Coronainköp ska spegla konstlivets mångfald

Som Kunstkritikk rapporterades i höstas ökar regeringen statens inköp av samtida konst med 50 miljoner kronor under 2021 för att motverka effekterna av coronapandemin. Av dessa får Moderna Museet och Statens konstråd 25 miljoner var. Det är en rekordsumma som kan i jämföras med de ungefär 7 miljoner som Statens konstråd i normala fall ha för inköp under ett år. Men satsningen syftar, enligt regeringens pressmeddelande häromveckan, inte främst till att stärka institutionerna, utan till att enskilda konstnärer ska få betalt för sin konstnärliga verksamhet. Målet är också att stärka allmänhetens tillgång till konst, men det nämns i en bisats och framstår som ett delmål.

– För oss är detta krispaket främst ett stöd för det kulturella ekosystemet. Vid inköp från gallerierna går ju 50 % till konstnären och resten till galleripersonal, transport och mycket annat. Inte minst är ju detta ett stöd till en publik som på ett relativt säkert sätt kan besöka oss i pandemitider, liksom till kritiker och tidskrifter som Kunstkritikk som också kan fortsätta att skriva om utställningar, framhåller Ben Loveless, gallerichef på Nordenhake, som just nu visar den peruanske konstnären José Vera Matos. 

Myndigheterna samarbetar vid inköp

Regeringens satsning innebär också ett större behov av research i en tid då stora delar av konstlivet har varit och fortsätter att vara nedstängt på grund av smittskyddsrestriktioner. Men enligt Moderna museets överintendent Gitte Ørskou, så har arbetet varit i full gång under 2020, och ett samarbete mellan de båda myndigheterna har redan inletts.

– Vi har en pågående dialog med Statens konstråd, men vi är samtidigt två olika myndigheter och Moderna museet ska ju själva bestämma hur vi hanterar uppdraget. Vi förvärvade 23 verk av svenska konstnärer under 2020, och vi kommer att fortsätta det arbetet som inkluderar regelbundet research genom ateljébesök och galleribesök och även uppmaning till vissa nyckelpersoner att skicka oss förslag på inköp. Det är viktigt för oss att vi är uppmärksamma på konst från olika geografier, köns- och kulturella tillhörigheter, generationer och i olika medier. Både nya och gamla konstnärskap kommer att vara aktuella, men fokus ju är nu levande konstnärer, säger Ørskou till Kunstkritikk. 

Patrick Amsellem, direktör för Statens konstråd som förvärvar konst till statliga byggnader och andra offentliga miljöer, beskriver att de kommer skapa en styrgrupp med medarbetare från myndighetens olika verksamhetsområden, inklusive Konstrådets curatorer samt deras upphandlade konstkonsulter. 

– Vid inköp gäller principen för offentlig upphandling, likabehandlingsprincipen. För att inte snedvrida konkurrensen ska inköp ske från samtliga försäljningsställen runt om i landet där konst av hög kvalitet är till salu, till exempel från gallerier, konsthallar och mässor, men även direkt från konstnärer då ju ett stort antal konstnärer i Sverige saknar representation hos gallerier, inte minst konstnärer som är verksamma utanför storstäderna. Inköpen vägleds alltid av Statens konstråds inköpspolicy och kvalitetsmål och följer parametrar som exempelvis konstnärernas kön, geografiska hemort, inköpsort, tekniska uttryck och konstnärlig verkshöjd, säger Amsellem till Kunstkritikk. 

Digital omställning medför oväntade svårigheter

Flera gallerister som Kunstkritikk har talat med framhåller att pandemin har visat att det fysiska mötet med konsten fortfarande står i centrum; att de digitala omställningarna av de stora mässorna med deras «online viewing rooms» har visat att det digitala inte räcker hela vägen. Dessutom har det digitala också visat sig ha en del andra oväntade nackdelar.

– Konstvärlden har haft en viss tröghet i att anamma digitala lösningar på vissa sätt, men nu har alla blivit tvungna att skynda på denna utveckling. Dock har svagheterna blottats på vissa oväntade sätt. Det rör sig främst om sociala kontakter, möten och diskussioner som inte kunnat ske under senaste året, betonar Ben Loveless, som dessutom påtalar att det blir en mycket brantare uppförsbacke för oetablerade konstnärer att synas i en digital miljö. De stora namnen kommer alltid att sälja, menar han, men däremot har det blivit svårare att försöka etableras nya konstnärskap.

Varken Ørskou och Amsellem ser någon större fara med att svårigheten att träffas skulle riskera att leda till sämre underbyggda inköpsbeslut, eller att den osäkerhet som pandemin innebär skulle riskera att gynna redan etablerade konstnärer. Tvärtom så framhåller de hur de under 2020 kunna prova ut nya metoder för att digitalt presentera och köpa konst som de kommer att ta med sig in i 2021, samt att de kommer att sprida ut inköpen under året för att undvika förhastade beslut. Exakt hur «coronainköpen» kommer att presenteras för allmänheten kan de i nuläget inte säga, men båda framhåller att denna satsning kommer att lämna ett varaktigt avtryck i den statliga konstsamlingen

På frågan om konstnärlig vision för inköpen vill Ørskou inte ge mer konkreta besked än att satsningen främst blir ett sätt att se över samlingens bredd och representation.

– Vårt urval kommer utgå från konst som tidigare inte varit så synlig, alltfrån Sápmi till vissa kvinnliga konstnärskap, avslutar Ørskou.