Nevven Gallery drivs sedan 2015 av Alina Vergnano och Mattia Lullini, och kan beskrivs som en blandning mellan ett kommersiellt galleri och en offentligt finansierad mikroinstitution förlagd till en rivningskåk i centrala Göteborg.
Detta «gallery and public art endeavour» tycks ha samma självklara relation till Instagram som till det kommunala biblioteket, där de har sina konstnärssamtal. Här är priserna på verken alltid del av informationsmaterialet, bredvid logotyper från statliga och kommunala stödsystem. De är på väg att skapa en egen podd, men aspirerar inte på att turnera mässorna. Denna relation till olika distributionskanaler och finansieringsformer gör Nevven så nära ren kulturindustri som ett emerging postinternet-galleri kan bli. Samtidigt möjliggör detta en relation till konst utan tillstymmelse till självreflexion eller curatoriska krumbukter, vilket är avgörande för att förklara hur en vurm för fantasifull och objektbaserad bildkonst kan framställas som en närmast a-historisk självklarhet.
Grupputställningen Hypnagogia med Alice Visentin (Italien), Claire Milbrath (Kanada) och Frederik Næblerød (Danmark) är inget undantag. Temat, som betecknar tillståndet mellan sömn och vakenhet, återspeglas i Næblerøds glaserade, svarta lergodsskulpturer som härmar populärkulturens dystopiska fantasier om allsköns mörker och djävulskap. Ett samtidens amorfa ansikte förpackat i attraktiv glans, som återupplivar dödsdriften i en libidinal ekonomi som löpt amok. Milbraths på samma gång ironiska och idealiserande teckningar av en dubblerad dandykaraktär utnyttjar en annan form av paradoxal njutning. Å ena sidan den dekadenta tillfredsställelsen i att se denna manliga arketyp, som tycks hämtad från erotiska modeskisser från 1920-talet. Å andra sidan det vidriga i den självklarhet med vilken två vita boys som vanligt intar bildernas och världens centrum.
Dubbleringen återkommer i Visentins monumentala måleri, vars grundkomposition tycks hämtad från renässansens grupporträtt. Två kvinnliga karaktärer sida vid sida, sammanväxta med det omgivande naturlandskapet. Här finns varken tillstymmelse till ironi eller apokalyptisk utlevelse. Stämningen i bilden är snarare hämtad från en altartavla. Det vill säga en form som arbetar med en idealiserad upphöjdhet, till synes oberörd av mänsklighetens krampaktiga tillstånd. Men snarare än att förankra sin kraft i en religiös berättelse, så förefaller Visenti sukta efter en ny myt om människa och natur att fästa framtiden i.
Som curatoriaskt montage motiveras utställningen av en vilja att symboliskt förpassa konsten till en obskyr men fascinerande plats i medvetandet, på den tunna gränsen mellan dröm och verklighet, och skapa en atypisk och uppslukande upplevelse i det skandinaviska vintermörkret. Nevven kan därmed sägas negera en vanlig kritisk hållning där curatorn försöker ta sin utgångspunkt i kapitalets och de geopolitiska konflikternas reella verkningar för att motivera sin utställningskomposition. Möjligen finns det något kongenialt mellan Hypnagogia och hur Nevven skaffat ett handlingsutrymme för sin alltid redan digitalt och kommunalt distribuerade gallerikonst.
Medan andra kämpar med att göra konsten användbar eller att dekolonisera hela jäkla konstsystemet, så fortsätter Nerven att visa konst, rakt upp och ner som om ingenting hade hänt. Om verksamheten exemplifierar något, så är det kanske drömmen om att skulpturen, måleriet och teckningen ’efter internet’ skulle ha återuppstått som kritiska alternativ till att klippa i eller bygga om infrastrukturen. Ursprungssötman i en grecism som Hypnagogia är bara grädde på fantasimoset.
