Som en av de första händelserna under konstens vårsäsong inleds imorgon den femte upplagan av Kungliga Konsthögskolans forskningsvecka. Projektet är i år mer omfattande än tidigare, och vid sidan av föreläsningar, presentationer och utställningar anordnas ett internationellt symposium som tar fasta på spelet mellan konstens sociala funktion och idén om dess anti-funktionella, utopiska löfte. Symposiet, Useless Uses, anordnas i samarbete med Centre for Research in Modern European Philosophy i London, och bland talarna märks Étienne Balibar, Éric Alliez, Hito Steyerl och McKenzie Wark, bland andra.
I vilken grad ska en konsthögskola vara en offentlig institution? Kungliga konsthögskolans öppna föreläsningar och andra arrangemang är hur som helst viktiga bidrag till det lokala konstlivet, som har ett stort behov av platser där konsten kan diskuteras och belysas ur olika teoretiska och historiska perspektiv.
Konstsäsongen i Stockholm inleddes emellertid redan förra veckan med bland andra Charlotte Walentin på Elastic, Kristina Matousch på Riis och Bigert & Berström på Belenius/Nordenhake. Lars Bohman öppnar på torsdag en utställning med Bjarne Melgaard, medan Nordenhake visar ett mer lågmält måleri av bland andra Patricia Leib, B Ingrid Olson och Viktor Kopp. På Moderna Museet invigdes i helgen en utställning med Paul Klee och Ivan Aguéli, som tar fasta på de båda konstnärernas fascination för det nordafrikanska landskapet, men utifrån en associativ logik som insisterar på den målade bilden som «en annan tänkbar värld» (Klee) som tar oss bortom västvärldens «snuskiga tid» (Aguéli).
I kontrast till Klee och Aguéli tycks dagens konst ha kapat banden till varje idé om det heliga eller visionära. Olika försök att associera samtida praktiker med esoteriska och vetenskapliga synteser lider därför ofta av både historiska och filosofiska trovärdighetsproblem. Ska den svenska konstvåren övertyga om motsatsen? Låt oss vänta och se. Moderna Museet satsar i alla fall på en utställning med det storslagna temat Livet självt, där Hilma af Klints måleri och Karl Blossfeldt fotografier ställs mot verk av samtida konstnärer som Trisha Donnelly, Phillip Parreno och Pierre Huyghe. Utställningen curateras av Daniel Birnbaum, Jo Widoff och Carsten Höller, och öppnar mot slutet av februari.
Konstnären och musikern Christine Ödlund arbetar på ett besläktat vis med det esoteriska, och gör i vår sitt första större framträdande på en institution i Sverige. Utställningen heter Aether and Einstein och öppnar i början av februari på Magasin III i Stockholm.
Ett tydligt uttryck för samtidskonsten som en profan tid är däremot det ihållande intresset för institutionskritik och politisk aktivism, och viljan att sätta dessa i kontakt med 70-talets samhällsengagemang och politiska analyser. Här finns en omfattande tradition att gräva ur i en svensk kontext, och den uppbyggliga konstens förlovade decennium har sedan en tid haft ett stark närvaro i dagens konstliv. 70-talet var naturligtvis också en tid av frihetslängtan som byggde vidare på 60-talets estetiska och politiska experiment, och på institutioner som Lunds konsthall, Tensta konsthall, Konsthall C och Marabouparken finns idag ett starkt intresse för den tidens idéer kring feminism, arbete och solidaritet.
Tadasu Takamine, Japan Syndrome, 2012.Takamine medverkar i Something Eerie på Signal i Malmö senare i slutet av februari.
Redan i helgen invigs på Lunds konsthall Vårt arbete, som ställer en utställning med samma namn och tema från slutet av 70-talet, mot samtida konstnärer som undersöker arbetets sociala och politiska implikationer. Medverkar gör bland andra K.P. Brehmer, Esther Shalev-Gerz och Berwick Street Film Collective. Arbetsliv och feminism är också centrala teman på Konsthall C i Hökarängen och Marabouparken i Sundbyberg, som förra året samarbetade med en retrospektiv med Mierle Laderman Ukeles. Projektet ingick i Konsthall C’s serie Home Works, som nu följs upp av en «arbetarrevy» av Stephan Dillemuth. Projektet inleds med en serie workshops kretsande kring kroppsavgjutningar och skapandet av en «kollektiv arbetskropp», och kulminerar i en utställning i början av februari.
Marabouparken satsar också på en stor separatutställning, men lyfter fram den svenska konstnären Gittan Jönsson. I likhet med Anna Sjödahl (som visades förra året) är Jönsson starkt förknippad med det feministiska 70-talet, då konstnärer lyfte fram kvinnors vardag och arbete i hemmet som viktiga motiv i konsten. Utställningen öppnar på internationella kvinnodagen, 8 mars, och utlovar både äldre och nyproducerade verk. Tensta konsthall driver en mer sammansatt linje vad gäller att koppla samtida, post-konceptuella idéer till en engagerad hållning, och satsar i vår på en «muterande retrospektiv» med konstnärsduon Goldin + Senneby. Därefter kommer en stor del av årets att knyta an till det projekt om begreppet solidaritet som lanserades med ett symposium i Tensta i höstas.
Vad gäller institutionspolitik så går det inte att blunda för en allt starkare polarisering mellan den internationella samtidskonsten, och en mer provinsiell linje. Marta Kuzmas idé om en internationell elit på Kungliga konsthögskolan, speglar Marianne Lindberg de Geers lika konsekventa populism på Kulturhuset i Stockholm. I månadsskiftet januari–februari öppnar en redan omdebatterad utställning med Makode Linde, men då utan Lindberg de Geer som avgick som intendent i förra veckan. En uttalad skepsis till samtidskonsten som begrepp florerar på Konstakademien i Stockholm, med ett allt mer profilerat utställningsprogram, medan landets mest renodlade internationella utställningslinje antagligen drivs av Diana Baldon på Malmö Konsthall och Axel Wieder på Index i Stockholm.
Malmö konsthall visar i vår den första större utställningen i Norden med Kontext Kunst-konstnären Heimo Zobernig, samt en mindre utställning med video och skulpturer av Jumana Mana. Båda öppnar i månadsskiftet januari–februari. Index visar den legendariska konceptkonstnären Stephen Willats, som kommer att presentera ett nytt projekt genomfört på plats i Stockholm. Utställningen öppnar i mars, men redan i helgen inleds våren på Index med grupputställningen Autobiography som tar fasta på en självbiografisk impuls hos konstnärer som Frances Stark, Amy Stillman och Chris Kraus.
En utställning som förhåller sig till samtidskonsten ur en mer avig vinkel är Waldemarsuddes retrospektiv med Max Book, vars storskaliga och fragmentariska måleri snarare knyter an till en katastrofal eller apokalyptisk tid. Utställningen öppnar i mitten av mars, och har en tyngdpunkt på nya verk, men äldre måleri från 70- och 80-talet kommer också att visas.
En mer krypande känsla någonstans «mellan katastrofen och byråkratin» kommer att undersökas i grupputställningen Something Eerie på Signal i Malmö. Något «eerie» är väl upplevelsen av en osäker eller kuslig känsla, kanske en väntan mellan dröm och vakenhet, som möjligen kan fånga något av den tid som är nu. Utställningen öppnar i slutet av februari, med verk av Graeme Arnfield, Daria Melnikova, leva Epnere och Tadasu Takamine. Annat att se fram emot under våren är en intensiv utgivning av konstteoretisk och kritisk litteratur på förlaget OEI Editör, som kommer att ge ut bland andra Gilles Tiberghien, David Antin, Jonathan Crary, Cecilia Grönberg, Knut Ebeling samt artist’s books av Karl Johan Stigmark och Karolina Erlingsson.
