg. Jag har omtolkat dessa etapper genom att försöka dra trådar till estetiska inriktningar och teman från de senaste 20 åren, men också till moraliska och filosofiska dilemman som jag själv har brottats med. Jag är mer intresserad av antihjälten än hjälten – det är lika viktigt att finna sig själv som att våga göra fel, misslyckas och komma över sig själv.
Det är en mycket bisarr teori, med många dimensioner och förgreningar, men jag har haft väldigt kul när jag har undervisat och skrivit om den. Det handlar om allt från kärlek, hat, utopier, artificiell intelligens, katastrofer, Black Lives Matter, sexorgier, hemliga sällskap, NFTs, och så vidare. Storytelling-begäret kom förresten från viljan att hålla mina studenter vakna. Om de föredrar att svara på mejl eller tänka på annat när jag undervisar så är det inte dem det är fel på – utan själva föreläsningsformen.
Vad är en psykonaut?
Det finns ett skämt av Slavoj Zizek som lyder: en man kommer till en psykiatriker för att klaga på sin rädsla över att bli uppäten av en liten kyckling. Han är nämligen övertygad om att han är ett frö. Efter några veckors behandling får han lämna kliniken, men kommer snart springandes tillbaka efter att ha stött på en ny kyckling som han är rädd ska äta upp honom. Psykiatrikern förklarar då lugnt att han är en man och inte ett frö, på vilket mannen svarar. «Jag vet, men vet kycklingen om detta?»
Byt kycklingen mot det omedvetna så får vi en perfekt illustration av hur det funkar. Det omedvetna är oftast av en annan åsikt än vi själva, och alla som ger sig i kast med att försöka förstå dess logik genom sin konst, sitt skrivande eller sina handlingar är enligt min mening psykonauter. Det omedvetna kan ses som en plats inom oss, liksom ute i samhället eller i naturen – allt som undkommer oss är i den bemärkelsen omedvetet – och det gäller att hitta olika sätt att närma sig det. Psykoanalysen erbjuder också ett motstånd mot kapitalismen och nyliberalismens diskurser genom att blottlägga deras perversa reifieringar av människan.
Din bok innehåller reflektioner över ett brett spektrum av konstnärer, filmare och författare som Christopher Nolan, Michail Bulgakov, Pierre Huyghue, Stanley Kubrick, Michel Houellebecq och Liv Strömquist. Hur valde du vilka konstnärer du skulle skriva om?
Ja, boken kryllar om konstnärer, författare, filosofer, filmare och poeter från alla tider. Kanske lite för många, men jag tycker om att sicksacka snabbt mellan exempel och har skrivit de flesta av texterna som en psykoanalytisk rêverie på divanen, med associationsspår som kanske inte alltid är så koherenta. Vissa filosofiska problem försöker jag avklara eller summera på tio rader, genom vad man kunna kalla snapshot av idéer. Inte så respektfull mot filosoferna ifråga kanske, ibland har jag rentav kompletterat tankarna med anekdoter och samtal som jag har haft med dem under åren, eller historier från mitt eget liv. Det är också ett sätt att gå emot mer klassiska akademiska konstteorier som inte tillåter stickspår och konstigheter.
Jag är djupt tacksam över att min förläggare – den franska filosofen Laurent de Sutter på Presses Universitaires de France, som jag betraktar som Frankrikes svar på Slavoj Zizek och Oscar Wilde – har uppmuntrat denna rhizomatiska skrivstil. Men jag har inte bara zappat mellan verk, utan även gjort djupare analyser av till exempel Pierre Huyghes The Host & The Cloud (2011), Martin Scorseses Oskuldens tid (1993) och Anna Odells Okänd kvinna (2009), för att nämna några.
Du har på senare år varit verksam som psykoanalytiker, parallellt som du fortsatt skriva konst- och litteraturkritik. Vad är det i psykoanalysen som gör den intressant som verktyg för samtida kulturkritik?
Jag använder ibland konsten i analysen när mina patienter tar upp verk som de blivit drabbade av. Men jag kan också ordinera en målning, en bok eller en film som skulle kunna ge dem en ny syn på situationen. Vad jag intresserar mig för i psykoanalysen är teorierna om det omedvetna – denna mörka kontinent som ingen ännu har lyckats kolonisera, varken Elon Musks transhumanistiska hjärnimplantat eller Mark Zuckerbergs virtualisering av det sociala rummet. Psykoanalysen lär oss att upprätthålla en nyfiken och varsam relation till mörkret, och acceptera våra kunskapsgränser. Men också att inse att den största mästaren varken är fadern, läraren, presidenten eller någon annan auktoritet – utan det omedvetna.
Det sätt vi arbetar med och gör konst om detta kommer att avgöra vår framtid, nu mer än någonsin. Resan mot det omedvetna har bara börjat, och konstnärer och psykoanalytiker håller på att få stor konkurrens av vetenskapsmän och AI-teknokrater. Bör vi samarbeta eller bygga upp murar mot teknokratin? Det vet bara konstnärerna, men en sak är säkert – stora intellektuella och estetiska äventyr väntar oss.
Vad kommer du fram till för slutsatser i boken – och hur hoppas du att den ska läsas?
Jag kommer fram till en rad olika saker som är svåra att summera här, men jag hoppas att de som läser den kommer att se skavankerna och bristerna som incitament till att skapa sina egna teorier och lösningar på problemen. Jag kommer i alla fall vidareutveckla vissa tankar till de engelska och svenska versionerna som kommer ut på Art and Theory Publishing i höst. Min psykonautiska teori är en teori in progress, lika mycket en affekt- och storytellings-baserad konstteori som ett försök till att bringa lite ordning i min mentala oordning.
